Hemma så slutar inte min systerson säga ”jag vet att morbror har så hårda nävar” med ett barns ärlighet utan att förstå hur ont det gjorde för mig att höra. Än idag kan jag få ont i magen av tanken på att han fick uppleva>>
Jag står kvar där och känner paniken i kroppen. Ska jag lämna henne? Och mina polare? För den idioten?? Bara de få orden som han och hon sa fick mig att springa fram>>