jag skrev tidigare om att det var tur, tidigare nördintresse, vissa kontakter samt lokalkännedom som gjorde att jag lyckades hitta mer information om händelserna 1993 och allt som sedan följde.
lokalkännedom? jag vet inte vad de kallas. känner man landskapet? känner man människorna? är man själv en del av det? kanske allt på en gång.
jag kan inte varit mer än 7-8 år när jag satt i storstugan hos clairy och axel och lyssnade på vad de berättade. (fingerade namn.) clairy var lotsdotter och född där ute. hon måste ha varit en bra bit över sjuttio redan då.
alltså borde hon varit född någon gång strax före 1910. hon hade i sin barndom mött folk som mindes när amiral napiers eskader passerade på väg för att anfalla åland. man såg tydligt de stora skeppen vid gunnarstenarna.
det var alltså under krimkriget. året efter kom de tillbaka och bombarderade sveaborg. tidsperspektivet är hisnande. bara clairy mellan mig och den som sett det brittiska imperiets flotta segla förbi.
själv berättade hon mycket om kriget. kylan. mörkläggningen. hur allt förändrades när hundratals soldater kom till ön. taggtråden som rullades ut längs med alla klippor. dansbanan som sattes upp för ett tiotal lotsdöttrar och 600 bassar.
de sista resterna av dansbanan fanns kvar i min barndom. två stycken reglar som burit upp räcket och man prytt med björklöv. jag och min bror använde det som stomme till ett fotbollsmål. vi hängde helt enkelt upp ett gammalt abborgarn mellan dem.
en gång sköt jag i stolpen och då försvann de sista resterna av den dansbanan. då hade den ändå stått i nästan 50 år.
vi satt ibland i storstugan hos clary och axel när det skymde utanför och de tände fotogenlampor. det var oftast då de berättade. det låter förmodernt, men det var 1980-tal och folk hade inte tv "på landet". det var mest clairy som talade.
det var om gubben teodor som hittade en kista på sjön och sedan ensam rodde ut till storberget för att torka amerikasedlarna på klipphällarna. därefter försvann han i tio år. kom tillbaka till frun urfattig. allt hon ska ha sagt var "jaså, du kommer nu".
sådana historier. och om ryssen som gick på stångskär vintern 32 och hela landsort var där och plockade saker. eller om stormen när hennes farbror fick sätta båten han lotsade på bremarsknösen för att hon inte skulle sjunka när hon tog in vatten.
sedan var det mer om kriget. den kalla april 1940 när tre stycken grå tyska fartyg låg vid horisonten, alldeles utanför territorialvattengränsen. bara låg där. för att markera. visa att det som just då hände norge och danmark kunde hända där också.
jag har aldrig hittat de där tre tyska örlogsfartygen i någon historiebok men clairy hade ju själv sett dem. än idag litar jag på henne. en liten del av den glömda historia ingen tänkte på att skriva ner. (förrän nu då.)
öarna, skären, holmarna och grynnorna. havet och horisonten. det verkar vara ett kalt och kargt landskap utan plats för människor. men det är ett levande kulturlandskap, skapat i samspel med oss. varje sten eller skorr har ett namn och ett minne.
där någon skjutit en säl, där någon ramlat i, där något flutit i land. händelserna är borta, namnen kvar. vilka flickor var det som gav namn åt ängen "flickornas vals"? vilken karin är "karins arsle" döpt efter? det får vi aldrig reda på.
ett landskap i samspel med människorna. alla öar och fjärdar bildar ett kodifierat mönster av sammanhang. varje klippa och varje träd bär en del av dess mening.
järflotta, strömskär, norrudden, viksten, gunnarstenarna, rökö. det man levde i och det man levde av. det som gav livet mening och det som hotade samma tillvaro.
när det blev sent och man nästan somnat i sitt hörn av soffan hände det att pratet fortsatte med andra saker. det som inte var lika lämpligt för barn. inga spännande sjöfynd utan om livets krasshet. hur ont det kunde gå.
stormarna som tog papporna. jobbet som ändå måste göras. männen som kom hem hostandes och sedan aldrig blev bra. och hungern. när pappa var borta. när ingen lön längre fanns. kylan när man inte längre hade tillräckligt med ved.
friska människor kunde hosta sig in i döden. barn också. och så den rena svälten. den hade förstås inte clary upplevt, men minnena fanns där. i berättelserna. i släktbanden. i det man bar med sig.
kölden och svälten. stormarna och det iskalla havet. nätterna man inte kan sova trots att tröttheten är förlamande för att magen skriker och vinden blåser rakt igenom stugan.
vad det gör med människorna. vad riktigt desperata människor kan göra. vad svälten och kylan och den analkande döden kan förvandla människor till.
allt det där är diffust. prat blandat med drömmar. historier jag inte minns några detaljer av. men de fanns där.
bortsett från pratet från den gamla finns andra pusselbitar. mer sakliga. vetenskapliga. enligt tidigare syn ska utskärgården långt in i historisk tid varit gles- eller i vissa fall helt obefolkad. idag håller den bilden på att uppdateras.
analyser av källor och fyndmaterial ger en annan bild. hur utskärgården tidigt var full av folk, av liv, av händelser. och av död.
det tycks gå långt tillbaka. en startpunkt kan vara det tidiga 1300-talet. då slogs människornas tillvaro sönder. mycket av det som sedan blev kan räkna sitt ursprung från det.
man får gräva en bit i historieböckerna för att hitta mer om det, men det finns ju där. klimatförändringarna som inledde den lilla istiden. hur missväxten och svälten plötsligt gick från undantag till regel. hur hela europa ruskades om i dess efterföljd.
kvar finns bara vaga minnen. ni vet hans och greta? den grymma sagan om barnen som sätts ut på skogen. den anses av folklivsforskarna ha tillkommit då. då folk i verkligheten fick se sina barn dö.
idag är historien snällaren än den en gång var. det är barnens elaka styvmor som tvingar fadern att överge hans och greta. i de första versionerna är det den biologiska modern. och fadern säger inte emot.
och häxan som ska äta barnen? det är inte särskilt svårt att se dualismen här. hon är ju modern. det som deras mor blivit när svälten har gått för långt. det som händer med en människa när desperationen tagit över helt. när hungern suddar ut all mänsklighet.
i alla fall. det är nu skärgården befolkas. människor drivs från sina jordar. de ger för lite mat. man kan inte betala arrende. man förlorar sina hem och sin utkomst. desperat söker man överleva. man rör sig ut mot havet. åter till jagandet och samlandet.
så skapas ett gränsland. mellan fastlandets ordning, stadga och utskärgårdens ovissa tillvaro. hit söker sig de utslagna, de som saknar alternativ. de som bara hamnar vid sidan.
inne över land, bland fält och skogar, härskar ännu gud och kyrka, lag och kung. men i gränslandet styr också... något annat. något äldre. något som drar i människorna. ut mot havet. tillbaka i det förgångna. susande vind i magra grenar. bleckgrå himmel. väldigt vågor som bryts.
tiden går förstås vidare. riken reser sig och störtar samman. kungar föds och dör. svenska soldater marscherar segerrika in genom munchens och prags portar. newton får ett äpple i skallen. världen går vidare.
ryska galärer kommer och sätter säterier och hus i brand. sommarnätterna stinker rök. kreatur släpps på skogen och folket flyr och lämnar allting kvar.
civilisationen blir starkare. centralmakten etablerar sig allt mer. kartor ritas och havet lodas. men något av gränslandet blir kvar. något av det som... inte är på andra ställen. här lever minnena av den stora svälten kvar. här är hans och greta inte bara en saga.
någonstans anar man fortfarande vad människor kan göra när hungern blir för stor. vad människor kan förvandlas till när nöden är tillräckligt stor. vad svälten kan göra med oss.
det är "lokalkännedomen". det är aningar. det är inte ens ord. det är bara en... visshet.
en visshet om att den där häxan faktiskt inte bara är något bröderna grimm modererade till lagom barnanpassad saga.
kalla det föraning, kalla det fördom, kalla det paranoia. det spelar ingen roll. det viktiga är att den finns där. och att det spelar en roll för att förstå vad som egentligen hände på järflotta den där höstnatten 1993. och allt som hände efteråt.
