Oh, Skåne, my sweet summer child 😭

hd.se/artikel/ny-tun… Ledsamt (men fascinerande) att se att Skåne kopierar VGR till punkt och pricka när det gäller självkritik, lyhördhet och kommunikativ strategi.

Ur artikeln, Harald Roos, medicinskt ansvarig för SDV:

”Men hur dåligt kan Millennium vara, egentligen? Ni överdriver nog bara?”

Ja, kanske det. Det är svårt att förklara på ett sätt som gör systemet rättvisa.

Låt mig istället visa med ett exempel. 🧵 Situation: du är läkare på en vårdcentral med ansvar för medicinska konsultationer på ett korttidsboende. Vid ronden tar kommunsjuksköterskan upp att Dan, 89, skulle behöver ett nytt recept på Acetylcystein slemlösande brustabletter.

Impopulär åsikt om möten:
Ett mötes vara eller icke-vara borde aldrig få avgöras av de som själva inte behöver hushålla med sin arbetstid och prioritera mellan sitt arbete i kärnverksamheten och deltagande i nämnda möte. Ett av skälen till att, småskalig, sjukvårdsverksamhet som leds av läkare (som ju mer sällan är chefer på heltid) är effektivare och bättre är att varje möte tvunget måste vara så angeläget att det får tränga undan patienttid för att äga rum.

Millenniumuppdatering.

Efter dag 2 står det klart att det inte kommer gå att uppnå vare sig rimlig överblick, rimligt arbetsflöde, rimlig patientsäkerhet, rimlig produktivitet eller rimlig arbetsmiljö med Millennium.

Det är inte en fråga om barnsjukdomar eller ovana. > Det är inte en fråga om negativ attityd, utvecklingsmotstånd eller teknikfientlighet.

Det handlar inte om problem som kan utvecklas bort.

Du kan polera bajskorven hur mycket du vill, den kommer fortfarande bestå av avföring. >

Det närmar sig driftstart för Millennium, VGRs nya sjukvårds-IT-koloss, den 12/11.

All extern kommunikation ska gå via kommunikationsavd har vi fått veta, vilket naturligtvis får mig att göra precis tvärtom, så här kommer en lägesuppdatering för den intresserade. På sjukhuset (SÄS Borås) jobbar man sisådär en vecka innan skarpt läge febrilt med att kunna logga in i systemet.

Nej, det är alltmer uppenbart att informations-/angiveriplikt avseende papperslösa för sjukvården i första hand är symbolpolitik,
den ska signalera motvilja, att Sverige är beredda att förstöra vad som helst, kosta vad det kosta vill, i sin ”kamp” mot ”skuggsamhället”. Motargument som baseras på att en informationsplikt knappast kommer leda till att en enda papperlös identiferas och utvisas faller platt när man inser att det inte hellet är syftet.

Ja jag inser att jag framstår som tjatig, men skitsamma jag vill ändå påminna;

Kombinationen av
1. riksavtalet för utomlänsvård, och
2. den fria etableringsrätten för vårdcentraler via LOV

ger fria händer för vem som helst att erbjuda ”vård” för skattemedel på löpande räkning. Hur är det möjligt?

Jo. Vem som helst kan ju inte öppna en vårdcentral. Man måste först uppfylla noga uppställda kriterier i ett regionalt sk förfrågningsunderlag, och sedan teckna ett avtal med regionen.

Ledsen att göra er besvikna (igen). Men privat sektor är inte heller genomgående bra på att bedriva sjukvård.

https://twitter.com/thorneby/status/1794761324800725468

Privata företag är ofta bra på att resurs- och flödesoptimera inom sitt eget uppdrag, men har ingen anledning (eller förmåga) att prioritera/optimera horisontellt, alltså mellan olika åtgärder utanför egna verksamheten; inte heller bidra till resurshushållning totalt sett.

Ledsen att göra er besvikna, men offentlig sektor är generellt sett inte särskilt bra på att bedriva sjukvård.

Jag vet inte, men jag gissar att det beror på en kombination av stordriftsnackdelar, byråkratisk logik, prestige och gammal hederlig monopol-slapphet. Överbyggnad och stab tenderar bli stora, otympliga och självtillfredställande.

Idag är det World family doctor day 2024!

Vill du säga något snällt och/eller konstruktivt till (eller om) din allmänläkare får du gärna passa på idag!

#WorldFamilyDoctorDay2024 Jag, och många med mig, älskar allmänmedicin som specialitet: generalismen, relationskontinuiteten, möjligheten (och kompetensen!) att säga ja istället för nej till den som behöver oss.

Samtidigt är det en specialitet som idag har svåra förutsättningar att blomstra.

Enkelt uttryckt är huvudproblemet med den utomlänsersättningsbaserade digitala vården (alltså inte ”bara” de så omskrivna ”nätläkarna” utan även nischade enfråge-appar osv) följande:

De levererar en produkt som inte har beställts av den som måste betala.

🧵 En del kanske inte känner till detta, men det saknas alltså direkt avtal mellan kunden (dvs regionen, som betalar, med skattemedel) och leverantören (Dr Glad & co).

I alla andra fall krävs ett avtal för att få betalt för att bedriva sjukvård. Det här är undantaget.

De flesta yrken innehåller många moment som nästan vem som helst kan göra. Det är oftast inte för dem man behöver sin utbildning och erfarenhet, utan för de andra, specifika momenten. Och när omständigheterna inte är standard, t.ex när det skiter sig. När det gäller mitt eget jobb som allmänläkare så skulle nog de flesta kunna prata hjälpligt en stund med någon som mår dåligt, eller bedöma allmäntillståndet hos en lindrigt förkyld 4-åring såsom ”icke livshotande sjuk”.

Nu har jag läst debattartikeln av Toivo Heinsoo och Roger Molin lite noggrannare. För ett otränat öga kan den nog uppfattas som klok och utvecklingspositiv. De är skickliga skribenter.
Ska vi kika lite närmare?
(🧵 endast för specialintresserade)

svd.se/a/69yyj3/heins… Inledningen tecknar en dyster och svepande problembild, men det går inte att invända i sak. Uppfattningen om landstingens oförmåga att utveckla vården delas av många (inkl mig).

Alltså de här förslagen som devalverar betydelsen av professionell kompetens (”minskade legitimationskrav”, ”kortare utbildningar” etc) som duggar tätt nu;
säger de inte i första något väldigt intressant om dem som lägger förslagen? > Jag föreställer mig att bara personer som aldrig haft behov av någon riktig kompetens eller expertkunskap i yrkeslivet,
utan har klarat sig fint med kontakter och munläder,
kan uppamma arrogans nog att påstå att vem som helst kan göra vad som helst med minimal introduktion. >

Det många inte verkar tänka på
(illustrerat t.ex av debattartikeln om utökat öppethållande på vårdcentralerna häromdagen)
är att primärvårdens uppdrag ”att tillhandahålla akuta bedömningar av små och stora hälsoproblem” bara är ETT av flera parallella uppdrag. > Det betyder att om primärvården, givet samma personella resurser, skall öka sin tillgänglighet för t.ex Karls onda öra 22.30 på lördagkväll eller Sofias envisa ryggskott på söndag förmiddag så innebär det definitionsmässigt att tid som läggs på de andra uppdragen minskar. >

Arbete kl 8-14, varav 1,5 tim rast = effektiv tid 4,5 timmar fördelade på nio besök à 30 min.

Medelålder 74 år (spännvidd 57 – 101).

Relationskontinuitet 7-18 år.

Medelantal aktuella kroniska sjukdomar: 4,5 st (3 – 6).

Separata frågor därutöver avhandlade: 1,4 st (0 – 3). Om varje sjukdom/fråga istället skulle avhandlats vid en separat kontakt hade det rört sig om cirka 50 kontakter istället för nio.

Det hade av en del beskrivits som ”högre produktion”.

(”Varför har läkarna i Sverige så få besök?”, ni vet)

Jämförelser mellan sjukvård (föråldrad och dålig) och bilreparationer (moderna och effektiva) är på tapeten igen. Denna gång spotify-Daniel & co.

Tanken att stora mängder mätdata automatiskt skulle göra sjukvården proaktiv och därmed effektivare och billigare > är härlig och på ett lite naivt plan förståelig, men om man tänker efter lite (och vet det minsta lilla om kroppen) så inser man snabbt att effekten mycket väl kan bli den motsatta.
>

En tråd om mitt komplicerade förhållande till apoteksbranschen.
🧵 Å ena sidan gör apoteken ofta ett riktigt bra (ovärderligt!) jobb med patientinformation, uppmärksammande av interaktioner, förskrivningsfel, råd kring egenvårdspreparat mm. Många apotek har hög tillgänglighet och servicenivå. >

Svensk sjukvård har flera problem.

Ett av de grundläggande problemen är att i stort sett hela övriga sjukvården agerar *som om* primärvården byggde på idén om en ansvarstagande allmänläkare för varje invånare, medan alla i primärvården vet att det gör den ju inte alls. Svensk primärvård bygger på idén om valbara organisatoriska affärsenheter, vardera med en verksamhetschef med (hypotetiskt) medicinskt ansvar, alldeles oavsett om det finns några allmänläkare eller distriktssköterskor på plats eller ej.

Konkreta berättelser från sjukvårdens verklighet (eller skolans, eller…) som den jag länkade till förut är värdefulla eftersom de visar varför förtroendeklyftan mellan kärnverksamhet och stab/styrning är så bred och djup. > Att säga till Erika att lösningen på kapacitetskrisen på hennes hälsocentral ligger i effektivisering, agila nya arbetssätt, hälsofrämjande arbete, uppgiftsväxling eller digital transformation framstår som ett slag i ansiktet. >

Vi måste fokusera på det viktiga; kraftsamla, kroka arm, och sprida goda exempel så att vi genom innovation och samskapande kan dra åt samma håll för att lösa utmaningarna som ligger framför oss. Rent konkret behöver vi blir bättre på att hantera osäkerhet samtidigt som vi vågar vara modiga och fatta beslut som gör skillnad. Vi ska stärka ledarskapet och öka tilliten till medarbetarna, med fokus på mätbara resultat, valfrihet, tillgänglighet, kontinuitet och kvalitet, och vi behöver dra nytta av digitaliseringens möjligheter i en digifysisk