Thread by @Panshiri_M

Det skrivs en del om demografi och dess påverkan på svenska samhället. Få förnekar förändringen. Vissa påstår att den är positiv. Andra att den är negativ. Detta skrev jag om svenskens kärleksförhållande till mångkultur för ett år sen.

”På en konferens för Region Halland ställde jag frågan som jag alltid ställer till publiken under mina föreläsningar:

”Vill du leva i ett mångkulturellt samhälle? Och om svaret på frågan är ja, vad är det då specifikt med det mångkulturella samhället som du tycker om?

Alltså, vad är det med afghansk kultur, somalisk kultur, eritreansk kultur etcetera som du tror kommer att berika vårt svenska samhälle? Och jag vill inte höra något om maträtter och folkdans.”

De som sitter i publiken under de här föreläsningarna är gode män, socialsekreterare

personal på HVB-boenden och lärare på skolan som direkt eller indirekt kommer i kontakt med ensamkommande och nyanlända. Men på konferensen i Halland var det chefer, mellanchefer och strateger på kommun- och regionnivå. Jag var nyfiken på vad de skulle svara på min fråga.

Oftast när jag ställer den blir det knäpptyst och när någon väl räcker upp handen brukar svaret bli att utlänningar ”berikar svenskar” med alla sina olikheter.

Jag brukar då leka djävulens advokat och fråga om svenskarna inte kan åka utomlands och uppleva dessa olikheter?

Varför måste människor komma till Sverige och bosätta sig här, bara för att vi ska bli ”berikade”? Är inte det ett litet postkolonialt – och ganska själviskt – tänk?

”Nej, det är bra att människor kommer hit,” blir svaret, ”Då lär vi oss ju saker av varandra!”

De som under föreläsningarna brukar säga att de inte vill leva i ett mångkulturellt samhälle är människor av utländsk härkomst.

Varför?

Jo, dessa människor kommer från ”mångkulturella länder” och i Sverige bor de i ”mångkulturella” (läs segregerade, socioekonomiskt utsatta)

områden. De som med näbbar och klor försvarar det mångkulturella samhället är oftast etniska svenskar.

Dessa människor bor i icke mångkulturella områden, tillsammans med andra etniska svenskar. Men man har en föreställning om mångkultur som något givande och exotiskt.

Det är som en kärleksrelation på avstånd, en platonisk relation där man aldrig har träffats och helst inte vill göra det heller. Men man vill gärna behålla den positiva bilden av sin tilltänkta partner.

Man vill att det ska vara fint och romantiskt.” kvartal.se/artiklar/det-n…