Thread by @thorneby

Några reflexioner om vårt kollektiva förhållningssätt till mäns mående.

[varning: evighetslång tråd]

Jag skriver utifrån personliga erfarenheter i mitt arbete som allmänläkare, inte utifrån djup, specialiserad kunskap eller forskning. Jag har jobbat med patienter sedan 19 år och medverkat i tusentals samtal.

Ämnet ”mäns mående” tangerar jämlikhet, könsidentitet och andra potentiellt känsliga frågor och brukar inbjuda till mer eller mindre medvetna feltolkningar. Jag är medveten om detta. Om du inte kan tänka dig att läsa tråden med vänligt hjärta kanske du skall hoppa över.

Som allmänläkare möter vi människor i alla åldrar och med alla typer av krämpor. En del handlar om väldefinierade psykiatriska sjukdomar, men mycket psykiskt lidande kan också beskrivas som normala reaktioner på påfrestningar av olika slag. Inte sällan rör det sig om både-och.

Jag kommer skriva lite om främst depressioner, men resonemanget är till stora delar överförbart på andra psykiatriska sjukdomar.

En sk egentlig depression kan vara det jävligaste en människa tvingas genomleva. Självförakt, självklander, påträngande känsla av skuld och mindervärde är vanliga och kan bidra till att man inte förmår söka hjälp eller stå på sig mot omgivningen eller sjukvården.

Ett konstaterade tycker jag är att mäns och kvinnors upplevelse av depression, om man skrapar lite på ytan, inte verkar vara så olika som ibland görs gällande. Jag tycker mig däremot (på gruppnivå) se skillnader i vad som märks utåt och vad som är "kulturellt tillåtet" att visa.

Nu följer några generaliserande observationer utifrån egna erfarenheter. Ta det för vad det är, inte objektiva sanningar. Och tänk på att de skillnaderna mellan enskilda individer ofta är större än skillnaderna mellan män och kvinnor som grupp.

- Män söker senare i förloppet än kvinnor, och mer sällan på eget initiativ.

- Män upplever och/eller presenterar i högre utsträckning andra symtom än ”nedstämdhet” som sökorsak. Ibland är det symtom direkt relaterade till depressionen och dess konsekvenser, ibland är det medvetna eller undermedvetna förevändningar för att söka.

- Män ”självmedicinerar” i högre grad med till exempel alkohol.

- Män arbetar i högre utsträckning trots depression och är mindre sjukskrivna, även vid uttalat nedsatt funktion- och aktivitetsförmåga.

- Män berättar i lägre utsträckning än kvinnor om identifierbara trauma.

- Män tar i högre utsträckning sitt liv (mer än dubbelt så ofta).

Om vi leker med tanken att ovanstående observationer stämmer, helt eller delvis; Varför söker männen inte tidigare, eller inte alls? Varför söker de med andra symtom som förevändning? Varför arbetar de fast de ibland inte borde? Varför självmedicinerar de?

Jag tror att det handlar - åtminstone delvis - om vårt kollektiva förhållningssätt till män som mår dåligt eller som inte uppfyller förväntningarna.

Begreppet ”toxisk maskulinitet” handlar om internaliserade förväntningar och är en komponent, men jag pratar inte bara om det, utan om att det dessutom finns en strukturell diskriminering (i brist på bättre begrepp) av män när det gäller psykisk hälsa.

Medveten om att ovanstående åsikt säkert provocerar en del. Don’t @ me.

Mäns livsförutsättningar, till exempel våldsutsatthet i nära relationer, och mående studeras inte lika konsekvent som kvinnors. Statistik om psykisk hälsa utgår ofta från kvinnan som norm. Kunskap saknas alltså. Men: >

Med diskriminering menar jag dock i första hand att många av oss, inte bara män och i synnerhet inte bara stereotypt manliga män, faktiskt genom vårt agerande visar att det inte är förenligt med manlighet att må dåligt eller att misslyckas med att prestera.

Man kan se det som att den känsla av mindervärde som är så vanlig vid depressioner hos män ofta är extra förstärkt av en högst reell möjlighet att inte bli tagen på allvar enbart på grund av sitt kön.

Det är inte "bara" en känsla, det är en realitet.

Åtskilliga gånger har män jag träffat börjat gråta av lättnad när deras fasta övertygelse om att bli avvisade inte infrias.

Öppen rasism, funkobofi, transfobi och misogyni beskrivs ibland visuellt som toppen av ett isberg eller en pyramid, där uppenbart oacceptabla beteenden möjliggörs av mer låggradiga mikroaggressioner.

Bilden visar att vi måste arbeta med hela isberget för att komma åt toppen.

Jag anser förstås att samtliga uppräknade missförhållanden är av avsevärt större betydelse i samhället än misandrin, men det betyder inte att den inte finns.

Jag tror att bilden av isberget går att applicera även i detta sammanhang, och att den dolda/socialt accepterade delen av isberget kan spela roll och bidra till att vidmakthålla vårt förhållningssätt till män som mår dåligt.

Bakgrunden till dessa mikroaggressioner är förståeliga och förklarliga ur ett jämlikhetsperspektiv, eftersom kollektivet män såväl historiskt som i nutid utsatt/utsätter kollektivet kvinnor för så mycket större orättvisa och lidande än tvärtom.

Den som har maktövertag får tåla lite, typ.

Det finns en klar poäng med det synsättet, och majoriteten av män biter ju faktiskt ihop också.

Men just idag handlar det om mäns mående, inte kvinnor. Min tråd, mina regler.

Osäkra eller socialt klumpiga män förefaller vara det värsta vi vet. Det har till och med blivit ett folknöje att publicera screenshots på mäns tafatta kontaktförsök på sociala medier. Den som försöker problematisera detta får bereda dig på en shitstorm.

"Den sköra manligheten” är ett populärt begrepp avsett att förlöjliga män som tar illa vid sig, underförstått för småsaker.

Ni har säkert sett bilder som denna. En man som gråter är det ömkligaste som finns.

Oönskade sociala beteenden som finns representerade hos båda könen, men där det bedöms finnas en manlig övervikt får roliga namn som ”mansplaining” och ”manspreading”.

Vi får ofta höra att det är väldigt lätt att vara man. På gruppnivå stämmer det nog, men vi är ju individer med våra alldeles egna förutsättningar och inte sällan görs bedömningen av någon som faktiskt inte är man.

Jag anser utifrån ett jämlikhetsperspektiv att det är korrekt att prioritera kvinnors mående. Jag tror att det kan finnas anledning att fundera över förbättrade strategier för män som mår dåligt också.

Vem vet, ett mer tillåtande och mindre hånfullt samtalsklimat kanske skulle göra nytta för både kvinnor och män i slutändan?

Alltså @threadreaderapp kan inte du göra en sån däringa unroll kanske?