"primo cum pertransitur trans brawic occurrit quedam insula winterclassæ nomine, et tunc alør. deinde rugø. deinde rinzø. deinde leckæ. deinde askø. deinde ræueskiær. deinde thoræ."
"deinde hærihammær."
"deinde jæriflotr. deinde usque mæthelstein."
kung valdermars segelled. man lämnade inte kusten. absolut inte utom synhåll, knappast ens längre bort än att man snabbt kunde nå den.
om man kunde slickade man klipporna så att man när som helst kunde nå fast mark. en plats dit inte vinden och vågorna nådde. en plats att göra upp eld. skyla sig från regnet. vila i någorlunda ro från allt som hotade.
hon hette mari och en orsak till att jag ens fick kontakt med henne är faktiskt twitter.
det var den här tweeten. pappa höll på att sälja huset och jag fick råd av andra twittrare att ta kontakt med kommunen. kanske skulle de vara intresserade?
via några mindre intresserade tjänstemän på kommunen fick jag kontakt med mari. hon jobbade på nynäshamns sjöfartsmuseum som drivs av en ideell stiftelse, med viss finansiering från det offentliga.
hon visade sig både intresserad och engagerad. orginalnoterna från 1946 tog hon gärna emot, nu när ingen annan var intresserad. hon kom upp till stockholm och vi åt lunch på sturehof och pratade länge om bygdens historia.
därför var det ganska naturligt att jag ånyo tog kontakt med henne på försommaren 2017 när jag började försöka förstå vilken roll den gamla adelsätten berse spelade i den historia jag nu berättar.
berse av finäs. redan innan ätte dök upp i alsnö stadga finns i vatinanens arkiv än idag gåvobrev där tidigare släktingar donerat jord och egendomar till kyrkan. kanske är det inte sant det där med ingvarståget, men gamla anor har de.
nynäshamns sjöfartsmuseum har tillfälliga lokaler. "vi har alltid tillfälliga lokaler" sa mari och skrattade första gången vi träffades. nästa gång vi sågs förstod jag vad hon menade.
museet var då inrymt i ett av husen nere i hamnen som väl egentligen är tänkta att rymma presentbutiker och serveringar. nu är väl inte nynäshamn den turiststad man önskar, så en del lokaler där står tomma. därför hamnade också ett museum där.
när vi sågs där i juni 2017 frågade jag hur det ens var möjligt att bedriva verksamheten i sådana lokaler. mari skrattade och berättade om lokalerna borta vid gamla nynäsvägen där huvudparten av samlingarna och arkiven förvarades.
"berse av finäs" sa hon när vi gick ut på parkeringsplatsen i hamnen. "eller vad säger man? af finäs?" hon skrattade. "du vet väl historien kring det där?"
hon körde en gammal saab som gjorde mig nostalgisk. en sån som min pappa hade haft tidigare. hon pratade hela tiden när hon körde upp förbi kullstaplan på väg mot museets arkiv.
"finäs ligger ju vid något som förmodligen var den gamla seglingsleden in till mälaren" sa hon. "men den ska ha grundat upp någon gång under romersk järnålder. efter det var man tvungen att gå runt torö."
vi stannade på en parkeringsplats som omgärdades av en brädgård och ett byggvaruhus. hon pekade mot något som också såg ut som en brädgård men saknade skyltar och öppna dörrar.
men hon hade förstås nycklar till hänglåset. den stålblå skjutdörren sköts åt sidan. hon log mot mig. "här har du det!" sa hon. "alla kommunens minnen som ingen längre vill veta av." jag stirrade in i en röra av hyllor och lådor. allt det som folk inte ville veta av.
nu var det min tur att prata. "berse av finäs" sa jag. "det donerades en del papper hos dåvarande landsfiskalen en gång. det lär ha hamnat här."
mari tittade nyfiket på mig. hon var i min ålder. redan när vi träffades första gången hade hon berättat att hon var barnfödd i nynäshamn. kulturvetarlinjen på stockholms universitet. efter nio år av samboskap i bergshamra var hon tillbaka.
hon verkade nöjd med vart livet fört henne. säker i sina val. hon dröjde kvar utanför och tände en cigarett. klackarna drog upp bruna spår i det beiga gruset.
"vet du något om det?" frågade jag. "jag vet att det fanns en i släkten som skrev ett testamente om att all kvarlåtenskap skulle doneras. på länsarkivet säger de att det ska ha hamnat här? det gällde en del papper?"
mari fimpade och nickade. "eftersom det är du som frågar" sa hon. "när du mejlade kollade jag upp det där, det var en greger berse. 1922. hans testamente var tydligt. myndigheterna skulle få en massa saker han skrivit. såvitt jag förstår skedde det också."
vi gick längs rader av hyllor. allt verkade inslängt mer eller mindre på måfå. en stor koffert var märkt "arkeologi fortsättningskurs ht 1993". en annan "hemmansägare petrus hansson till handa".
mari berättade att det mesta hade hamnat på samma plats i samband med att tidigare lokaler skulle byggas om och ett flertal sockenarkiv då slogs samman. det var någon gång på 80-talet. sedan dess hade det flyttats ett antal gånger och till slut hamnat här brevid en brädgård.
det är möjligt att det fanns ett system hur saker och ting hade hamnat där, men för oss denna junidag framstod det mesta som en röra. mari tog det lätt och sa att det inte var ovanligt att minnen från äldre tider ibland såg ut så.
"greger berse" sa jag. "han som ville att allt skulle hamna hos landfiskalen. han lär ha skrivit en del böcker?"
det visste mari ingenting om. däremot kunde hon berätta att greger berse på finäs var en person som ett tag levde i bygdens folkminnen. hon hade själv hört äldre personer berätta om honom som någon slags... ja. "du kan väl tänka dig?" log hon. "greger av fittnäs". så sa man.
skvaller. rykten. ludna ord. men det är också sådant vårt förflutna består av. kanske mer än kyrkböckernas stela årtal eller historieberättarnas förljugna narrativ.
jag var också intresserad av rykten. och skvaller. men kanske framför allt om ett väldigt särskilt skvaller om greger berse på finäs. han vars släkt i så många år stått som ägare till järflotta. ön i nynäshamns södra skärgård med sina långgrunda sandstränder.
han som i ett märkligt formulerat gåvobrev lovade att för all framtid betala att en viss gravvård på lotskyrkogården vid ankarudden på torö alltid skulle skötas.
den gravvård som rests över tre flickor som i augusti 1918 drunknade i en grund vik på landsort. ön som ligger några distansminuter utanför järflotta och vars fyr i sekler visat sjöfarare en trygg och säker farled in mot land.
jag badade själv i just den viken som barn.
hur tre personer - visserligen barn, men ändå enligt uppgift simkunniga - samtidigt kunde drunkna där framstod för mig som oförklarligt.
det är idag kanske tre decimetar djupt. lägg till landhöjningen sedan 1918 och vi landar på en dryg halvmeter.
hur fan drunknar tre personer samtidigt i halvmeterdjupt vatten?
