Thread by @Gabe_H_Cuod

Tänkte skriva en till lite utblottande tråd med en till historia från min ganska stökiga uppväxt. Syftet denna gången är att belysa dels att det inte är fult att ha en svår bakgrund i livet och att jag inte tycker att det är något man ska hymla om (såsom jag alltid gjorde förr)>>

och dels helt enkelt sprida lite ”awareness” om hur ett skämtsamt, kaxigt och glatt yttre ändå kan dölja så mycket mer. Denna gången tänkte jag berätta om när livet blev så svårt för mig att jag beslutade mig för att ta mitt eget liv, och vad som fick mig att ändra mig.>>

Det var i början på sommaren och slutet på 2an på gymnasiet och sommarlovet hägrade. Det hade varit en ovanligt stökig period hemma, som kulminerade i att jag en kväll tog min pappas öl och hällde ut i vasken framför honom. Vid det här laget var jag inte längre 5 år gammal och>>

hade en ganska bråkig tonår i bagaget. I skolan ansågs jag vara en dålig elev, inte pga mina resultat utan pga att jag alltid skulle skämta, skoja och bråka på lektionerna. Så här i efterhand var det ett klassiskt sätt att ”agera ut” på pga hur allt var runtomkring. Jag startade>

mycket sällan bråk men jag backade aldrig när det ”bjöds upp till dans”. Så med det beteendet i ryggmärgen stod jag nu framför honom och hällde ut hans öl. I rummet fanns också min mamma och min systerson, som då var i 4-årsåldern. Farsan reagerade med att rycka tag i mig>>

och sen pressa mig mot väggen. I handen höll han en brödkniv som han tryckte mot min hals. Jag minns att jag tänkte att brödknivens tänder antagligen kommer göra ett rätt kladdigt sår om strupen. Jag hör min mamma skrika högt och min systerson börja gråta. Hans tårar fick>>

fick mig verkligen att se rött. ”Ska det här jävla aset få förstöra honom också?” var en tanke som blixtrade till. Sen knuffade jag ifrån och slog i samma rörelse. Jag vet inte hur många gånger men jag slog honom kanske 5-6 ggr tills han föll bakåt och slog i marken. Jag tog>>

kniven och satte på sin plats, sen gick jag bort och försökte trösta min systerson och mamma. Jag minns ärligt talat inte vad som hände sen, hur den kvällen slutade. Det är helt blankt efter jag bort till dom. Dagen efter satt jag i skolbänken. Jag hade varit stökig på lektionen>

och läraren förklarade att jag inte kommer ha mycket till en framtid med min inställning och attityd. Efter skolan skulle jag möta tjejen jag dejtade då. På vägen till henne ringer en kompis till mig och berättar att han hade bedrivit samlag med henne under en längre tid utan>>

att veta att vi dejtade. Jag gick aldrig hem till henne.
Hemma så slutar inte min systerson säga ”jag vet att morbror har så hårda nävar” med ett barns ärlighet utan att förstå hur ont det gjorde för mig att höra. Än idag kan jag få ont i magen av tanken på att han fick uppleva>>

det. Jag satt på min rum med de orden blandade med min lärares ord om att jag inte hade någon framtid tillsammans med sorgen i hjärtat av att någon jag hade känslor för kunde ligga med en vän till mig bakom min rygg. Allt det, tillsammans med min kulminerade känsla av>>

uppgivenhet gjorde att jag bestämde mig. Jag orkade inte mer. Jag hade ju en längre tid fantiserat om det, men aldrig riktigt haft modet eller den riktiga motivatorn att genomföra det. Men då bestämde jag mig för att jag inte ville leva längre. 18 år fick räcka, jag ville inte>>

behöva utstå ett helt liv av det här. Så jag skrev två stycken brev, ett till min syster och min mamma, och ett till min systerson, som skulle ”öppnas när han är gammal nog”. I breven ursäktade jag mig för den sorg jag skulle tvinga dom att utstå, och en ursäkt för att jag>>

inte kommer finnas där och hjälpa dom när de behöver mig. Sen gick jag och hämtade två kartonger med alvedon och en karta med ipren. Dessa började jag sedan knappra i mig tillsammans med en halvfull flaska jack daniels. Jag vet inte hur många tabletter jag får i mig, kanske>>

40 st? Jag vet inte om det ens är en dödlig dos, men då trodde jag det och var helt inställd på att jag inte skulle vakna på morgonen. Jag kände mig för första gången på länge glad, avslappnad och på riktigt lycklig. Känslan av att ”imorn känner jag inte det här” var otroligt>>

befriande. Jag får i mig dom ganska snabbt och fortsätter hälla i mig whiskey, när telefonen plingar till. Det var en annan polare som hade hört vad som hänt, och ville att jag skulle sova hos honom i helgen för jag såg lite sliten ut i skolan och han behövde sällskap. Han>>

skrev också att jag alltid kan ringa, oavsett vad. Bara de få orden gjorde att jag började fundera, vad fan gör jag? Strax efter det knackar det på min låsta dörr. Jag öppnar och in kommer mamma. Jag har sagt att jag ska festa ikväll till henne. ”Ta hand om dig ikväll och>>

drick inte mer än du redan gjort, du är mammas trygghet” säger hon och kramar mig. Hårt. Sen går hon ut igen.
Jag står kvar där och känner paniken i kroppen. Ska jag lämna henne? Och mina polare? För den idioten?? Bara de få orden som han och hon sa fick mig att springa fram>>

till papperskorgen och trycka fingrarna i munnen. Först lyckas jag inte och får än mer panik. Men efter några försök kastar jag upp allt, och känner hur det kommer upp osmälta tabletter som hamnar i papperskorgen. Jag slängde i breven och gick ut med dom till soporna. >>

Jag har i efterhand funderat på om jag skulle fegat ur ändå, om det bara var ett tomt tonårshot. Min egen reflektion är att jag antagligen hade somnat med låst dörr, berusad av whiskeyn. Och om det var en dödlig dos så hade jag inte klarat mig. Jag har också tänkt att jag>>

där och då var helt inställd på att dö, men deras ord fick mig att tänka om. Det hade säkert inte funkat med alla, men med mig räckte den medkänslan för stunden. Jag har alltid kommit ihåg den känslan, och aldrig därefter haft tanken på att ta mitt eget liv just pga den känslan>>

Så även om det kanske bara kan rädda enstaka liv, där man kanske hindrar de som i impuls och momentan sorg går i dessa tankar, kanske det kan vara en motivator att iaf sträcka ut en hand till någon som verkar må dåligt och för de enstaka liven betyder det allt i världen. Slut.