Thread by @Donchristo

Ok Twitter. Nu Jeflar! Hjälp mig ta tag i den luddiga författardröm som jag har ✏️📒

Tänker såhär : för varje LIKE skriver jag om en episod från mitt liv på max 280 tecken.

Kan kalla boken : 238 tweets om mitt liv.

RT = Du får stå med på ”tack till...” 😏

*vässar pennan*

Min mor var inte så speciellt sugen på att ta en taxi till BB när hennes vatten gick en kall decembernatt 1981. Hon var nämligen förkyld. FRUKTANSVÄRT förkyld.
*snörvel* ”men , *host* måste jag åka in direkt?” frågade hon BB-personalen i telefon.
Svaret var ja. Mamma lydde.

Kommer för övrigt bli ett Pulp Fiction upplägg på dessa tweets , alltså många tidshopp och spretig story man får pussla ihop senare. För mer detaljer kring min egen förlossning tex behöver jag faktakolla innan jag skriver.

Nu till nästa episod....

Sommaren 1985 var inte min bästa sommar. Jag lyckades under denna sommar få inte bara ett, utan två fiskben att fastna i halsen; detta vid två olika tillfällen. Jag hade även halsfluss och var typ halvt dödssjuk. På väg hem från sjukhuset spydde jag ner en taxi. Pappa fick torka.

När jag låg på sjukhus för halsfluss ville sjuksköterskorna ta prover på mig ca hela tiden. Min mamma blev till slut Rambo och väste åt dem att låta mig sova. Enligt hennes egna texter om den natten hade det INTE blivit nådigt för nästa vitrock att försöka störa mig efter det.

När jag gick i högstadiet var jag väldigt attraherad av min lärare i engelska.

Hon hette Carina och hade väldigt bruna och fina ben.

Mer behövs inte för att skapa attraktion hos en 13-årig grabbhalva.

Jag är idag väldigt duktig på engelska.

Min pappa har jobbat med musik i hela mitt liv. Han är musiker. Producent. Låtskrivare. Detta har inneburit en spännande uppväxt bakom kulisserna hos stora delar av Sveriges artistelit. Glömmer aldrig första gången en i skolmatsalen skrek ”VA? Känner din Pappa BJÖRN SKIFS?!”

Mina föräldrar hade 1992 med en låt i melodifestivalen. Pappa skrev musiken, min Mamma texten. Låten hette ”Som om Himlen brann” och kom tvåa med fyra poängs marginal.

Vann gjorde Christer Björkman med ”Imorgon är en annan dag”

Den kom näst sist i eurovision.

Jag förlorade oskulden i Karlstad. Hos en tjej som straight up catfishat mig på nätet. Hon hade skickat mig bilder på sin mkt snygga kompis och sagt att det var hon. Hon erkände sedan och skickade egna bilder. Jag förlät henne och åkte dit ändå.

Det vart inte lyckat.

Jag har ALDRIG känt sådan lycka som när jag blev pappa för första gången. 9 månaders väntan var över. Helt plötsligt gick allt så fort. Och plötsligt låg han bara där, den finaste lilla varelse jag någonsin sett. Jag grät säkert 15 minuter i ren och skär lycka. Jag var PAPPA.

Den andra förlossningen jag var med om var annorlunda. Minst lika fin förstås , bara utan momentet av chock och ”vad fan var det som precis hände?!” Således grät jag inte alls lika mkt när dottern kom utan var mer fokuserad på allt runt omkring, och att hon och mamman mådde bra.

Jag var 17 år när jag upplevde mitt livs absolut värsta fylla. Tillsammans med två personer jag träffat på ett chattforum hade jag smitit iväg till Danmark för att festa järnet. Jag vaknade dagen efter i en bil på stranden. Utan tröja och utan minne. Bakfyllan var skoningslös.

När jag var 6-7 år gammal intervjuades jag av sångerskan Marie Bergman i ett radioprogram.

Allt ifrån glass till livets stora frågor avhandlades och Marie blev så vitt jag förstår fullständigt golvad av hur en så liten pojke kunde ha så livlig fantasi och djupa tankar.

Jag var i många år väldigt smal. Vad jag än åt, hur mkt jag än åt och helt oavsett hur många timmar jag spenderade på gymmet så förblev jag en spinkig filur.

”Vänta bara tills du fyller 30”, sa far.
- ”haha, sällan!”, svarade jag kaxigt

Vi hade den dialogen i 29 år+364 dagar

Jag hade svårt för att närma mig tjejer i tonåren, och tycker fortfarande till denna dag inte om att ”ta första steget”

I mitten av nittiotalet , precis när jag var i mitten av tonåren , dök något upp som skulle komma att förändra allt : Internet.

En helt ny värld var nu öppen.

Min första riktiga romans hette Malin. Malin hade världens gulligaste glugg mellan tänderna och bodde i Alingsås.

Vi sågs i Göteborg. Gick på bio. Åt på McDonalds. Sedan tog vi tåget till Alingsås och spenderade timmar i hennes flickrum med tunglekar som enda aktivitet.

Som 17-åring kom jag över nätet i kontakt med en yppig blondin från Göteborg. Hon var ,som man säger, väldigt het på gröten. Jag hann inte mer än av tåget vid vårt första möte innan våra tungor möttes i en kyss.

2 helger senare var jag dumpad och ersatt av klassens hockeykille.

Första gången jag enligt mina föräldrar satt stilla i mer än 10 sekunder i mitt liv var jag ca 5 år gammal och satt uppkrupen i Marie Fredrikssons knä och åt godis på en midsommarfest.

Min pappa hade jobbat mkt med henne den sommaren och hon höll just på att slå igenom.

Området där jag är uppväxt var för mig en magisk plats. Inbäddad förvisso i dunklet av en grå o tråkig förort som heter Kallhäll men likväl ; magisk!

Batterigränd är dess namn. Två stora gårdar,med barnfamiljer i nästan varje port. Gårdar ämnade för lek. Gårdar ämnade för barn.

Jag & min barndomsvän Jonas såg en gång en tecknad film där det var ngn som drack kaktusmjölk. Vi tyckte det såg gott ut och ville gärna prova.

Så jodå, det gjorde vi. Det jag minns är en brännande känsla, som tusen nålar i halsen och två upprörda mammor som ringde vårdcentral.

Jag var ett intensivt barn. Något som märktes varje gång jag fick ett dricksglas. Jag hade då impulsen att bita. Med ett vinglas hände just det ; *Kras!*och munnen full med sylvassa glasbitar.

Mamma som med tillkämpat lugn sa: ”bara spotta, inte svälja ,bara spotta,inte svälja!”

Min farfar var lärare. En väldigt uppskattad sådan. Han undervisade i matte,fysik och kemi.

När vi var på sommarstället i Sthlms skärgård träffade vi ibland på gamla elever till honom. Alla ville de komma fram och hälsa och prata en stund med min Farfar. Det var så fint att se.

Edit : det har trillat in mer likes än jag hunnit med att uppdatera just nu. Detta är förstås jättekul och jag tackar ödmjukast för intresset so far. 🙌

Varje like KOMMER få en tweet - ända upp till minst 238 om det nu skulle gå så långt.

Men det får ta lite tid!

Jag minns mycket väl mitt livs första kyss. Hon hette Maria och tog mig med storm , bokstavligt talat. Tillsammans med en kompis brottade hon ner mig på fritidsgårdens gympamatta och ”stal” en kyss.

Vad jag minns: Hennes tänder stötte lätt emot mina och hon smakade tuggummi.

Ett av få minnen av min Morfar

- Jag står i vardagsrummet hemma i radhuset. Morfar ler finurligt och plockar fram en chokladkaka som han ger mig. Jag har nämligen varit sjuk. Han reser sig upp, kramar min mamma och vinkar hejdå. Sen är han borta. -

Han dog senare den natten.

Att växa upp som enda barnet var inte alltid lätt. Oftast gjorde det mig inte så mycket. Det var till och med skönt att ha mina föräldrar helt för mig själv. Att ha deras fulla uppmärksamhet.

Men ibland saknade man någon att leka med. Någon att bråka med. Någon att växa upp med.

Jag glömmer aldrig dagen jag döptes. Efter att ha gått ett tag på något som hette ”kyrkans barntimmar” kom jag som 5-åring hem som en djupt övertygad kristen. ”Jag tror på gud nu, jag vill döpas!” proklamerade jag med bestämdhet.

Chris Repmannen Larsson- är vad jag ville heta.

Internetchattande har ibland satt mig i problem...

En regnig vårkväll 1998 hade jag ett väldigt långt och härligt telefonsamtal med en tjej jag träffat på nätet. Kväll gick över till natt innan vi la på.

Telefonräkningen landade på 7000 kr+ Jag har aldrig sett Mamma så arg.

Jag fick femma i ett enda ämne när jag gick ut högstadiet: Musik.

Minns motiveringen som att jag dels hade visat att jag kunde spela flera instrument och att jag skrivit en bra uppsats. Man fick skriva om vad man ville bara det hade koppling till musik, jag skrev om Metallica.

När jag var 16 hände något som skulle ändra väldigt mycket i mitt liv under de kommande åren : Jag och en klasskompis startade ett band.

Jag på trummor. Han på bas. Och sedan rekryterade vi en tanig och tystlåten kille som hette Micke på gitarr.

Min källare blev replokal.

Första gången jag träffade Robban höll jag på att skita knäck. Jag: liten, tanig o fjunig kille som nyss startat ett band och spela trummor , Han : 1,90 lång , nära 100 pannor tung och fullblodig punkare (skinnjacka, nitar, tuppkam, stålhättade kängor) 15 min senare = dödspolare.

Det hann bli några olika konstellationer på bandet jag startade i tonåren innan vi gick skilda vägar i mitten av 2000-talet. Men den jag ser som den som räknas är

Jag (Chris L) : Trummor.
Robban L : Gitarr/sång.
Nenne L : Gitarr.
Danne K : Bas.

Vi kallade oss DementeD

Mitt tonårsband hade på riktigt kunnat bli riktigt jävla bra. Jag och Robban som var bandets drivkrafter hade samma dynamik och kemi som Hetfield/Ulrich. Till och med våra personligheter matchade. Jag : pratig och social och uppvuxen runt musik Han: inbunden/ trasslig barndom.

Jag visste att jag hade hittat hem första gången jag satte mig bakom ett trumset. Jag hade börjat med att spela gitarr, men börjat tröttna. Som en skänk från ovan fick vi då prova trummor i skolan. Jag satte mig på pallen och slog två slag på bastrumman med foten. Sen visste jag.

Att lära sig spela trummor när man har en pappa som är musiker var givetvis en stor fördel. Pappa har aldrig varit trummis, men han kunde tillräckligt för att visa mig ett rakt 4-takts komp. Jag köpte två trumpinnar och övade nonstop på soffkuddar tills jag fick mitt första kit.

Mina inspirationer som trummis , de som format min stil , är de trummisar som spelar med KÄNSLA som viktigare ingrediens än teknik. Teknik behöver du med förstås , men det behöver inte alltid vara det viktigaste. Exempel på sådana trummisar är tex Lars Ulrich och Tommy Lee.

Förutom mitt huvudinstrument trummor tycker jag om att spela piano/keyboards. Jag är helt OK på det, jämfört med gemene man.

Men min förmåga bakom en pianopall bleknar jämfört med släkten. Listan blir då:
1.) Min Pappa
2.) Min Farfar
3.) Min Mosters man
4.) Min Farbor
5.) Jag

En av mina flickvänner i gymnasiet hatade mig och älskade mig samtidigt. Vi var SÅ olika. Det var som hämtat ur ’skilda världar’ - Jag (trodde jag var cool) hade Buffaloskor, dunjacka och piercing i ögat , Hon: svarta kläder, intellektuell aura och Kent affischer på väggarna.

”Ge mig min keps!”
[ Andreas kastar upp kepsen på ett tak]
”Gaaaah! Jävla, jävla... exemgubbe!”
[ PANG! Huvudet först rakt in i ett element ] Blod överallt , panik. Andreas är först fram, mer panikslagen än jag , han menade ju inte..

Hur jag fick ett litet ärr i pannan. 👆

1989.

Något hände längre ner i klassrummet. Alla killarna var samlade kring Andreas bänk. Han hade med sig en ny actionfigur - en sköldpadda, med stora muskler och svärd. Jag läste på förpackningen :

[ Teenage Mutant Ninja Turtles ]

Det var den finaste sak jag någonsin sett