utskärgården är en tidsmaskin. man möter den idag på samma sätt som människor för hundratals eller tusentals år sedan möter den.
heta somrar som den här konserverar skärgården värmen som ett batteri som laddas. långt in på hösten kommer den finnas kvar. kulna oktoberdagar när kylan redan biter inne över land kommer kittlar av sommaren leva kvar där ute.
havet är nu prickat av snorgröna flarn av alger, blänkande vitt under solen. senare ska det djupna buteljgrönt under tilltagande vindar, få feta kokainvita gäss och explodera i kokande inferonen av skum när vågorna bryter in över de yttersta kobbarna.
växterna. blommorna. slokande renfana med feta kakor av svarta löss kring stjälkarna. torrprasslande kråkvicker. strandastrar som sturtskt tränger upp från salta strandängar. klibbiga alar och torrgula aspar.
feta huggormar som solar mot heta klipphällar, mot kvällen paddor som makligt klättrar fram över gula lavar. och hela tiden syrsornas gälla malande och nattviolens doft under stjärnorna.
har ni hört vågorna slå in i djupa skorr fyllda av stenskravel? det låter urtid. ordet finns inte. det mullrar eller bubblar eller kurrar. ett jäsande läte. som om havet skickade vatten rakt in i jordens kärna som en påminnelse om att det ända var här först.
första gången jag såg ristningen var jag tonåring.
det var över tjugo år sedan. ravellisommaren. ett halvår efter det hände. men det visste förstås inte jag.
jag hade varit på språkresa i england och förstås blivit olyckligt kär och visste förstås inte hur jag skulle hantera det. hemma fanns ingen att vara med. ute i skärgården fanns i alla fall en båt.
sverige hade slagit bakfulla bulgarer med 4-0. det var fortfarande lika varmt. långudden på järflotta låg en bit bort och jag minns inte varför jag var där. men det var då jag upptäckte ristningen. eller om det nu var en inristning.
det finns massor av sådana där dokumenterade av riksantikvarieämbetet. förr gjorde man så. fiskare som ville markera plats. eller sökte tur. uttråkade lotsar som ville berätta att de bara varit där. beväringar som ville ha något att göra.
den fanns nästan nere i vattenbrynet. men gick bara att upptäcka om man var väldigt nära. och den gick bara att se från sjön. nästan hela dygnet låg den i skugga på sidan av en djup klippskreva.
det är bara när sommaren är som ljusast som solen når in dit. som en ficklampa som tänds för att lysa upp en annars skum och övergiven källare. men precis när solen är på väg ner kan den i juni och juli skicka några brandgula strålar in dit.
jag skrev ristningen och det måste det ju vara också. men linjerna går djupt. de är tunna och skarpa som frostsprickor eller de taggiga spår som inlandsisen lämnade efter sig när den drog sig norrut.
jag upptäckte den samma sommar som svenskarna jublade framför tv-apparaterna och rålambshovsparken. den där sommaren vi aldrig glömmer.
fyra bokstäver, eller vad man ska kalla dem. de liknar bokstäver men det är inte riktigt sådana. de är... mer organiska. som bokstäver kanske en gång såg ut innan den mänskliga civilisationen tuktade dem till de strama koder vi känner idag.
tecken äldre än bokstäver. men som man ändå omedelbart förstår. som man förstår annat i livet. som man instinktivt förstår kärleken och hatet. ensamheten. orgasmen. som fångas av tusentals år gamla sagor och sägner.
som man instinktivt anar vad människor är beredda att göra när de är riktigt desperata. när livet står på spel. när de är riktigt hungriga. vad svälten kan förvandla oss till.
tecknen som ser ut som någon slags bokstäver är versaler och jag brukar som ni vet sky dem, men nu är det som det är. jag antar att de ska se ut just så. att den eller de som ristade dem ville att de skulle bli just så. som frostsprickor i klippan.
är det ett ord? det är det förmodligen, men det betyder inget idag. det är inte ens säkert att jag tolkat ristningen rätt.
de fyra bokstäverna är HOIN och jag vet inte vad de betyder, men det står där än idag. det är jag säker på även om jag aldrig skulle komma på tanken att återvända dit.
det är ristat som en ristning egentligen inte ska kunna ristas, snarare som frostsprickor i den mörka klippan bara några decimeter ovanför vattnets yta. dit solen bara når några veckor om året. men det står där.
det står HOIN och jag vet inte vad det betyder men jag har ägnat tid åt att fundera på det. det är ett sällsynt ord, men det finns. HOIN finns. det går att hitta om man söker. HOIN är inte okänt, bara sällsynt. HOIN finns.
det var det sista han sa till mig att jag skulle leta efter ristningen och när jag sa att jag redan funnit den nickade han bara mot mig. sedan talade vi inte mer. han dog bara veckor senare. någon förklaring fick jag aldrig.
men det står i tecken äldre än bokstäver just HOIN och jag har hittat en del skrivet om den saken. det finns andra som sett och andra som har efterforskat.
det dröjde bara så länge innan jag hittade någon annan som kunde prata om det. eller prata. det är knappast rätt ord. man kan prata kring. runt. inte om. inte direkt så. där finns inget att prata om.
men det står HOIN och jag vet att det står det än idag. precis där. samma skreva. jag vet inte varför han gjorde det eller vilka fler som visste men det gjorde det i alla fall. de jävla dårarna.
precis samma skreva. det var bara ett drygt halvår efter jag upptäckte det. det så ut som det varit ristat i klippan i sekler. vattnet hade städat kring de djupa sprickorna. men jag vet att det var just därför. att det kom den natten.
att HOIN kom den natten.
