Thread by @DavidNessle

Det här är de 2 första styckena i Tolkien och den svarta magin. Boken är ännu mer extrem än jag hade väntat mig. Retoriken är uppskruvad till 11, samtidigt som Åke gör en 180-sväng så gruset sprutar och konstaterar att Tolkien, som han ägnat 30 år åt att lovprisa, är rena skiten

Bildspråket är rätt hårt skruvat: Tänk om Carl Milles hade jobbat i modellera när han skulpterade Orfeus utanför Konserthuset. Och tänk är sedan att modelleran plötsligt visar sig vara bajs.Då har ni en föreställning om hur Åke kände sig när han upptäckte att Tolkien inte var bra

Det här är ändå bara en lätt uppmjukningsövning innan Åke börjar jämföra ett gäng tämligen beskedliga nördar (Tolkiensällskapen) med Ku Klux Klan, SS, och gangsterligor, som dyrkar djävulen och ägnar sig åt ritualmord. Återstår att se om han verkligen lyckas leda detta i bevis.

Jag skulle gärna ha hört hur snacket gick på Sjöstrands förlag inför utgivningen.
”Ohlmarks har skrivit en ny bok om Tolkien.”
”Kanon! De brukar sälja bra!”
”Öh... du kanske skulle läsa några sidor.”
[pappersprassel]
“Nej men ... det här kan vi ge ut.”
”Som en fackbok?”
”Förfan.”

Undrar t ex hur förläggaren kände inför den här passagen, där Ohlmarks HOPPAS att boken blir åtalad. Sven-Christer Swahns yttrande att redan Tolkiens arv var åtalbar tycks Åke närmast tolka som ett slags beröm. (Ja, mitt herrskap — vi har inte ens hunnit genom förordet än... )

Om nu Åker faktiskt jobbar för att bli åtalad är det lättare att begripa varför boken ser ut som den gör. Han har gjort ett fantastiskt jobb. I princip vartenda stycke är åtalbart, och han travar de ärekränkande epiteten på varandra som ved, oavsett om de hänger ihop eller inte.

Okej, nu är vi äntligen i första kapitlet. Åke har tillfälligtvis lugnat ner sig en smula och påbörjat en lärd utläggning om andra ”litterärt inspirerade terrorsällskap”.

Sådär i förbifarten får vi veta att assassinsekten, anförd av Moammar Khadaffi, mördade bröderna Kennedy, och låg bakom mordförsöken på Reagan och påven. Åke är verkligen välunderrättad, men jag efterlyser en källhänvisning.

Jag hade missat att myteriet på Bounty orsakades av Defoes Robinson Crusoe, vilket är lite märkligt eftersom jag läst en tjock och välresearchad bok om händelsen. Ställer mig även lite frågande inför att de förvildade myteristerna på Pitcairn betecknas som ett litterärt sällskap.

Nu börjar Åke återknyta till sitt huvudtema. Han ser bestickande paralleller mellan Ku Klux Klan och Tolkiensällskapen, till exempel förekomsten av tandläkare i båda organisationerna.

Efter att ha ägnat ett helt uppslag åt SS och Gestapo som tydligen också var ”litterärt inspirerade” (av Mein Kampf) återvänder Åke till vår tids motsvarighet — Tolkiensällskapen. Om man kallar sig ”Sturmführer” eller ”Gandalf den vise” kan enligt Åke gå på ett ut.

Nu börjar det kännas som om Åke helt har villat bort sig i lärdomens labyrinter.

Åke ägnar flera sidor åt olika otäcka saker som schamaner har för sig. Även i en bok med såpass — låt oss säga — associativ stil som den här känns de måttligt motiverade. Sedan erinrar han sig två SS-höjdare som var filologer — PRECIS SOM TOLKIEN! Kopplingen är glasklar.

Föredömligt tydlig och rak kapitelrubrik. Vi vet vad vi får. Snabbsummering: Tolkien är jättedålig, men vissa delar av Ringtrilogin måste Åke motvilligt erkänna är rätt bra. De är förmodligen spökskrivna av någon av JRR:s kompisar. CS Lewis lanseras som en tänkbar kandidat.

Vi får veta att Tolkien hade svårt att ta kritik. Åke har naturligtvis bara förakt till övers för en sån attityd.

Onkel Toms stuga bär tydligen skulden till Ku Klux Klan, klarlägger Åke i ännu en av sina sällsamma paralleller. I övrigt jobbar han hårt för att få även böckernas popularitet att låta suspekt, och Christopher Tolkien kan inte nämnas ens i förbigående utan att förolämpas.

”Tjejerna på skridskobanan” var särskilt heta på historien om Härskarringen.

Efter detta följer ett avsnitt där Åke vällustigt citerar och refererar diverse sågningar av Tolkien. Här tappar han lite fart — även om han har handplockat de mest nedgörande utlåtanden han kan hitta så ter de sig rätt bleka vid sidan av invektivmästarens egna utgjutelser.

Nu slår Åke larm om att familjen Tolkien (eller ”denna maffia” som han föredrar att kalla dem) har den oerhörda oförskämdheten att tjäna pengar på verk som de äger rättigheterna till.

Att Åke själv hotade stämma en stackars fan som med mycket möda satt ihop ett Tolkienlexikon, eftersom han som ringtrilogins översättare ansåg sig äga rätten till de svenska namnen är förstås helt irrelevant i sammanhanget. Förlaget backade och Åke tog över (läs: stal) projektet.

Skälet till att vi hör så lite talas om den oerhörda brottsligheten inom Tolkiensällskapen är att allt tystas ner av ”maffian”. Lyckligtvis är Åke en hejare på att ”göra överslag på en höft”.

Nu har jag nått sidan femtio, och en viss övermättnad på förolämpningar och illvilliga tolkningar börjar göra sig gällande. Jag begriper inte riktigt hur Åke ska klara att hålla indignationsgrytan kokande i ytterligare 88 sidor.

Tänk att vakna varje morgon, kasta en blick i badrumsspegeln och konstatera: ”Japp, jag är fortfarande Åke Ohlmarks. Jag kokar och pyr av indignation över diverse oförrätter, många av dem imaginära. Nu kör vi igen!”

Känner visst obehag inför att Åke försöker göra en dunkel och tragisk historia om en kille som ägnat sig åt rollspel av typen ”Tortyrfängelser och drakar” (Åkes namn på Dungeons and dragons) och senare begått självmord till ett tolkienistiskt ritualmord.

Dungeons and dragons verkar riktigt läskigt.

Åke rekommenderar att polisen sätter Tolkiensällskapens ”avskumselement” och deras ”halvt minderåriga sexualpartners” (???) i arbetsläger. Det är mycket mer rimligt än att lägga resurser på att sätta fast rattfyllerister—en grupp som Åke sympatiserar nästan misstänkt mycket med.

Forodrimitfesten börjar spåra ur. Åke känner lukten av marijuana, men det värsta är att en packad Gandalf stöter på Åkes fru, som utstöter den minnesvärda repliken ”Rädda mej från denna stupfulla demon.”

Nu ska Gandalf få veta vem han stungit haver — han får the Full Ohlmarks Treatment, med nedgörande karakteristik av hans karaktär, umgänge, ”polkahår” och regnrock.

Nu är Åke på Forodrims karneval och har fått sparken som översättare. Den replik som vår hjälte ”med hög röst och ett skratt” utslungar torde kräva en del lungkapacitet. Den humorfria invändningen i slutet kommer från Åkes nya nemesis — killen som gjort ett eget Tolkienlexikon.

Ropade Åke verkligen ”(citat och belägg i ’Tolkiens arv’, s.29)” till forodrimiterna? Det känns som om känslorna har överväldigat den voluminöse polyhistorn så till den grad att han inte riktigt har klart för sig var i texten han befinner sig.

Rättelse: det var inte lexikonmakaren som påstod att Silmarillion var bra, utan en annan stackars forodrimit, Vanadil, vars enda brott verkar ha varit att han sa emot Åke, men som icke desto mindre ägnas ett helt uppslag med förklenande omdömen innan turen kommer till lexikonet.

Allt i Ohlmarks värld är lömska anslag, svek och intriger—så även utgivandet av ett Tolkienlexikon. Lexikografen kallas “mikroben” eftersom han är mikrobiolog. (Tolkien jämförs i förbifarten med Hank Janson, en numera rätt bortglömd kioskförfattare.)

Tanken att Åke som översättare äger upphovsrätten till figurernas svenska namn känns aningen originell. Jag kan inte erinra mig något parallellfall och vet inte vad upphosvrätten säger om namn, men det verkar ganska gnidet. Å andra sidan har Åke faktiskt hittat på rätt många namn

Mikroben (vars akademiska meriter raskt ifrågasätts av vår hjälte) är måttligt entusiastisk över att låta Åke ta över ett arbete han lagt år av kärlek och möda på. Åke kokar förstås av rättmätig vrede över denna impertinens.

Och Åke blir bara argare och argare och argare.

Slutet gott, allting gott: Åke har givit ut ”sitt” (läs: Mikrobens) lexikon, och hans fiende skummar av vrede i ett ”hektograferat” nyhetsblad. Åke anser att alla fanzines är hektograferade. Han menar förmodligen stencilerade.

Som vi har rätt att förvänta oss föräras ”Mikroben” ett av Åkes sedvanliga vänporträtt. Han är en råtta, en Gollum, får vi veta.

Nu närmar vi oss Gandalfs ovälkomna besök hemma hos Åke och hustrun—bokens själva urscen. Frågan är om kapitlet kan leva upp till våra förväntningar. Efter 92 sidor med råskäll och absurda anklagelser känns det som om en viss trötthet börjar komma över både läsare och författare.

Åke värmer upp lite genom att berätta om gången när Gandalf vålgästade en obekant person som kanske bodde på Kungsholmen. Författaren gör vad han kan med stoffet, men för oss som blivit bortskämda med ritualmord och världsomspännande konspirationer känns det lite blekt.

Åkes långa erfarenhet från Europafilm med att skriva manus åt t ex Adolf Jahr anas i följande telefonkonversation mellan Gandalf och Åkes hustru där den packade forodrimiten visar sig prata som en springschas i en pilsnerfilm.

Åkes hustru uppger helt listigt en falsk adress och skickar de oönskade gästerna till Öckerö. För säkerhets skull ordnar Åke dessutom ett snöhinder. Faran är avvärjd, tror vår hjälte, som i förbifarten fyrar av en liten salva mot svensk TV, varefter han går tidigt till sängs.

Men nej! Trots listen med adressen och muren av snö och is mot vildlingarna står de nu på förstubron — Gandalf och en ruskig proggare i snickarbyxor och ”hängande fett kryllhår”.

Enligt Åke har inkräktarna nu på egen hand forcerat lås och säkerhetshasp (enligt andra uppgiftslämnare öppnade hustrun dörren), och sitter och tvingar i hustrun sprit som hon inte tål pga en medicinsk behandling (Åkes version), eller antabus (Forodrims version).

Skälet till att vår hjälte inte kan undsätta sin hustru är att han sover i en bottenlös pyjamas. Efter att ha stormat kring i Kalle Anka-klädsel en stund ansluter han sig till sällskapet. Sedan går han, helt rimligt, upp igen och skriver ett utträdesbrev ur Midgårds Fylking.

Till sist lyckas Åke få iväg besökarna, men då är hans hustru rejält sjuk av all den sprit de har tvingat — alternativt ”tvingat” — i henne. I sviterna efter detta lyckas hon dagen därpå somna ifrån en cigarrett och antända ett vaddtäcke, och nu är det full eldsvåda. Åke svimmar.

Okej, det här är ett tämligen dramatiskt klimax. Nu är Åkes hustru på sjukhus och huset är svårt brandskadat. Allt på grund av Gandalf — och brandmännen, som farit fram som ”vilda men effektiva oxar”.

Ett ögonblick verkar det som om Åke tänker börjar klaga på brandmännen, men mot sin vana hejdar han sig och är i stället tacksam. Han tänker som tack ge dem ett exemplar av den här boken. Jag hade gärna sett dem läsa den. (Byggnads-AB Ocab är däremot totalt inkompetenta.)

Förbipasserande kriminalkommissarier, ordningspoliser, brandingenjörer och fastighetsägare förser Åke frikostigt med Gandalfs namn och adress — ”att allt var hans och bara hans skuld, med hjälp av slusken-slaven, är ju solklart för varje sunt tänkande varelse”.

Fast plötsligt lägger Åke över skulden på Gandalfs pappa, som av oklara skäl tituleras ”borrmästare Kraftmusik” i boken. Det är hans — och alla andra försumliga forodrimitföräldrars — fel att Åke måste punga ut med minst 20.000 för reparationer.

Nu börjar Åke knyta ihop säcken — det var ”mordbranden” (tillochmed Åke använder citationstecken här) som fick fjällen att falla från hans ögon så att han insåg den skandalösa sanningen om Tolkien och hans sällskap. Hög verkshöjd på förolämpningarna i det här stycket.

På nästa sida har citationstecknen försvunnit kring mordbranden. Det känns symptomatiskt på något sätt.

Boken är inte slut än. Nästa kapitel visar sig handla om... Gandalfs mor. Handskarna av. Åke spelar ut det klassiska trumfkortet ”Din mamma!”. Gandalfs regnrock har dessutom uppgraderats från regnrock till ”tysk SS-stil”. (Jag gissar att han har en lång rock i New Romantic-stil.)

Gandalfs mor erbjuder Åke att bo hemma hos henne och hennes make borrmästaren. Åke blir— förstås —jättearg över detta erbjudande. Instället säger han åt modern att dra in Gandalfs ”veckogage”. Sonen ska enligt Åke polisanmälas för det avancerade brottet ”indirekt brandvållande”.

”Den ettrige rättegångsadvokaten” Leif Silbersky lyckas övertyga Åke om att det här med ”indirekt brandvållande” inte är någon bärkraftig brottsrubricering. Däremot är hemfridsbrottet möjligen åtalbart.

Detta hindrar inte Åke från att ringa Gandalfs mor igen och kräva att hon betalar alla utgifter i samband med branden. Hon ställer sig, möjligen inte helt överraskande, aningen frågande. Sägesverbet ”sa” byts nu helt och hållet ut mot det tjusigare ”riposterade”.

Åke hotar modern med Silbersky (som just berättat för Åke att Gandalf inte kunde fällas för branden), men hon står på sig. Vår hjälte ger sig inte, utan ringer Uppsala Tolkiensällskap och meddelar att de är juridiskt ansvariga för fru Ohlmarks sängrökning. Ordföranden är skeptisk

En simplare själ hade möjligen kommit fram till att ordföranden kanske hade en poäng, men Åke ser de stora mönstren — ordförande Orodruins ovilja att betala sängrökningskostnaderna är naturligtvis en del av den globala Tolkienkonpirationen.

Efter ytterligare några telefonsamtal börjar Orodruin av någon anledning tröttna en smula på Åke och hans ersättningskrav. Nedanstående starkt naturalistiska dialog utbryter. Åke blir så arg att han går ur sällskapet *en gång till*.

På nästa sida blir dialogen ännu mer naturtrogen. Åke skäller ut Orodruin samtidigt som han berättar en sedelärande anekdot om Vasco da Gama.

Rättelse: anekdoten handlar ju om den portugisiske vicekonungen av Indien och Vasco da Gamas navigatör.

Nästa kapitel handlar om ... Gandalfs pappa. Är det bara jag, eller känns det som om Åke börjar få slut på folk att skälla ut? Även fadern får the Full Ohlmarks Treatment, men äntligen får vi i alla fall veta varför han fått vedernamnet ”Kraftmusik”.

Nu hånar Åke Gandalfs pappa sida upp och sida ner — nedan hela sidan 118. Jag har lite svårt att se vad det hela har med Tolkien att göra, men det ansluter ju till det bredare temat ”Folk jag råkat stöta på som jag av någon anledning stör mig enormt på”.

Åke skickar ett brev till herr Kraftmusik där han hotar med polisanmälan om inte K betalar brandskadorna. Denne svarar med ett vänligt brev, där han dock påpekar att
A) Sonen är myndig
B) Han var inte där när branden började
C) Det luktar utpressning.
Åke kokar förstås av vrede.

Det är en spännande egenskap hos den här boken: hur man ofta anar det verkliga skeendet bakom Åkes tirader — alla dessa relativt rimliga människor som försöker förhålla sig till den rasande lärdomsgiganten och hans mer eller mindre sällsamma påståenden och handlingar.

Nu verkar Åke antyda att Tolkiensällskapet har satt eld på en motorgård i Björkhagen, och möjligen även är inblandad i ett överfall på Sven Stolpe — det hela är aningen diffust, även med Åkes mått mätt, men han målar med breda penseldrag upp en bild av samhälleligt förfall.

Jag började tro att Åke hade slut på krut, men nu verkar det som Tolkienisterna jämförs med Jack the Ripper” (genom att kombinera flera befängda konspirationsteorier). Åke säger inget bestämt. Han bara ”ställer frågor”, som det heter. Såna frågor som oftast besvaras med “Nej”.

Gandalfs stackars pappa lämnar inte Åke någon ro. Nu kräver han att herr Kraftmusik sparkas ur byggnadsnämnden. Åke meddelar dessutom att de som står i den “omättliga engelska maffiaspindelns drängtjänst” något överraskande ligger bakom sjuttiotalsradikalismen.

Jag misskände Åke. Han lyckades åstadkomma en stegring på slutet, men följden blev att han gled ännu längre från verkligheten—i sig en prestation. Nu är jag yr i huvudet och en smula illamående, men det är priset man får betala för att tillbringa längre tid i Åkes lärda sällskap.

Nu vill jag läsa en bok som lovprisar Tolkien istället.

Vad ska man då säga om Tolkien och den svarta magin?Är boken...

Cynisk spekulation?
En medvetet lögnaktig vendetta med Tolkien och Tolkiensällskapen?
Sidor ur en sjukjournal med paranoida och psykotiska inslag?

Mitt svar: Förmodligen allt detta, blandat till en bisarr busgrogg.

När boken kom ut 1982 skrev jag en liten vers i ett SF-fanzine:

Ohlmarks vrede har börjat puttra
Över forodrimitiska skörlevnaden.
Men varför? Jag hör honom muttra:
Jag vill bli tolk igen.