Thread by @OlofHellgren

Nu är jag så otroligt trött på den negative bilden som sprid i media om våra läktare och om supporterkulturen. Det kablas ut att inte alla kan gå på fotbollsmatcher och att ståplatsläktarna är oroshärdar. Det här är min historia som supporter och den är diametralt olik den som

kablas ut. Jag är 42 år, gift tvåbarnsfar, och lever ett lugnt familjeliv. Jag blev supporter sent i livet, jag är inte en ”uppfostrad” supporter mer än att min far tog mig till Strandvallen för att se Mjällby spela nga gånger på sena 80-talet. Först när jag var i 30 års-åldern

tog en god vän mig till ståplats för första gången. Det som jag upplevde då var något som jag inte hade upplevt på ngt annat ställe i samhället. Jag upptäckte att det finns en plats i samhället där alla möts och då menar jag precis alla. Alla åldrar, alla socioekonomiska

grupper, människor från ”problem områden” och från societetskvarter, de som gått livets hårda skola till de som blivit professorer, män, kvinnor, pojkar, flickor, gummor och gubbar. ALLA. Sedan dess är ståplatsläktaren, i mitt fall i Malmös, en av de platserna i livet där jag mår

som allra bäst, en plats som jag kan känna är lika mycket mitt hem som mitt riktiga hem. Här känner jag mig trygg och fri. Här får jag utlopp för förtvivlan och eufori, glädje och bottenlöst mörker. Här får jag ny energi när jag är nerstämd och här kan jag dela med mig av min

glädje när jag är lycklig. Viktigast är att jag delar det med alla som är där, hela den här gruppen av människor som det nu refereras till som en mobb. En grupp människor som utgör ett sammanhang som jag upplever som något av det mest toleranta och respektfulla jag har mött.

Det är människor som jag inte känner men som jag har en samhörighet med. En samhörighet som går över ålder, kön, utbildning, social bakgrund eller status. Ingenstans i samhället jag har vistats har jag upplevt en liknande känsla av tillhörighet och respekt. Här har jag mött

och lärt känna människor som jag aldrig skulle komma i kontakt med om jag bara rört mig i mina normala social domäner. Så min kärlek till ett lag började inte av en kärlek till fotbollen utan till en läktare med alla dess aktörer, kärleken till laget och sporten har kommit sen.

Sedan har vi ”supporter-familjerna”. Om andra MFF supportrar ser mig som en del av MFF-familjen låter jag vara osagt men MFF-familjen är en del av mig. För vare sig det är MFF-familjen, AIK-familjen, DIF-familjen eller ngn annan ”supporter-familj” så är det en sida av

supporterskapet som jag inte trodde fanns förrän jag såg den från insidan. Den osjälviskheten och hjälpsamheten som florerar där tror jag många utifrån skulle bli väldigt förvånade över om de kände till. Här skänker människor som aldrig mött varandra möbler till nyskilda för att

de ska kunna ha ett bohag. Det swishas pengar till folks som har skadat sig för att hjälpa dem ekonomiskt. Det stöttas och hjälps åt bara på grund av att man delar ett supporterskap och en gemenskap till en grad som ofta kan får mig tårögd. Så när detta supporterskap attackeras,

förminskas och ses som ett problem så gör det mig mer ledsen än arg. För de som attackerar och som på omvägar vill lagstifta bort delar av supporterskapet kan omöjligt ha upplevt eller satt sig in i det som jag har upplevt, för då skulle de aldrig agera som de gör. Så snälla se

igenom den stereotypa supporterbilden som framförs i media så ska ni få se en av de mest inkluderande, toleranta och hjälpsamma platserna i samhället.