Lyssnade på Filosofiska rummet om klaner och kulturkrockar. Så oväntat Timbros Eli Göndör var intressantaste rösten, som pratade om parallellsamhällenas funktion utifrån vad de erbjöd. Och använde könsmaktsordningen o normkritik.
Däremot Johanna Bäckström Lerneby gav ett fruktansvärt intryck, så mkt plattityder. Inte i hennes analys av Kahnklanen, där är hon påläst och är säkerligen korrekt. Men det hon kontrar parallellsamhällen med är ren ideologi, en okritisk syn på statsappataten och rättssystemet.
I grunden handlade hennes kritik om att ingen fick utmana statens monopol på rättsskipning, att parallellsamhällen är ett undergrävande av rättsordningen och statsmakten. Göndör kunde iaf se hur frånvaron av stat (hej nyliberalism) skapar vakuum där PS fyller behov.
Det är en så mystifierad föreställning Bäckström Lerneby därigenom framlägger, en rent igenom borgerlig okritisk syn på stat och rätt. Om man ser till vad hon kontrar klanerna med, som idealtyp.
Tänker mkt på bortgångne David Graebers antropologi, som istället för att ha en naturaliserad syn på staten, "statlig realism", utgår från människors faktiska gemenskaper, ömsesidiga hjälp och skapande av solidariska samhällen, det folkrörelsesystemet vilar på.
Graebers perspektiv är att ingen stat eller kapitalistisk ekonomi kan fungera utan att vila på eller profitera den rika mylla av samhällelighet, gemenskap och ömsesidig hjälp, som dagligen sker o reproducerae mänskligheten. Civilsamhället o sociala rörelser är defaultläge.
Dagligen sker förhandlingar, konfliktlösningar, samverkan o stöd som inte utgår från staten, utan från våra levda gemenskaper, i bostadsområden, vänkretsar, släkt o mellan kollegor. Utan den problemlösande kapaciteten skulle samhället haverera.
Parallellsamhällen är alltså default. Khanklanen är en extrem och destruktiv variant. Men att tro Klan o Stat är de enda polerna o att dubbelmakt alltid måste bekämpas är total galenskap. Den teknokratsyn om starka staten som ligger outtalad som ideologi i PS-kritiken auktoritär
Arbetarrörelsen har vilat på två strategier: skapandet av ett parallellsamhälle (folkrörelsesystem med egna parallella institutioner: lokaler, föreningar, kooperativ) och infiltration av de borgerliga institutionerna (stat, via val). Kombinationen har varit lyckad.
Men infiltrationen av staten, att bli statsmakten också dess motgång. Hur arbetarrörelsen vid makten avvecklat, inordnat eller förstatligar sin parallellstruktur ut i civilsamhället. Skapat en administrativ klass som identifierat sig vid statsapparaten snarare än använda den.
Det finns mängder av jämlika och egalitära PS som existerar i våra samhällen. Som också till stor del hanterar sig själva, löser sina egna konflikter, har sina egna normsystem o processer av inkludering/exkl. Jag har alltid sökt mig till såna. Som haft sund skepsis till staten.
Kvinnojourer, hbtqcommunities, ekologiska rörelser, kvartersorganisering, landsbygdsinitiativ, som agerat utanför, innan och bortom staten. Själva tagit initiativ där en suverän statsmakt vägrat se dem, varit blinda för dem eller dragit sig undan från.
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
