hur drunknar man över huvud taget förresten?
man bryter ytan. ner i tystnaden. bubblor omkring en som snabbt sipprar uppåt. nedanför finns grågul sand och mörka, slemmiga stenar. plymer av blåstång vaggar som palmer några meter ner.
några sparkar bakåt och man glider ner i kyligare vattenlager. sötsalt smak i munnen. cyklopet pressas hårdare mot ansiktet. öronen börjar kännas när man passerar fem meter. lugna armtag. neråt. djupare.
en plattfisk störs i sin vaka. med stjärtfenan piskar den upp några moln av fin sand innan den smiter iväg längs botten. närmare nu. kanske åtta meter. tryckutjämna. lugna fentag. armarna når botten och gräver mjukt i grus och snäckskal.
några meter till. landskapet omkring får detaljer. skarpa taggar av halstulpaner. vaggande sjögräs bildar en mjuk kulla som söker sig vidare neråt. ner i mörkret.
så rullar man ihop sig till en liten boll. sitter några sekunder som en groda på den mjuka sanden. känner en aning av den verkliga kylan från det riktigt djupa vattnet. världen ovanför som en platta av vitt ljust.
fötterna i botten. trycker ifrån. man glider tyngdlöst mot det vita taket. sparkar för ytterligare fart. en hisnande färd från tystnad och värkande öron till ljuset. man bryter ytan och ser först bara ett dis av skinande kristaller. världens ljud återkommer.
luften djupt i lungorna.
väg 73. vi hade varit på väg i nästan två timmar. jag insåg givetvis redan nu att någon tidpassning inte var aktuell.
"här har det hänt saker sedan jag åkte här senast" sa han. en absurd kommentar. som mellan två bekanta som ska ha något att prata om. men han verkade genuint imponerade av den nya motorvägssträckningen.
"senast jag var här gick motorvägen bara till haningen. sedan var det landsväg." allt jag kunde göra var att nicka och säga att så var det. den nya vägen invigdes för en sex-sju år sedan.
om en dryg timme skulle han hämtas upp av anstaltspersonalen. då skulle han vara långt borta. vi skulle inte hinna tillbaka. trafiken hade varit tät men börjat släppa efter farsta. efter jordbro var vi långa stunder helt ensamma.
södertörn är en halvö av gnejs. kuperad med skogsklädda höjder och relativt bördiga dalar. långt in i historien var det här en avkrok. stockholms bakgård som aldrig besöktes. först i början av 1900-talet byggdes järnväg och en uthamn anlades.
än idag finns något av undantaget kvar. västerhaninge och nynäshamn tillhör de av länets kommuner med lägst inkomster. få arbetstillfällen, stor utpendling. men kanske håller det där på att ändras nu.
nynäsbanan har fått dubbelspår, en ny jättelik containerhamn anläggs i norvik, snart inleds bygget av tvärförbindelse södertörn, en väldig motorvägstunnel mot e4:an. nynäshamns kommun talar om att anlägga helt nya satellitstäder med tiotusentals invånare.
avtaget mot torö och herrhamra. en krokig landsväg med omväxlande 50- och 70-skyltar. mellan skogsbryn och åkrar, förbi stränder och fjärdar. tvära kurvor och jag blev alltid illamående som barn.
han brevid mig hade fortfarande kvar sin märkliga - och obehagliga - sinnesstämning. en oförklarlig uppspelthet. som att han laddade för något. gång på gång fick jag föra inre resonemang för att försöka lugna mig. att det var så här jag behövde göra. att det var enda möjligheten.
finäs ligger så långt ut på fastlandet man kan komma. innan vägen via broar och utfyllningar fortsätter ut på de stora öarna oxnö, svärdsö och torö. avtaget är obemärkt och saknar skyltning. men han visste förstås exakt var det var.
hur drunknar man?
man är säker på sin förmåga. man tror sig om gott. man tror att man är vän med vattnet. så nära vän att man börjar tappa respekten. inte längre hälsar ordentligt. glömmer formalian.
satsar på att det ska gå bra ändå. för att man kan. för att man har varit med. för att man tror sig veta var grynnorna ligger.
men ingen kan ha koll på alla grynnor.
vägen var överväxt med tunt, fint vildgräs. några grenar från de omgivande lindarna verkade nästan släpa ner i biltaket när vi passerade under dem. så kom vi förbi sista kröken och så låg det framför oss.
finsä gods. ett av få säterier på södertörn. anor från medeltiden. bränt av danskar, lubeckare och ryssar. nuvarande huvudbyggnad stod färdig 1801. tidstypiskt sengustafiansk stil, sparsmakad och stram. mäktigt tegelklätt masardtak över vitmålade fasader.
finäs gods. ätten berses hem från en grånad forntids dagar fram till 1967.
vi steg ut ur bilen samtidigt. "det har aldrig riktigt blivit något här" sa han och blickade upp över de vita väggarna. "kommunen ägde det länge. sedan var det alkoholistanstalt. sedan visst något hälsohem. men inget särskilt långvarigt."
"sedan köpte en it-skojare det och skulle renovera. men hann inte med förrän aktierna inte var värt pappret ens. fogden tog över och sålde vidare till en som bara lät det stå. det var tal om flyktingförläggning ett tag men det blev heller aldrig något."
vi gick runt huset. det som en gång kanske varit en smäktande fruktträdgård var övervuxet och förfallet. gräsmattan gick inte att skilja från ängen som fortsatte vidare in i skogen.
han först hela tiden, förstås. trots att han omöjligt kunde varit här på nästan två decennier verkade varje plätt av marken vara välbekant för honom.
jag blev inte det minsta förvånad när han ledde mig runt ett hörn och fram till en dörr på byggnadens kortsida. drog fram en nyckel och satte i låset. den tjocka trädörren gled upp och blottade en rektangel av grått dunkel.
han hade hunnit flera meter in innan jag kom mig för att följa efter.
putsen var smutsgul. det fanns lampor i taket men han konstaterade kort att elen var avstängd. ljuset från källargluggarna räckte nätt och jämnt till för att leda vägen. vi passerade flera dörrar. det luktade unket.
en dörr till. putsen försvann. nu var vägarna av gråsten. gluggarna trängre. det gick knappt att utskilja golvet längre. om det ens fanns något golv. det som fanns där nere var täckt av grus och smuts.
så kom vi fram till den sista dörren.
öppningen var ett stenvalv. det såg uråldrigt ut. dörren av tjocka mörka plankor. när han drog upp den slog en våg av fuktig luft emot oss.
man gör misstag. det går inte att komma undan. men misstag i förhållande till havet går inte alltid att reparera. en felbedömning på tio meters djup. en övermodighet när sjön börjat gå hög. en våt klippa, en grynna som precis täcks av vattnet.
att drunkna är inget annat än ett vanligt misstag. sådana vi gör hela tiden, varje dag.
rummet var kvadratiskt. om man nu ska kalla det ett rum. jag drabbades av en tryckande känsla av att befinna mig i något annat. något som inte var byggt av människor. något som var... något annat.
vi fick lämna dörröppningen för att släppa in en svag stråle ljus. långsamt vande sig ögonen vid dunklet.
han bad att få låna min mobiltelefon. sömngångaraktigt räckte jag över den. muttrande lyckades han få igång lampan.
"där." han röst var dov. ljuset från telefonen spelade uppe mot en plats där stenväggen mötte taket. en mörk ögla av gjutjärn. "och där." en likadan några meter bort. systematiskt gick han igenom dem allihop.
"där fäste han kedjor. eller rep ibland. han ville ha många möjligheter. ibland högre upp, ibland längre ner. ibland spänna hårdare."
ljuset vidare ut mot mitten av rummet. en jättelik mörkbrun fyrkant. han andades tungt brevid mig.
"ek. platsbyggt. det går inte att få ut genom dörren. användes när han ville ha dem i horisontalläge. det finns järnbeslag både på ovansidan och på benen."
han tog några steg åt sidan. ljuset fortsatte spela längs med de fuktiga väggarna. ytterligare något i mörkt trä.
han drog upp dörren. det väldiga skåpet såg ut som ett övergiven verktygslåda. "också för stort för att flytta. det sägs att han gav order om att det skulle huggas upp men ingen ville väl ta sig an det."
"här hade han allt. järn. kedjor. spett. tänger. fan vet mer. du har själv läst. jag vet inte hur långt du orkade... jag fick sluta efter ett tag. det blev för vidrigt. men här stod de. alla redskapen. men de gick ju att ta härifrån."
jag svalde. "hur många?" frågade jag. det var meningen att vara rakt och redigt men blev en flämtande viskning.
"fan vet. han började i tjugoårsåldern. påstår han. och höll på till slutet av 1890-talet. det där är känt från litteraturen. de slutar när de når en viss ålder, även om de inte åker fast."
tystnad. sekunder. jag greps av en plötsligt överväldigande känsla av att komma därifrån. jag tog några snabba steg mot dörren. blev stående precis där ljuset föll in.
han tittade på mig med något jag tror var medlidande. "jag vet inte hur många. han dröjde mellan varje gång så länge han kunde leva på det. tills driften blev för stor igen. kanske tjugo totalt. kanske fler."
"men...?" jag svalde resten av frågan. rösten bar inte längre. men han verkade ändå förstå vad jag menade. "det här var en avkrok innan järnvägen bygdes. det fanns inga tidningar. inga sommargäster. myndigheterna var en eller annan länsman. och berses var... ja, de styrde."
"det här var lika avlägset som norrlands inland. här kunde barn födas utan dopattest eller folkbokföring. här söp prästerna. det här var ett gränsland. ut i havsbandet nådde inte centralmakten. det var en värld till hälften civilisation, till hälften... något annat."
"men jag tror också det var därför han slutade. inte bara åldern alltså. utan tiden. 1890-talet. utvecklingen hade gått snabbt då. folkskola. kommunikationer. läskunnighet. en allmoge som inte längre var som trälar."
jag skakade på huvudet. jag hade ju läst. men det hade förstås inte gått att föreställa sig. inte den vämjeliga fuktiga luften. inte de dunkla väggarna som liksom kröp intill en. inte de där jävla järnbeslagen i stenen.
jag sa att det var obegripligt. men jag ångrade mig såklart direkt. det var förstås löjligt att säga något sådant. i alla fall om man som jag är född en generation efter auschwitz och var tonåring under rwanda och srebrenica.
"jag vet inte vad det ska kallas" sa han som om han anat vad jag precis tänkt. "men jag tror inte på de vanliga förklaringarna. någon skulle kalla det störning. en abnormitet. en gen vi skulle kunna isolera och peka ut. någon annan skulle tala om patriarkalt våld."
"en tredje om hur utsugningen av underklassen når sin logiska yttersta punkt. en fjärde om videovåld. men det fanns förstås inte då. kanske något om olämplig läsning? men jag tror inte på något av det."
"det här" sa han och pekade ut i mörkret. "det är inte det som behöver förklaras. det är lika självklart som en soluppgång eller ett äpple som faller från ett träd. något som alltid funnits. det är mekanik. det är verkan. titta på vår historia. titta på vår egen tid."
"det är en kraft som alltid funnits. den är som jorden själv. som elementen. vi tuktar den, vi förbjuder den, vi skriver ut den ur historien. men den finns kvar. den kommer alltid tillbaka."
jag tänkte säga att han pratade skit men jag var fortfarande osäker på om jag hade en röst som bar. långsamt backade jag ut ur rummet. tillbaka ut under stenvalvet. åter till det grå dunklet som nu träffade ögonen så att man fick kisa.
långsamt sökte vi oss tillbaka ut mot sommardagen utanför. jag lyckades äntligen få ordning på rösten. frågade hur han förklarade greger berses senare handlingar. alla skrifter han lämnade efter sig. botgöringen.
"det har med flickorna att göra" sa han långamt. "de som drunknade?" frågade jag. han nickade. sa att det måste varit något med dem. då var han gammal. men det betydde något för honom.
"jag tror han fick hjälp" sa han sedan. "annars hade det inte gått. någon gång borde något gått fel. en fader galen av sorg borde ha slagit tillbaka. någon borde kunnat uppmärksamma myndigheterna. någon gång borde något av barnen kunnat fly."
jag frågade vad han menade. en medbrottsling? någon av tjänarna? någon annan i släkten?
men jag visste förstås redan då att han inte alls menade så.
han tittade bara på mig. såg att jag förstod.
det han misstänkte var inte att någon hade hjälpt honom.
jag tänkte på det han skrivit ner. tecknen och symbolerna. de speciella punkterna som var viktiga. rösena. hur allt skulle gå till.
och om eldarna. han hade skrivit mycket om eldarna.
den livstidsdömde mördaren framför mig undrade inte om någon hade hjälpt greger berse att tillfångata och tortera ihjäl ett tjugotal barn.
det han misstänkte var att något hade hjälp honom.
något som inte var en människa utan... något annat.
det var hett den där augustidagen. jag frös så att jag skakade. solen fick den igenväxta gårdsplanen att bada i ljus. jag kunde knappt värja mig från mörkret.
jag insåg där och då att varken han eller jag egentligen undrade eller misstänkte något.
vi visste.
