Ondska ligger väldigt mycket i betraktarens öga och jag tycker David gör ett bra jobb med att förklara vad som "egentligen" är ondska i dessa situationer.
Handlingar fyller ofta ett syfte för den som utför dem. Och om man lyckats avhumanisera motståndaren (civil el. militär) så till den milda grad att de inte bara uppfattas som ett hot utan också ett icke-mänskligt hot, ja då är det en helt annan spelplan.
Det vi ser hända i den globala diskursen nu kring Rysslands agerande i Ukraina, primärt i Butja och t.ex. vid bombningen av sjukhuset i Mariupol, är något som blivit allt mer problematiskt senaste åren.
Och det hänger ihop med konspirationsteorier och sanning.
Let me explain.
Vi kan ta Butja som exempel.
Ryska styrkor drar sig tillbaka från staden, horribla berättelser börjar komma ut, uppenbara avrättningar, massgravar. Ja, listan kan göras lång över övergreppen som skett.
Men vad händer med diskursen och hur utnyttjas detta?
Media har ett ansvar att inte slå fast saker utan väldigt tydliga bevis. Så man måste, mer eller mindre, lägga en disclaimer framför påståenden om ryska övergrepp eller krigsbrott.
Jag saknar punkten ”Vad är Svenska Freds ståndpunkt när det kommer till den stora mängden folkrättsbrott och avrättningar av civilbefolkningen?” svenskafreds.se/upptack/fred-o…
Från fråga/svar med rubriken ”Gynnas inte Putin om vi rustar ned?”.
Givet de senaste dagarnas diskussion och den vända som debatten tagit behöver vi diskutera ett fenomen som återfinns i stor mängd inom alternativ- och konspirationstroende kretsar, men som sen pandemins början letat sig ut i den vanliga debatten.
Det fenomen jag tänker på är så kallade ”bad faith actors”. Vad man nu ska kalla det på svenska…
I en debatt, i en diskussion så är deltagarna (i bästa fall) ute efter att provtrycka sina argument och kanske försöka hitta gemensam mark. Saker man kan enas om.