Thread by @Lindenius

Om studenters skrivförmåga och hur allt (i sedvanlig ordning) drabbar universitetslärares välmående och arbetsbelastning. En tråd:

Det finns flera saker som komplicerar möjligheten att fastställa om skrivförmågan försämrats eller ej.

1) Det finns få longitudinella studier på faktiskt material. D v s på studenters inlämningsuppgifter i, säg 10-års-hopp.

2) Det enda säkra mätinstrumentet skulle kunna vara typ nationella prov och gymnasiebetyg, men eftersom vi numera har galopperande betygsinflation och ett himla trixande med olika provtyper och offentliga dokument blir det allt svårare att hitta jämförbar data.

3) Även om det fanns longitudinella studier på universitet så skulle de inte vara helt jämförbara eftersom fler studenter (% av en given årskull) läser nu jämfört med förr. Det är alltså pga normalfördelning helt naturligt att via har ett större spann i skrivkunnighet nu.

4 Tekniken har också förändrats. Med det även vårt sätt att se på texter. Har datorerna medfört att studenter skriver sämre, eller bara slarvigare? Har datorer inneburit att studenter får fler och längre uppgifter, d v s måste skriva mer på kortare tid?

Med detta sagt. Oavsett om skrivförmågan ökat eller minskat, så finns ett reellt problem för universitetslärare: kunskapsspannet. Det vill säga den pedagogiska utmaningen att fånga in både de som har lätt för språk till de som inte kan formulera en fullständig mening.

Men finns det anledning att ens pedagogiskt försöka få med så många som möjligt på båten? Är det inte mer kostnadseffektivt att bara konstatera att språket inte håller och sedan trillar studenten naturligt bort när studenten inte blir godkänd?

Jo kanske. Förutom det uppenbara att

A. hälften av utbildningens monetära ersättning bygger på om vi lyckas examinera en student eller inte.

B. de utbildningar som har störst problem med detta är de språktunga humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena - de som sedan 1990-talet konsekvent får minst resurser av staten per student.

C. studenter har rätt till minst 5 försök på varje examinatinon. Ju mindre feedback en student får i början, desto större är chansen att det kommer ett nytt tentasvar med samma brister, vilket kostar upprepad lärartid för varje försök. Tid som vi alltså inte får ersättning för.

Det intressanta med dagens ersättningssystem är alltså att det inte tar hänsyn till ingångsvärdet. Väl ansedda utbildningar som drar elitpresterande studenter får alltså samma ersättning per student till utbildningar som lockar studieovana studenter.

Så mycket för alla politiker som pratar om ”breddad rekrytering” eller ”det livslånga lärandet”. Vet ni vad universitetslärare inte heller får extra ersättning i tid för? Studenter med dokumenterade syn- eller hörselnedsättningar. Studenterna får stöd. Men lärarna ingen extra tid

Kunskapsspannet i skrivande påverkar således utbildningskvaliteten ytterst konkret. I stället för att lägga rättningstid på att diskutera perspektiv, så måste en del lärare lägga merparten av tiden på att förklara varför det inte går att förstå perspektivet studenten lägger fram.

I teorin skulle vi alltså kunna snabbläsa skrivuppgifter och sortera in studenter i olika grupper utifrån argument de anfört och sedan hålla seminarium kring detta. I stället behöver vi lägga timmar på att markera språkliga problem och motivera varför texter inte håller.

Så universitetssystemet är riggat så att om lärare ska börja ta hänsyn till och korrigera studenters eventuella språkliga brister, så måste något annat strykas. Systemet är idag riggat så att det gynnar språkligt slarv eftersom det kostar, inte belönas, att ställa krav.

Så upp till kamp mot språkbristerna politiker och ledarskribenter. Nej, just det. Ingen är ju insatt i (eller har brytt sig om) ersättningssystemet för studenter, som systematiskt nedvärderat språktunga ämnen sedan 1990-talet.