Thread by @pntsns

Vi har nu den högsta inflationen på flera decennier. USAs centralbank höjer sina styrräntor, och sannolikt kommer den europeiska centralbanken snart göra detsamma. Här kommer därför en tråd om ekonomisk stagnation.

Krisen som ställdes på sin spets 1973 var en typ av situation som inte skulle kunna ske enligt efterkrigstidens keynesianska finanspolitiska ramverk. Nationalekonomerna trodde att de löst problemet med makroekonomin en gång för alla.

De hade mycket riktigt löst det (om än tillfälligt), eftersom inflationen och tillväxten under efterkrigstiden var länkade, och man betraktade detta mer eller mindre som en ekonomisk lag (Philipskurvan var en förlängning av denna övertygelse).

När dessa ekonomiska variabler var länkade var stigande inflation ett tecken på ”överhettning” i den ”riktiga ekonomin” som behövde bromsas, exempelvis genom höjda räntor.

I början av 1970-talet hade efterkrigstidens guldålder dock redan börjat avta. Produktivitetsökningarna var låga och vinsterna likaså. Ekonomin var med andra ord inte på något sätt ”överhettad” när Jom Kippurkriget ledde till oljeembargo mot alla Israels allierade.

Konsekvenserna blev ungefär som idag: gigantiska prisökningar på all verksamhet som på något sätt är beroende av olja (dvs allt).

Inflationen rusade med andra ord, men ekonomin var fortfarande i lågkonjunktur. Detta blev ett problem då inga politiska instrument kan hantera båda dessa saker samtidigt.

Allt som bromsar in inflationen förvärrar lågkonjunkturen, och allt som stimulerar ekonomin förvärrar inflationen ytterligare. Man behövde välja.

Stora penseldrag nu — avhandlingar har skrivits om små delar av detta skifte — men politikerna valde mycket riktigt, och de valde att hålla inflationen låg. En kombination av saker som inkluderar allt du hatar mest i världen tog över tronen som keynes suttit på sedan 30-talet.

Det var turbulent. Storbritannien konkade och fick vända sig till IMF, i USA innebar ”Volcker-chocken” att centralbanken höjde räntan till 20% för att döda inflationen en gång för alla. Ekonomin djupdök givetvis med massarbetslöshet som följd. Thatcher och Regan gjorde kaos osv.

På längre sikt förändrades den ekonomiska styrningen i grunden. Den teknokratiserades, centralbankerna blev oberoende av den kortsiktiga politiken och tilldelades uppdraget att hålla räntan stabil enbart (det så kallade inflationsmålet). Alla andra variabler fick flyta.

Jag utlovade en tråd om stagnation, och nu kommer den delen: Har vi någonsin kommit ur den lågkonjunktur som drabbade västvärlden i början av 1970-talet?

I slutet av 90-talet hade ekonomerna åter en gång ”löst problemet”, historien var slut — nyliberalism forever, men efter krisen 2008 började även mainstream-ekonomer prata om en teori som varit utdömd sedan andra världskriget: Den långsiktiga stagnationen.

På en IMF-konferens 2012 frågade den förre chefen för USAs centralbank Larry Summers sin publik: ”Har vi en enda gång sedan början av 90-talet sett en högkonjunktur under förhållanden med en stabil finanssektor?” Svaret är nej.

Centralbankerna har inte behövt kämpa särskilt mycket för att hålla inflationen under sina mål på 2%. Det motsatta är sant: För att överhuvudtaget ha inflation har mer expansiv politik behövs för varje år som gått. Räntorna har behövt sänkas successivt ner till det negativa.

Under 10-talet har inte ens det räckt, med ”kvantitativa lättnader” har man pumpat in pengar rakt in i det finansiella systemet och ändå inte sett inflation.

Ännu värre, den gigantiska bubblan 2008 föregicks inte ens av en högkonjunktur. Ekonomin var ”okej”, sen visade det sig att grunderna den varit ”okej” på var fundamentalt perversa.

Ekonomin har ”hankat sig fram” i två decennier, presterat sämre än någon period mellan 1945-1970, men ändå ”helt okej”. Den har dock gjort det samtidigt som såväl hushåll som företag och stater belånat sig till helt skogstokiga nivåer.

Med andra ord, vi använder vårt framtida arbete för att finansiera dagens konsumtion, och tillväxten är blott töntiga 1-2%.

Idag är produktivitetsökningen i de flesta avancerade kapitalistiska länder mer eller mindre icke-existerande. USA är sämst, vars siffror i detta avseende varit negativa under stora delar av 10-talet.

När inflationen nu skenar är det i en död ekonomi, en ekonomi som stagnerat och behöver finansiella bubblor bara för att fungera normalt.

Precis som på 70-talet behöver den ekonomiska politiken välja mellan att bromsa inflationen (och göra stagnationen till en potentiell depression) eller försöka skaka liv i liket (på bekostnad av att inflationen stiger ytterligare)

Imorgon kommer en ny och roligare tråd med olika teorier om varför vi har stagnation, inklusive en topplista på vilka som är sexigast.