Thread by @peter_vigren

Hej! Tar en paus i semesterfirandet för att skriva av mig lite angående en debattartikel som jag verkligen VERKE-LIGEN tycker att ni skall läsa. Så här inleds den:

Det är Socialdemokraternas arbetsgrupp för att ta fram produktivitetsökande politik som har skrivit den, dvs @Bjorn_Wiechel, @alm_elsa och @sarakukkasalam som skrivit den. Och här är länken: di.se/debatt/dags-at…

Först vill jag säga följande, och jag tror att alla ni som är medlemmar i politiska partier iallafall delvis kan känna igen er i detta:

Ledande företrädare för mitt parti uttalar sig ibland i media om olika saker - på kommunal nivå, på regional nivå, och på riksnivå.

Ibland håller man verkligen inte med. Ibland håller man med. Någon enstaka gång är artikeln så bra att om man inte redan var medlem i partiet skulle man gå med bara på grund av artikeln i sig. Den här tillhör enligt mig den sista kategorin.

Varför gillar jag den här så mycket? Jo:

Ända sedan Reinfeldtåren har S haft halvtaskigt självförtroende i jobbfrågan. ”Arbetslinjen” har varit ett begrepp vi slängt oss med, men det har inte fyllts av något annat substantiellt innehåll än vad Reinfeldt gjorde runt 2006.

Snabb recap: Idén från Reinfeldt var att ”det skulle löna sig att arbeta”. Detta innebar ett par saker. Dels det mest kända - jobbskatteavdragen, som gav skattelättnader till alla som jobbade - och dels att det skulle vara svinjobbigt att vara utan arbete.

Arbetsmarknadspolitiken lades därför om så att folk utan jobb så fort det överhuvudtaget var möjligt skulle börja jobba igen. Vilket jobb de hade spelade mindre roll.

Politiken lades om för att fixa ”enkla jobb” som dessa tidigare arbetslösa kunde ta. Som ett ”första steg”.

Konsekvensen var att vi började kraftigt subventionera lågproduktiva jobb. Gå ut med hundar, klippa gräsmattor, städa privata badrum och så vidare. Dessa jobb fick förstås usla löner och villkor, samtidigt som de med trygga jobb fick lägre och lägre skatter.

Bl a genom detta delades svensk arbetsmarknad upp. Och konsekvenserna ser vi idag. Det är på grund av denna uppdelning som någon t ex kan köra hem hamburgare till någon annan när som helst på dygnet och få betalt i småpengar.

Inne i arbetsmarknadspolitiken blev alltså den allt annat överskuggande målbilden att dessa förhatliga ”bidragstagare” inte skulle ligga ”de som jobbar” till last. Därför byggde våra system på att så snabbt som möjligt he ut dem så billigt som möjligt.

Det har fått uppenbara konsekvenser. Artikelförfattarna skriver:

Och de fortsätter:

Alltså: vi har investerat så lite i varandra att det t ex idag knappt går att få tag i en plåtslagare, undersköterska eller lastbilschaufför, för många som skulle kunna utföra dessa jobb snurrar runt i snuskigt underbetalda jobb med taskig trygghet.

De beskriver vad de vill göra åt det i artikeln i mer detalj, men jag vill uppehålla mig vid ett par citat ur dem. Här kommer det första:

Att se till att det offentliga skaffar sig en uppfattning inte bara om vilka bristyrken som har inrapporterade behov, utan vilka branscher som för tillfället är viktigast att kompetensförsörja, och får verktygen att göra det, är en gamechanger.

Det andra citatet jag gillar är detta. Här stryker jag inte under något särskilt, för hela stycket är superbra.

En mer självbestämmande regional jobbförmedling, med ett samordnande ansvar för vuxenutbildning (heja! Om ni bara visste vilket behov det finns av en myndighet som tar det här ansvaret!) och som skall synkas mot regionala behov och utvecklingsplaner skulle bli hur bra som helst.

Sammanfattningsvis: Den här artikeln är ett embryo till en ny vettigare arbetslinje. En som fokuserar på arbetsmarknadens behov av kunnigt folk, och inte på att kapa kostnader och skita i produktiviteten. Vi behöver se till att de få människor vi har gör nödvändiga grejer.

Eller mer precist formulerat:

Tack för att du läste ända hit! Ber om ursäkt för en lång och besvärlig tråd. Ha en fortsatt trevlig sommar!

@threadreaderapp unroll please!