Enkelt uttryckt är huvudproblemet med den utomlänsersättningsbaserade digitala vården (alltså inte ”bara” de så omskrivna ”nätläkarna” utan även nischade enfråge-appar osv) följande:

De levererar en produkt som inte har beställts av den som måste betala.

🧵 En del kanske inte känner till detta, men det saknas alltså direkt avtal mellan kunden (dvs regionen, som betalar, med skattemedel) och leverantören (Dr Glad & co).

I alla andra fall krävs ett avtal för att få betalt för att bedriva sjukvård. Det här är undantaget.

De flesta yrken innehåller många moment som nästan vem som helst kan göra. Det är oftast inte för dem man behöver sin utbildning och erfarenhet, utan för de andra, specifika momenten. Och när omständigheterna inte är standard, t.ex när det skiter sig. När det gäller mitt eget jobb som allmänläkare så skulle nog de flesta kunna prata hjälpligt en stund med någon som mår dåligt, eller bedöma allmäntillståndet hos en lindrigt förkyld 4-åring såsom ”icke livshotande sjuk”.

Nu har jag läst debattartikeln av Toivo Heinsoo och Roger Molin lite noggrannare. För ett otränat öga kan den nog uppfattas som klok och utvecklingspositiv. De är skickliga skribenter.
Ska vi kika lite närmare?
(🧵 endast för specialintresserade)

svd.se/a/69yyj3/heins… Inledningen tecknar en dyster och svepande problembild, men det går inte att invända i sak. Uppfattningen om landstingens oförmåga att utveckla vården delas av många (inkl mig).

Alltså de här förslagen som devalverar betydelsen av professionell kompetens (”minskade legitimationskrav”, ”kortare utbildningar” etc) som duggar tätt nu;
säger de inte i första något väldigt intressant om dem som lägger förslagen? > Jag föreställer mig att bara personer som aldrig haft behov av någon riktig kompetens eller expertkunskap i yrkeslivet,
utan har klarat sig fint med kontakter och munläder,
kan uppamma arrogans nog att påstå att vem som helst kan göra vad som helst med minimal introduktion. >

Det många inte verkar tänka på
(illustrerat t.ex av debattartikeln om utökat öppethållande på vårdcentralerna häromdagen)
är att primärvårdens uppdrag ”att tillhandahålla akuta bedömningar av små och stora hälsoproblem” bara är ETT av flera parallella uppdrag. > Det betyder att om primärvården, givet samma personella resurser, skall öka sin tillgänglighet för t.ex Karls onda öra 22.30 på lördagkväll eller Sofias envisa ryggskott på söndag förmiddag så innebär det definitionsmässigt att tid som läggs på de andra uppdragen minskar. >

Arbete kl 8-14, varav 1,5 tim rast = effektiv tid 4,5 timmar fördelade på nio besök à 30 min.

Medelålder 74 år (spännvidd 57 – 101).

Relationskontinuitet 7-18 år.

Medelantal aktuella kroniska sjukdomar: 4,5 st (3 – 6).

Separata frågor därutöver avhandlade: 1,4 st (0 – 3). Om varje sjukdom/fråga istället skulle avhandlats vid en separat kontakt hade det rört sig om cirka 50 kontakter istället för nio.

Det hade av en del beskrivits som ”högre produktion”.

(”Varför har läkarna i Sverige så få besök?”, ni vet)

Jämförelser mellan sjukvård (föråldrad och dålig) och bilreparationer (moderna och effektiva) är på tapeten igen. Denna gång spotify-Daniel & co.

Tanken att stora mängder mätdata automatiskt skulle göra sjukvården proaktiv och därmed effektivare och billigare > är härlig och på ett lite naivt plan förståelig, men om man tänker efter lite (och vet det minsta lilla om kroppen) så inser man snabbt att effekten mycket väl kan bli den motsatta.
>

En tråd om mitt komplicerade förhållande till apoteksbranschen.
🧵 Å ena sidan gör apoteken ofta ett riktigt bra (ovärderligt!) jobb med patientinformation, uppmärksammande av interaktioner, förskrivningsfel, råd kring egenvårdspreparat mm. Många apotek har hög tillgänglighet och servicenivå. >

Svensk sjukvård har flera problem.

Ett av de grundläggande problemen är att i stort sett hela övriga sjukvården agerar *som om* primärvården byggde på idén om en ansvarstagande allmänläkare för varje invånare, medan alla i primärvården vet att det gör den ju inte alls. Svensk primärvård bygger på idén om valbara organisatoriska affärsenheter, vardera med en verksamhetschef med (hypotetiskt) medicinskt ansvar, alldeles oavsett om det finns några allmänläkare eller distriktssköterskor på plats eller ej.

Konkreta berättelser från sjukvårdens verklighet (eller skolans, eller…) som den jag länkade till förut är värdefulla eftersom de visar varför förtroendeklyftan mellan kärnverksamhet och stab/styrning är så bred och djup. > Att säga till Erika att lösningen på kapacitetskrisen på hennes hälsocentral ligger i effektivisering, agila nya arbetssätt, hälsofrämjande arbete, uppgiftsväxling eller digital transformation framstår som ett slag i ansiktet. >

Vi måste fokusera på det viktiga; kraftsamla, kroka arm, och sprida goda exempel så att vi genom innovation och samskapande kan dra åt samma håll för att lösa utmaningarna som ligger framför oss. Rent konkret behöver vi blir bättre på att hantera osäkerhet samtidigt som vi vågar vara modiga och fatta beslut som gör skillnad. Vi ska stärka ledarskapet och öka tilliten till medarbetarna, med fokus på mätbara resultat, valfrihet, tillgänglighet, kontinuitet och kvalitet, och vi behöver dra nytta av digitaliseringens möjligheter i en digifysisk

I den här perversa världen som kallas regional sjukvårdsstyrning, där Digitala Vårdkontakter Över Regiongränser på något magiskt vis har tilldelats extra värde och därför obegränsad tillgång till skattemedel, har det funnits vissa, fullständigt ologiska, undantag. Just telefonkontakter, som i allt väsentligt fyller exakt samma syfte som t.ex videobesök, har till skillnad från videobesök och chat inte räknats som ”besök” eller kvalificerad sjukvård öht.

Kry och doktorpunktse har inte gjort något fel. Det får väl anses vara sunt företagande att ta emot de lönsamma och hänvisa de olönsamma ärendena om man kommer undan med det.
svd.se/a/7d9z6W/kry-s… Är det inte problematiskt då? Jo självklart. Men problemet är inte Kry eller doktorpunktse.

Mark – Luleå i SBL Dam strax före slutet av andra perioden 😳 Luleå får sig en match iaf

Det är hög tid att skrota de missvisande benämningarna ”nätläkarföretag” och ”digitala vårdgivare”. En tråd 🧵 >> Båda de ovan nämnda begreppen antyder att den definierande egenskapen hos de verksamheter som avses är att de använder sig av digital teknik.
Men det gör ju faktiskt i stort sett alla vårdgivare och huvudmän numera. >

Intressant, och välkänd, korrelation.

Man kan tycka att den här kunskapen borde avspeglas i hur även Sverige vill organisera sin primärvård?

dn.se/sverige/25-pro… Verkligheten, del 1: SKR

Regionernas grundläggande problem i bemanningen av primärvården är att det enda säkra sättet för en allmänläkare eller distriktssköterska att få rimliga arbetsvillkor är att inte jobba i primärvården. Och med ”jobba i primärvården” menar jag specifikt *jobba med det breda grunduppdraget*, dvs med
kontinuitet och
långtgående personligt ansvar
för hela tvärsnittet av (en andel av) befolkningen,
och utan avgränsning till vissa sjukdomar (generalism).

Ofta anges ”minskad administration” som ett tilltalande sätt att öka sjukvårdsmedarbetarnas värdeskapande produktion (läs: patienttid). Det är utmärkt, men också lite naivt, eftersom det ofta saknas konkretion. > Vad man ibland verkar glömma (eller låtsas glömma) är att administrationen inte görs för skojs skull, den är i stort sett alltid en tvingande konsekvens av olika yttre omständigheter. >

En populär grej är Uppgiftsväxling,
en förbättringsmetod som betyder att en delmängd av de saker som yrkesgrupp A traditionellt brukat utföra (och ofta, men inte alltid, har lämpliga kvalifikationer för) istället börjar utföras av yrkesgrupp B.

Nu bli’re tråd. >> Det finns tre olika huvudanledningar till att genomföra uppgiftsväxling:
1) spara pengar (yrkesgrupp A har högre lön än B)
2) lösa bemanningsproblem (brist på personer i yrkesgrupp A)
3) höja kvalitet (yrkesgrupp B är egentligen mer lämpad)
>>

Konsumentinformationsdags!

Så här gör man steg-för-steg för att förnya sitt recept via 1177-appen. [Disclaimer: De flesta (men inte alla) vårdcentraler och andra förskrivare är anslutna till 1177:s e-tjänster inklusive receptförnyelse. Om din vårdcentral inte är det — kontakta den och påverka!]

En fundering efter ett av mina dagjourpass på vårdcentralen i veckan, med flera ganska allvarliga akutfall.

➡️ Jag tror att många inte har en susning om vilka sjukdomar och frågeställningar primärvården hanterar. Och att den kunskapsluckan förklarar en hel del av allt märkligt som tycks och sägs, och som framstår som så verklighetsfrånvänt för oss som arbetar inom sjukvården i allmänhet och inom primärvården i synnerhet. Frustrerande.