Thread by @BonnierNewsTech

Vad gör jag på Bonnier News Tech? Hur hamnade jag här? Vad gjorde jag innan?
Tänkte berätta lite om mig själv och min (ffa yrkesmässiga) bakgrund i den här tråden. Häng med!

Den titel jag idag har på BNT är "chefsrådgivare med ansvar för orgasitionell utveckling". Det betyder att jag fungerar som bollplank till ffa chefer och andra ledare i frågor som rör sig i gränslandet mellan organisation, teknik och kultur.

"Hur blir BNT bättre?", "Vad menar vi när vi säger att vi ska blir bättre?", "Hur vet vi om vi blir bättre?" är exempel på frågor jag brottas med i vardagen.

Någon har kallat mig "handen" på Bonnier News Tech med referens till Game of Thrones.

Eftersom jag inte hade sett GoT innan jag fick höra det så blev jag tvungen att se hela eländet. Där är en månad av mitt liv jag aldrig får tillbaka....

Rent konkret arbetar jag med vår strategi, våra grundläggande principer, vårt varför. En del i det arbetet är att blogga på vår alldeles egen blogg: medium.com/bonniernewstech

Jag har jobbat på Bonnier News Tech i fyra år nu. Jag tänkte berätta mer om hur jag hamnade här under dagen idag.

Det långa svaret på "Hur hamnade jag här?" börjar någon gång runt 1982. Då var jag 8 år och hade hört talas om datorer. Ingen av mina föräldrar var ingenjörer eller liknande så de visste ingenting om datorer. Men mamma prenumererade på ICA-kuriren.

Hon köpte en dator på annons där. En Sinclair ZX81 med 16kb extra RAM. Lyxigt! Med datorn fick jag ett par kassettband med några spel. Kassetterna var dock trasiga, minns att jag inte kunde ladda en enda grej.

Pappa hajade läget och köpte en datortidning: ett tidigt nummer av tidningen Mikrodatorn. Den var skittrist, handlade bara om datorer på företag tyckte jag. Jag ville spela.

Räddningen blev Karlskronas stadsbibliotek. Hylla P(uh) om jag inte minns fel. Uppför trappan i stora salen och höger, höger förbi trädgårdsböckerna, sport och spel, ganska nära knep och knåp och matte. Där fanns det grejer!

Det fanns till och med en del böcker om programmering i BASIC som också innehöll spel att knappa in. Lyckan!

En bok jag minns fanns var amazon.com/BASIC-Computer…

Och det fanns flera andra liknande. Ett problem var dock att väldigt få böcker var skrivna i ZX81s BASIC-dialekt.
Så jag fick tidigt lära mig att läsa BASIC skriven för t.ex. VIC 20 eller Spectrum och översätta.

Jag lärde mig alltså programmera genom att läsa böcker, knappa in programlistningar och debugga. Det tog sin tid särskilt som jag samtidigt skulle lära mig engelska eftersom nästan allt var på det språket. Men ibland lyckades jag och då kunde jag SPELA SPEL!

Det finns en hel del fantastiska grejer för ZX81 om man också tänker på begränsningarna i maskinen, t.ex. hade man 1kB RAM att leka med. Men det gick att göra en grafisk flygsimulator och ett schackspel med GUI och allt.
users.ox.ac.uk/~uzdm0006/scan…

Någon gång runt 1985 hade jag fått upp farten och kunde göra grejer på egen hand på ZX81:an. Good times! sv.wikipedia.org/wiki/ZX81

Någon gång runt 1985 lyckades jag tjata mig till en Commodore 64. Jag försökte använda reklamfraserna "jag kan hålla reda på mammas recept med den" och "jag kan sköta familjens ekonomi med den" med begränsad framgång. (Har en C64 någonsin använts till sånt där?)

Men droppen urholkar stenen och jag fick alltså en C64 med bandare och Wicos chefiga joystick "The Boss".
Nu kunde jag äntligen slippa knappa in spel från böcker på bibblan, utan kunde precis som alla andra köpa Datormagazin samt kopiera spel mha dubbeldäckbandspelare.

Men jag programmerade också. Jag gjorde som alla andra 12-åringar ett eget glosprogram som kunde förhöra mig på glosor jag iofs oftast redan kunde men ändå. Något receptregister blev det aldrig pga kunde inte tyda mammas sirliga handstil hon använde i sina receptböcker.

Med datorn fick jag också boken som lärde mig nästan allt jag kan om datorer: C64 Programmer´s reference guide.

Jag insåg kvickt att BASIC var hopplöst om man ville göra coola saker som t.ex. fler animerade objekt än de hårdvarustödda 8 spritarna, eller göra saker ute i bordern.
Med god hjälp av en synnerligen smart klasskompis (hej Andreas Björklund!) och ->

en smart simmarkompis (hej Torbjörn Ekman!) lärde jag mig knacka assembler. JÄHÄVELAR vad kul det var! Nästan så kul att det kompenserade för de där 15 minuters långa laddtiderna som alltför ofta resulterade i "Load Error".

På mellan- och högstadiet skrevs en hel del kod på skoltid, oftast i mattehäftet eftersom det var rutat men annars på vad som fanns. En del grejer skrevs på bänklocket.
Jag gjorde egna små demos men var aldrig med i någon grupp. Demoscenen var långt borta för mig.

Jag älskade C64:an men när Amiga 500 kom så kunde jag inte låta bli att sälja min brödburk och tjata mig till en sådan. Grymma spel!

Men med Amigan dog mitt programmeringsintresse. Det var för komplext, och skulle man göra något krävdes C++ och IDE:er och grejer. Trist.

Jag var typ 15 år när jag slutade programmera.

Jag hade lärt mig några viktiga saker:
* hur en dator funkar, även på en ganska låg nivå
* att tänka och analysera på ett sätt som går att översätta till kod
* hur kul det kan vara att programmera när man utgår från vad man vill göra (inte från abstrakta koncept).

Annars simmade jag mest, jag var rätt duktig på ffa 100m bröstsim. På gymnasiet blev jag ihop med en tjej för första gången, och så skulle jag rädda världen. Datorer var låååångt borta.

(hade det här varit ett sommarprat så hade jag nu spelat någon 90-talsdänga typ Popsicles "Hey princess")

Efter studenten ville jag plugga statsvetenskap (enskild kurs) för att jag ville förstå hur samhället funkar. Jag kom inte in, det var lottning på 5.0. Så det blev istället praktisk filosofi eftersom det där finns tydliga beröringspunkter med statsvetenskapen.

Men jag gillade filosofin, det var där jag lärde mig tänka. Det var framförallt språkfilosofi som var spännande tyckte jag. Det ledde mig över till litteraturvetenskap eftersom det var där man då grävde i frågor som handlar om hur något kan betyda något.

Sen studsade jag runt lite: mer filosofi (även teoretisk), nordiska språk, astronomi och t.o.m någon DSV-kurs jag helt glömt bort. Nånstans längs vägen blev jag behörig gymnasielärare i svenska och filosofi. ¯\_(ツ)_/¯

Vi spolar fram lite. 1998 ville CSN inte låna ut mer pengar till mig. Åtta bananskal senare fick jag jobb på en liten webbyrå som just startat pga någon kom ihåg mig från Karlskrona som "en kille som kan programmera". Dags att programmera igen! Lite ringrostig efter 10 år bara.

Det var bara att återvända till biblioteket och plugga lite Java, lära sig om intertubez och annat som hänt under de 10 år jag varit borta från den världen. Jag lärde mig tillräckligt för att knacka hemsor i alla möjliga språk och miljöer: java, php, bash, perl etc.

På webbyrån var det Unix och Linux som gällde. Jag ramlade in i den världen och fastnade för hur man såg på utveckling och arkitektur där. Jag valde bazaaren varje dag i veckan framför katedralen. sv.wikipedia.org/wiki/Katedrale…

Jag läste såklart The Art of Unix Programming av samma författare också. Den underliggande filosofin är fortfarande giltigt catb.org/esr/writings/t…

Jag började också knacka LISP. Detta, ungdomar, var på den gamla goda tiden när kunderna/affären inte brydde sig om HUR man löste problemen, vilken teknik etc.
SICP lärde mig en hel del. mitpress.mit.edu/sites/default/…

De gamla fina kurserna kollar jag ibland fortfarande på

Den lilla webbyrån gjorde mig bred. Det fanns utrymmer att utforska nya språk, att göra ordentliga tabbar, och att ha kul på jobbet.
Jag var med de glada dagarna 1998-99, och jag var med de mindre glada dagarna 2001-2003. När läget var stabiliserat lämnade jag.

Då började jag jobba på Polopoly som då var det CMS som användes av bl.a. DN och SVT. Där lärde jag mig utveckling. Programmering kunde jag, men det här var något annat. Helt plötsligt var jag den minsta fisken i vattnet och det var fantastiskt.

CTO var den gamle C64-hackern Henrik Holmström, min anställningsintervju blev snabbt ett långt och härligt samtal om rasterinterrupts och 6502-assembler. Polopoly var byggt i Java, men vi pratade hellre om annat :)

På Polopoly fick jag möjligheten att lära mig massor om större system med mycket trafik, om hur redaktioner funkar och om hur man kan organisera utveckling på ett bra sätt. Tack @peterantman @marcusf @rydenius @aweijnitz @andersroos et consortes!

Jag slutade så småning på Polopoly för att CMS-fältet kändes för snävt. Jag kunde se att CMS ofta bara var en proxy-fråga: att kunder ofta hade helt andra problem som ibland yttrades i CMS-diskussioner. Jag ville jobba med de större frågorna.

Jag gjorde som en del andra Polopolianer och började på @ValtechSweden som utvecklare i den tuffaste gruppen av alla: Java-gruppen. Återigen kände jag mig minst och svagast, som en katt bland hermelinerna.

Men hermelinerna var snälla och stod ut med mig. @ahnve
@peter_lind @ErikThorselius @kalahl @gabriel_f @krvjzz är bara några av de smarta och snälla personerna som gjorde min värld större där.

Det var på Valtech som jag slutade programmera för andra gången i mitt liv. En februarimorgon satt jag på Stockholm Waterfront och väntade på en dragning på JFokus, men innan den jag väntade på var en annan dragning: @jezhumble om "Software Delivery in th 21st century".

Jag var inställd på ännu en säljpitch förklädd till techtalk. Men jag kunde inte haft mer fel. Jez inledde med tre punkter:
1. projektmodellen är dålig för innovation
2. vi måste adressera hela värdekedjan
3. problemen handlar om process och kultur.
speakerdeck.com/jezhumble/21st…

Jag vaknade, lyssnade klart och gick bort till Valtech och förklarade för min chef att jag vill jobba med detta, inte med att programmera.

Valtech gav mig möjligheten: jag fick träning i ledar- och chefsskap och jobbade som tech/team lead för grupper av utvecklare.

Hos en del kunder fick vi rätt stor frihet att utforma våra egna arbetssätt och metoder. Jag minns speciellt ett helgalet projekt där jag jobbade med den då helt pinfärske @PeterssonJesper . Det tog ungefär 10 sek innan jag insåg att jag hade en supertalang bredvid mig.

Och jag blev ännu mer övertygad om att andra är bättre på programmering än jag :)

Men jag kom så småningom till en punkt där jag ville prata med dem som verkligen bestämde i organisationerna, inte bara olika sorters program-/projektledare.

Det var alltså bara att bita i det SURA äpplet, vika ner blicken i spegeln och kalla sig managementkonsult för att få tillgång till de som verkligen bestämmer i företagen.
Valtech hade få ingångar på den nivån, så jag bytte konsultlåda till lilla härliga Playground.

På Playground fick jag göra helt nya saker, bla vara bollplank till CIO på Green Cargo (jag lärde mig mycket om rälsbaserad logisitk på kort tid), leda en utredning om effekter av sammanslagning av två bolag i finanssvängen etc.
Superkul! Men så en dag ...

ringde Peter Frey och undrade om jag ville ta ett fl-vik som utvecklingschef på Expressen.
Första gången jag och Peter träffades började han prata organisationsteori och jag kände igen en del från Lalouxs "Reinventing organizations".

Jag råkade ha boken med mig i väskan och tog fram den. Vi surrade på i ytterligare någon timme om olika sorters organisationer och olika sätt att se. Giget var mitt.

Så småningom blev Peter uppjackad till CTO för Bonnier News.

När min konsulttid på Expressen var slut så fick jag ett erbjudande av Peter att börja jobba med honom på Bonnier News Tech - där jag är nu, alltså.

Lång story! Nu ska jag inte pladdra mer om min bakgrund :)