Thread by @asaplsnr

Vad händer med kontoren efter corona? Arkitekterna: ”större ytor, mindre smitta och stress!” Beställarna: ”vi har ytor vi inte längre behöver, hjälp oss bygga mindre kontor!”

svd.se/arkitekten-kon…

Och minst en av er som tycker att jag ser för negativt på allt: ”jamen man kanske kan få BÅDE OCH har du tänkt på det Åsa?”

Såhär va: ja i teorin kan man få både och. I praktiken är det bara vissa som får både och. Vissa andra får varken eller. Och de flesta får en blandning som inte är tillräckligt riskbedömd.

Jag tänker att det finns en mekanism här som är väldigt lik utvecklingen i arbetslivet i stort, och i välfärden, och jag önskar att jag hade ett specifikt och slagkraftigt sätt att formulera det för min känsla är att så många av oss blir lurade av detta, gång på gång.

I en fålla har vi Specialisterna. I detta fall arkitekter. Ibland är de speciallärare, ibland psykologer, ibland tekniker, ibland organisationskonsulter. De vet massor om vad som skulle funka bra.

I en annan fålla har vi Beställarna. De är ibland företag, ibland kommuner eller regioner eller myndigheter. Mekanismen jag anar verkar inte vara begränsad till sin driftsform alls. Det är en adaptiv jävel till mekanism.

Specialisterna vet vad som behövs (krav) och Beställarna vet vad det får kosta (resurser). Specialisternas mål är att göra saker så bra som möjligt (höjda krav) och Beställarna att hålla budget (begränsa resurser).

Sen händer nåt i Verkligheten. T ex: en pandemi ändrar våra vanor. En ny pedagogik eller behandling lanseras. En ny teknik stöper om en bransch.

Specialisterna ba: VI SER MÖJLIGHETER!
Beställarna ba: jupp jupp vi med

Färre folk på kontoret? Arkitekterna vill öka ytorna och beställarna minska dem.

Digitala vårdmöten? Vårdfolket vill ge alla behandling och beställarna minska den fysiska tillgängligheten.

Inkluderande pedagogik? Specped vill ge fler elever sociala sammanhang, beställarna vill ha färre elever i resursskola.

Och är man politiker eller framtidsexpert så är man 99 % säkert inlemmad i Det Stora Utvecklingsparadigmet som säger: allt blir alltid bättre på det stora hela. Så varför skulle inte båda sidornas önskemål kunna gå i uppfyllelse?

Jag tror att den generella underliggande kritiken som Marcus och jag försökt formulera nu några år (och vi kommer behöva några år till på oss för att bli riktigt tydliga med det) är typ: vi behöver in och titta på vad som händer med människor medan den där utvecklingen sker.