i carl gustaf lundenius "hednaminnen från sorunda och ösmo socknar", stockholm 1893, hittar vi följande passage. en anteckning av en vers som ska ha samlats in under lundenius besök på södertörn hösten 1889.
"ben mot skinn, frost i sår
hungerskrik i nödeår
utsot, träck, blod, skarn
hungerskrik från lindebarn
köld mot and och sinn
rista då i klippan in
köld mot ben och märg
kalla då med ord i berg"
hungerskrik i nödeår
utsot, träck, blod, skarn
hungerskrik från lindebarn
köld mot and och sinn
rista då i klippan in
köld mot ben och märg
kalla då med ord i berg"
"kalla det som fordom varit
kalla det som en gång farit
kalla den som kölden göda
kalla den som vintern föda
kalla den som över isen skrida
kalla den som i köldnatt bida
kalla hon fordom rättats
kalla hon som aldrig mättas"
kalla det som en gång farit
kalla den som kölden göda
kalla den som vintern föda
kalla den som över isen skrida
kalla den som i köldnatt bida
kalla hon fordom rättats
kalla hon som aldrig mättas"
lundenius påstår att anteckningen är gjord från samtal med åldringar "uti skärhemman kring herrhamra, den plats där skepp alltsedan heden tid ankrat i väntan på rätta vindar".
anteckningen kommenteras inte ytterligare.
jag inser att framställningen här kanske framstår som ologisk och splittrad. jag visste inte från början visste hur mycket jag skulle kunna berätta här, så stringensen och den röda tråden i det hela har blivit lidande av det.
för mig började det hela egentligen hösten 2015. vi hade precis kunnat konstatera att neo inte längre skulle kunna fortsätta sin verksamhet då intäkterna helt enkelt inte längre räckte till.
för mig personligen var det en omtumlande tid. neo var både min försörjning och hade efter sju år blivit en rätt viktig del av min identitet. nu kände jag mig vilsen.
en kväll i oktober höll jag på att städa upp redaktionen, det rum vi hyrde i stiftelsen fritt näringslivs lokaler på kungsgatan. jag var ensam kvar i lokalerna. rensade bokhyllor och valde vilka minnen som var värda att spara.
då ringde telefonen.
mannen talade skånska. han presenterade sig inte. efter ett tag förstod jag att han var berusad.
han frågade om han ringt "samhällsmagasinet" vilket jag fick bekräfta. om neo verkade han ha begränsade kunskaper men han talade om att han hade avslöjande uppgifter som borde publiceras.
jag berättade att tidningen tyvärr hade lagt ner och att jag bara var kvar för att röja upp lokalerna. tipsade om andra tidningar som säkert skulle vara intresserade av hans avslöjanden. (som jag inte trodde existerade men det sa jag förstås inte)
jag minns att jag nämnde både fokus och filter. men mannen i telefon svarade tvärt att han inte var intresserad. "ni är väl en högertidning?" sa han ilsket. "det får inte vara de vanliga tidningarna. de kommer aldrig skriva. de skyddar bara sina vänner."
jag suckade för mig själv. jag började ana vart samtalet barkade och antog att jag hade att göra med en rättshaverist som skulle berätta en historia av ständiga orättvisor och rättsövergrepp allt sedan 1982 eller liknande.
det finns en del sådana och deras historier är ofta lika bisarra som tragiska. oftast finns faktiskt en verklig oförätt i botten, men sedan har ett helt liv förstörts av en evig kamp som kostat ekonomi, familj, vänner och psykisk hälsa.
jag valde den enklaste utvägen och bad honom skriva ett mejl. sammanfatta allt. och sedan ringa upp igen. så kunde vi ta det därifrån.
mejlet kom senare samma kväll. uppenbarligen var han inte värre däran än att han kunde knacka ner motsvarande tio a4-sidor med allt som gått fel. brevet var alltså långt som sju svåra år och innehöll det mesta.
sossarna och vänstern hade förstört sverige. nu hade även moderaterna gjort det. reinfeldt var en förrädare som avrustat försvaret och släppt in för mycket flyktingar. sverige höll på att gå åt helvete. ja, ni vet hur det brukar låta.
maud olofsson var en häxa och göran hägglund en idiot. stefan löfven var en simpel svetsare. sten tolgfors var en vapenvägrare och karin enström en kärring. det fanns ingen politiker som höll måttet.
men det fanns faktiskt några saker i mejlet som väckte mitt intresse.
mannen - vi kan kalla honom göran - berättade summariskt om ett långt och bitvis anmärkningsvärd karriär inom dels försvarsmakten, dels statliga bolag. eftersom huvudsyftet med hans mejl var att peka ut den nuvarande politiska ledningen som landsförrädare >
> kom dessa detaljer så att säga som extradimension. men eftersom göran hade ett relativt ovanligt efternamn och lämnade några konkreta uppgifter om sitt yrkesliv kunde jag kontrollera hans berättelse.
han hade verkligen varit officer och därefter arbetat på telia. den sistnämnda positionen gjorde mig lite mer intresserad eftersom jag fick känslan av att den tillhörde de "tjänster" som sätts upp för personer som egentligen gör något annat.
men att jag blev intresserad av görans person hade en väldigt profan och egennyttig orsak. göran tillhörde en generation militärer som just då intresserade mig eftersom de ingick som personer i en roman jag höll på att skriva.
göran hade ryckt in på ka4 precis samma år som en av "mina" huvudpersoner och sedan utbildats som plutonbefälselev på kustjägarskolan i vaxholm.
i researchsyfte hade jag inför mitt skrivande av denna roman - tyvärr än idag outgiven - hade jag plöjt kustjägarveteranernas skrifter och hemsidor men jag tyckte fortfarande saknade den rätta känslan för miljön.
kontakt med göran tänkte jag mig skulle ge mer informell, konkret information. detaljer, lukt och smak. vilka befäl som varit jävligast, vad som var tuffast under övningarna, på vilka öar man övade osv.
därför svarade jag på görans mejl och det blev inledningen till en ganska lång relation där han gradvist berättade alltfler detaljer om sitt liv. det jag hörde gjorde mig ganska illa till mods.
en orsak till att jag i min - nästan helt fiktiva ska sägas - roman hade valt just den generationen och typen militärer är att jag visste att just dessa var rekryteringsbas för en del irreguljär verksamhet under kalla krigets sista år.
det rörde sig dels om vissa informellt mer eller mindre improviserade grupper ute på de enskilda milona som arbetade med säkerhet och sabotageskydd. de genomförde intensiv övningsverksamhet och verkade bland annat tillsammans med vissa hemvärnsgrupper.
deras organisation var decentraliserade och formell huvudman saknades, men jag (och andra) har anledning att misstänka att de styrdes uppifrån av vissa tillika informella kretsar inom försvarsledningen.
dels skapades under denna tid en elitkader av personal bestående av yngre officerare och reservofficerare som hade till uppgift att med irreguljära metoder skydda statsledningen i stockholm i ett eventuellt skymningsläge.
dessa övade under mycket realistiska förhållanden och hade god förmåga att agera snabbt och effektivt. bland annat genomförde de kuppförsvarsövningar i centrala stockholm då de verkade civilt och upprätthåll samband med bärbar radioutrustning.
göran berättade i sina - fortfarande agiterade och delvis svårförståeliga mejl - en hel del om sådan verksamhet. det blev uppenbart att han hade en del erfarenheter som i varje fall tangerade några av de mest uppmärksammade händelserna i 1980- och 1990-talets sverige.
jag tyckte jag hade anledning att känna oro. det fanns två alternativ. det första och troligaste var att göran helt enkelt var en resurs som inte avvecklats på ett korrekt sätt ur säkerhetssynpunkt. tidigare medarbetare ska helt enkelt inte springa runt och berätta sådant där.
det här var alltså hösten 2015 men redan då var läget så att det landet inte behövde opålitliga personer som fortfarande satt på uppgifter som kunde skada oss.
det andra alternativet - som inte heller var så trevligt - var att göran var en person som försökte använda mig som resurs. det är inte ovanligt att de organisationer som verkar inom särskild verksamhet arbetar så med journalister.
nyttiga idioter inom media utnyttjas helt enkelt som ovetande agenter för att bli kanal för att vissa perspektiv och narrativ ska nå offentligheten. journalisten får pris och ryggdunkningar och deras huvudmän säkerställer viss kontroll över informationsflödet.
det finns faktiskt ett flertal journalistiska karriärer som i själva verket är den typen av informationskrigsföring från hemliga tjänster. som (relativt) ung och mindre erfaren medieperson med intresse för säkerhetsfrågor skulle jag kunna bli föremål för sådana försök.
det var den oro jag kände under kontakterna med göran. så småningom gick han med på att träffas. i verkligheten var han lika obehaglig som han framstått i sina mejl. han var elak, fördomsfull och hetsig.
trots att han ännu inte fyllt 60 såg han ut som en åldring. han berättade att han var skild och levde ensam. från telia hade han fått förtidspension. han var bosatt i en hyresrätt i södra stockholm.
politisk var han snarast reaktionär. eller kanske framför allt väldigt enögd. han ansåg att sverige sedan åtminstone 25 år befann sig i utförsbacke. men med tanke på allt gnäll över sossejävlar är det tveksamt om han hade uppskattat 1900-talets svenska folkhem heller.
även mot försvarsmakten var han bitter. trots sina tjänster till den och nationen hade han inte fått något i gengäld. numera styrdes försvaret av karriärister. folk som tjänade sitt levebröd på att rusta ner och öppna för ryssen.
det var uppenbart att han såg försvarsmakten och sverige som delar av samma nationella stam som nu ruttnat inifrån. som ett exempel började han berätta om en ung släkting till honom själv som gått ett tragiskt öde till mötes men trots detta inte lönats för sitt offer.
den unge släktingen var förstås "f". det var så jag för första gången fick höra talas om honom.
det visade sig att göran hade varit engagerad i "f":s familjs kamp för sonens eftermäle. flera tidigare kollegor till honom hade fortfarande varit anställda på ka1 när dödsfallet inträffade och han hade försökt hjälpa till.
på så sätt hade han också fått tillgång till en hel del dokumentation som egentligen inte var offentlig.
eftersom görans berättelser hade visat sig ha verklighetsbakgrund gjorde jag en del rundfrågningar med kunnig folk som bekräftade att dödsfallet på järflotta verkligen gått till som han berättat.
jag hade nu på allvar blivit intresserad av historien - inte minst för att den ägt rum i den del av skärgården jag växt upp i och som betyder så mycket för mig. kontakterna med göran intensifierades. tyvärr gjorde också hans drickande det.
jag fick möjlighet att ta del av den dokumentation han på omvägar och via personliga kontakter fått tillgång till. bland dem fanns ett omfattande rättsmedicinskt protokoll.
"f":s kropp verkade ha undersökts mycket omfattande. när jag visade protokollet för en god vän som är läkare tyckte hon det hela var märkligt. många av de olika testerna och odlingarna hade hon aldrig hört talas om tidigare.
man hade gjort biopsier på de flesta organ. kroppen hade röntgats. massor av olika prover hade genomförts på blod och vävnader.
min vän sa att hon knappast kunde uttala sig om protokollet eftersom hennes kunskaper helt enkelt inte räckte till. hon kunde sätta mig i förbindelse med specialister, men vid denna tid ville jag hålla informationen så nära mig som möjligt.
en sak minns jag särskilt. hon frågade om "f" varit diabetiker. det kunde jag dementera sedan jag kontrollerat saken på annat håll.
orsaken till att hon frågade var av att det rättsmedicinska protokollet tydligt framgick att tester av "f":s blod innehöll sådan stegring av blodkentoner att det påminde om akut diabetesketoacidos.
men det är också något som associeras vid metabol frisättning av fettsyror i blodet. det vill säga när levern börjar använda kentonkroppar för att ge kroppen näring istället för glukos. eller med kvällstidningsord: fettförbränning.
fettförbränning av den typen som är associerad med förbrukning av kroppens sista energidepåer. eller som det också kallas, svält.
det skulle också kunna förklara en annan sak i det rättsmedicinska protokollet som jag inte behövde någon läkare för att tolka.
nämligen det faktum att "f" - som var 192 centimeter lång och enligt mönstringdatan i perfekt fysisk form och tidigare hade spelat handboll på elitnivå, dessutom på den krävande positionen linjespelare - vid sin död bara vägde 48 kilo.
