Idag besökte jag ett stort industrikomplex i de nordöstra delarna av Kabul. Inte långt ifrån där ISAF hade sin bas. Här har de senaste åren vuxit fram olika slags industrier. Jag besökte ett stålverk som gör guld av gamla rostiga sovjetiska stridsvagnar. Häng med! #enafghanistan 
Stålverket startades av en entreprenör som fick idén efter att funderat på: Vad har ett krigsdrabbat land gott om? Svar: Gammalt överflödigt metall från kriget. Vad har ett land som börjar komma på fötterna behov av? Svar: Armeringsjärn till bostäder. Eureka!
Genom en förfrågan till president Ashraf Ghani fick man tillstånd att köpa in gammal krigsmetall, stridsvagnar, militärfordon etc till subventionerat pris. Här finns enorma mängder av just gamla stridsvagnar. De flesta från kriget mot Sovjet.
Jag hoppas ni gillade min utstyrsel här ovan. Det var obeskrivligt varmt på stålverket och jag var glad att ha på mig luftiga shalwar kamiz. Nämnde jag att här fanns mycket rostig metall som fraktats till verket?
Ja det var nästan lite Mad Max-känsla när man såg mängden av gamla rostiga bandvagnar och kärror. Man kan inte undgå att fundera på hur många som gått förlorade i direkta strider. Sådana har jag nämligen sett gott om ute i landet.
Metallen trycktes ihop av en pressmaskin i bekväma storlekar för masugnen.
En rejäl magnet plockade upp det och körde ner metallen i ugnen. Magneten hade fraktats från UAE berättade ägaren stolt. Iranska ingenjörer hade hjälpt till att bygga det mesta av stålverket.
Sen kom den smälta metallmassan ut och formades först till rejäla balkar. Detta var första steget i processen.
Därefter gick stavarna vidare till nästa steg där de hettades upp på nytt och formades till långa smala järnstänger. Här var varmt må ni tro. Jag höll i en vattenflaska där vattnet efter några minuter blivit varmt.
Efter att ha kylts ner gick stängerna vidare till en maskin som klippte ner dem till en standardstorlek på ca 17 meter. Jag frågade om svenska Arbetsmiljöverket skulle komma på besök, vad de skulle säga om skyddsutrustningen och riskutbildningar. Eller nej det frågade jag inte.
Det färdiga armeringsjärnet buntades slutligen ihop och gick vidare till grossister och byggbolag på marknaden. Allt till salu i tonvis. Inte styckvis som okunniga jag trodde. Dah.
Vattnet som användes för nerkylningen av stålet rann förresten ner till en anläggning som filtrerade det så att det kunde användas på nytt.
Hela stålverket sysselsätter nästan 1000 arbetare inklusive transport, administration, HR. Det hela har varit igång i mindre än ett år.
Här på chefens kontor där vi drack te och åt torkade mullbär.
Här på chefens kontor där vi drack te och åt torkade mullbär.
Man producerar ca 300 ton stål per dag. Men man hoppas utöka kapaciteten i framtiden.
Några hundra meter bort ligger ägarens andra anläggning och sysselsättning, som han ägnade sig åt innan stålverket. Nämligen förvaring och transport av drivmedel till amerikanska trupper.
Några hundra meter bort ligger ägarens andra anläggning och sysselsättning, som han ägnade sig åt innan stålverket. Nämligen förvaring och transport av drivmedel till amerikanska trupper.
På vägen som man kör tillbaka i riktning mot Kabul så passerar man otaliga verkstäder som producerar detta. Ser ni vad det är? Kännetecknande för länder präglade av krig. Små utkikstorn för soldater och vakter. Men det är en historia för en annan gång.
