"obevakad lufthålspermission" är kriminalvårdens ord för att man helt enkelt får sköta sig själv en dag och ibland till och med en natt.
inför mötet med den tidigare allmänreportern på nynäshamnsposten slog det mig att jag kan förstå dem som ser fängelsestraffet som kriminologiskt meningslöst.. mannen hade då suttit på anstalt i över 17 år, gått från medelålderns till gammal. till vilken nytta egentligen?
staden vi skulle träffas i ligger på en slätt i inlandet och liknar många andra städer i sverige. centrum består av några gågator med h&m, waynes coffee och mcdonalds. vi skulle ses utanför det sistnämnda.
vi var båda i tid.
sedan gick saker och ting inte alls som jag hade tänkt mig.
den livstidsdömde dubbelmördaren nickade snett över gatan. där låg den typen av pub som numera kallas sportbar. de hade precis öppnat för dagen. stolar fälldes ut på uteserveringen. men där ville han inte sitta. jag följde efter honom in i dunklet.
fem minuter senare satt vi i ett bås längst in i lokalen. han drack första - och som det skulle visa sig - också sista klunken ur ett stort glas whiskey. och beställde omedelbart en ny av den servitör som kommit med den.
jag vet inte mycket om kriminalvårdens reglemente men insåg förstås att det inte skulle bli några fler lufthålspermissioner om det här fortsatte. men att påtala det verkade futtigt. särskilt som mannen inte verkade intresserad av att över huvud taget prata med mig.
inte förrän det andra glaset var uppdrucket. då började det.
"du känner området." hans röst var oväntat stadig för någon som precis hällt i sig tolv centiliter starksprit. "jag har dessutom googlat fram tillräckligt om dig för att misstänka att du är en sådan som också vet en del om historien."
"herrhamra alldeles utanför järflotta är södra skärgårdens bästa naturhamn. där kunde skepp ligga och vänta i veckor på rätt vind. dit kom skepp utifrån och kunde vila ut efter resan över östersjön. det går nog att beskriva den delen av skärgården som själva porten till sverige."
jag kunde bara nicka. jag hade inte helt ordning på tankarna. jag insåg att jag satt ensam med en livstidsdömd mördare som höll på att bli plakat framför mig och som bisarrt nog verkade vilja hålla en historieföreläsning för mig.
det var en del att tänka på. men mannen framför mig verkade inte bry sig om eller märka min förvirring. han bara fortsatte. det var som om jag var enda åhörare för ett föredrag han förberett länge och kunde utantill.
"järflotta nämns redan i den segelled som skrevs för den danske kungen valdemar på 1200-talet. vägen upp till mälardalen gick inomskärs och passerade förbi herrhamra. det gjorde sannolikt skärgården strategiskt viktig för den som ville styra sverige."
"1341 under magnus erikssons regering talar ett kungligt brev om beskattning av fisket i området. kungamakten var alltså tidigt intresserad av att utöva kontroll där. men inte förrän 1531 såg gustav vasa till att södra utskärgården formellt kom under kronan."
"i det sammanhanget nämns att järflotta som det heter 'av ålder under finäs legat haffur', det vill säga det säteri i ösmo socken vid tiden ägde stora delar av södertörn."
"finäs. förledet fi eller fit känner du säkert till. det betyder sank strandäng och förekommer också i det som ska vara det ursprungliga namnet på stockholm, agnefit. finäs finns belagd redan 1294 som sätesgård för en riddare som hette greger magnusson berse."
"berse är en av de svenska uradliga ätterna som ännu fortlever. enligt släktens egen tradition räknas stamfadern som sten berse som ska ha deltagit i ingvarståget i mitten av 1000-talet och eventuellt också nämns på en runsten i ösmotrakten."
"det är intressant eftersom det är just ätten berse som långt senare åter får kontroll över järflotta. den gången var det generalmajoren och riksrådet axel berse som av drottning kristina fick utökade förläningar vilka lades under fitnäs."
"med järflotta som bas bedrevs omfattande skärfiske vilket gav stora inkomster. strömming men också ålfiske. de långgrunda sandbottnarna är utmärkta för det. ännu in i modern tid tillhörde öns ålfiske ostkusten bästa."
den tredje whiskeyn kom in. om servitören var förvånad över att servera tre stycken vid lunchtid visade han i alla fall inte det. och märkligt nog visade mannen mitt emot mig i det mörka båset inga tecken på att själv bli påverkad av sin konsumtion.
han bara fortsatte.
"ätten berse ägde järflotta ända fram till 1967. då var släktens pengar och inflytande sedan länge kraftigt reducerade. kvar fanns bara en manlig medlem, carl gerhard berse. han dog strax efteråt och därmed utslocknade ätten på svärdsidan för kvar fanns bara en dotter."
ny whiskey. nya klunkar. en dotter. nu var vi framme vid det.
jag harklade mig. det kändes nästan som om jag skulle till att avbryta en professor mitt i en föreläsning i en aula full med folk. men vi var ju bara två.
"en dotter" sa jag och hoppades att rösten skulle bära. "hon hette elvy. du mördade henne och hennes man för 23 år sedan."
det blev tyst en lång stund. tredje whiskeyn tog slut. nu verkade han i alla fall inte intresserad av några fler.
plötsligt log han mot mig. eller något som i alla fall skulle efterlikna ett leende. kanske var det bara en grimas. det som återstår av ett leende efter att man suttit inlåst i sjutton år. i vilket fall som helst var det oerhört obehagligt. som ett skeletts leende.
"om tre timmar" sa han. "kommer de och hämtar mig. de kommer känna på lukten men formellt ska jag förstås blåsa också. det innebär förstås att det inte blir några fler lufthålspermissioner för mig."
jag nickade. insåg att det häftiga drickandet hade fyllt en funktion. han tänkte inte vara utanför murarna. frågan var bara vad han tänkte göra när strafftiden närmade sig sitt slut.
någonstans lång bak i huvudet ilade en tanke på att jag måste varna anstalten han satt på. mannen framför mig ville aldrig komma ut igen.
"tre timmar" sa han. "vi har tre timmar på oss."
insikten började gripa tag i mig. det började i magen. sedan svindeln. att stå inför något som är fullständigt drömlikt trots att man är klarvaken. utan minsta möjlighet att vakna upp.
"jag utgick från att du har bil" sa han. "annars får vi än mer bråttom. har du det?"
jag nickade. jag hade bil.
vi reste oss samtidigt.
vi gick ut genom dörren och solen slog oss i ansiktet som en strålkastare efter stunden i dunklet där inne. just då insåg jag plötsligt att vi inte hade betalat för whiskeyn han druckit.
men ingen ropade efter oss.
kanske ville de bara att vi skulle försvinna.
jag hade bilen parkerad några kvarter därifrån. det var han som kom fram till den först. det var som att han visste var den stod.
jag tog ett djupt andetag. sedan öppnade jag dörren och satte mig vid förarsätet.
då hade han redan hunnit sätta sig brevid mig. spänt fast säkerhetsbältet. jag såg att hans ögon blänkte. precis som hans mun tidigare sprutat ut ord var det nu blicken som talade.
den var fylld av något jag tror bäst kan beskrivas som förväntan. eller kanske pendang till det. någon slags... förvissning.
som ett barn på julafton när tomten knackar på dörren.
