Idag satte en fd. elev ord på vad segregationen gör med den unga generationen i våra förorter. Jag är fortfarande helt tagen av hennes berättelse. Hon kom för att intervjua mig mig för hennes gymnasiearbete men vårat samtal kom att handla om mer än bara det.
När hon lämnade Biskopsgården för att börja på en gymnasieskola i stan var mötet med "svenskarna" den största chocken enligt henne. "Jag trodde jag bodde i Sverige men egentligen hade jag aldrig riktigt umgåtts med svenskar tills jag började på gymnasiet. Det var en chock."
Den största chocken var enligt henne mötet med en slags svenska som hon inte riktigt behärskade. Hon skrattade när hon berättade att hon inte visste vad ordet "gynnar" betyder". Alla pratade på ett sätt som var okänt för mig. Och jag är född i Sverige!"
Hennes frustration gick inte att ta miste på. Hon beskrev också att de machonormer som gällde i förorten inte var ett dugg värda på skolan i stan. "Är du inte där för din utbildning så åker du ut. Varför är det inte så i förorten?" undrade hon.
Hon beskrev att en annan skillnad var att där pratade man inte om den oro som fanns i förorten. I förorten kunde det ske en skjutning och man pratade om vem som kände den skjutne. Detta var främmande på skolan i stan. Oron i förorten kände väldigt avlägsen.
Den här klarsynta tjejen har genomskådat det enorma misslyckande i våra storstäder. Decennier av segregation har skapat etniskt isolerade enklaver där majoritetskulturen verkar på avstånd. Ungdomar växer upp i ett parallellt samhälle. Detta borde vara prio ett för alla politiker.
