obäddad säng med stålram, en stor tv och ett skrivbord. på skrivbordet står två jättelika monitorer bakom två tangentbord. på golvet ett ormbo av kablar och flera surrande vita plåtlådor.
den unge mannen som sitter framför skrivbordet är iförd avklippta jeans och en jättelik vit t-shirt. han fimpar en cigarett i en askkopp som är så full att varje ny fimp innebär att några av de tidigare trängs ur. skrivbordet är mönstrat av bruna ringar från kaffekoppar.
ni ser honom och er fördomsprofil som är intakt sedan tonåren säger att här sitter en riktig nörd. alldeles oavsett hans karaktärs- eller ansiktsdrag har ni redan sorterat honom bland likasinnade. den grå manliga massan som fyllde skolans datasalar på håltimmarna.
talisman, dataspel och colarapar. hår utan frisyrer och poker i gillestugan när de andra är ute och super. ja, ni vet.
han är ensam hemma och har varit uppe hela natten. gud vet vilka databaser han har ringt och gud vet hur många cigaretter det blivit. men vaken är han i alla fall fortfarande och nu ringer det på dörren.
det dröjer ett tag innan den unge mannen uppmärksammat ringningen, bestämt sig för att den angår honom och letat sig upp från sin källargrotta för att öppna dörren. men den som ringt på har tålamod och väntar.
när den unge mannen öppnar dörren kommer hans liv och förändras. det är sista veckan i juli en sommar i början av 90-talet och de okända männen utanför vill prata med just honom. som om de visste att just han var hemma, ensam, utan föräldrar eller andra som kan störa.
när de besökande männen efter ett ganska långt tag lämnar den bruna tegelvillan har sonen i huset låtit sig övertalats att fatta ett beslut som kommer att bli ett av de mest avgörande han någonsin kommer ställas inför.
"var det verkligen så?" frågade jag ett kvarts sekel senare.
han nickade. precis så gjorde de. de kom när han var ensam hemma. som om de visste. två stycken. allvarliga. vuxna. beslutsamma.
"jag var ung och dum förstås" sa han till mig 25 år senare. "jag hade gjort en del dumma grejer. bara för att man kunde. det var liksom ingen grej då. det fanns ingen säkerhet. myndigheterna hade ingen erfarenhet."
jag nickade. jag kände igen historien. hur de visste vad man gjort. så hade flera berättat.
"de pratade om fängelse. jag fattade ingenting. jag var arton år. klart jag blev rädd. men sedan vände de. blev vänliga. insmickrande. det var det som var så manipulativt. de hotade och berömde på samma gång."
han hette "p" och hans berättelse var som sagt välbekant. de hade hittat dem så, alla unga män det handlade om. förmodligen hade de utgått från viss mönstringsdata. sedan fortsatt sortera. sedan övertalat var och en av de utvalda på ett särskilt vis.
i "p":s fall handlade det om dataintrång, ett brott som folk knappast visste var det var då. det är tveksamt om tingsrättsdomarna förstått något av det hela om någon åklagare gått så långt. uppsåt saknades förresten.
men "p" visste förstås vad fängelse var och efter mötet den där heta julidagen hade han fullt frivilligt förklarat sig villig att söka en särskild värnpliktstjänstgöring vid ka1 i vaxholm. inryckning om bara några veckor.
"det var väl inte så konstigt egentligen" sa p till mig när vi pratade 2016. "mina föräldrar köpte det. jag skulle ju till karlskrona, det var ju samma vapenslag. jag sa att det var en extrahård tjänst. ungefär som kustjägare. farsan blev väl stolt."
"och ni var alla likadana?" frågade jag. han nickade. det stämde.
precis som johan och "f" hade han slagit i taket på begåvningstestet. hade liknande psykologisk profil i övrigt. motiverade, högpresterande, stabila. inga avvikelser, inget missbruk, inga konstiga kontakter. samma sociala bakgrund.
han berättade om papperen de fått skriva på. än idag riskerade han allt när han pratade med mig. senare hade han kollat upp saken och funnit att det knappast var vanligt eller ens lagligt att försvarsmakten slöt sådana avtal med värnpliktiga. men då hade de trott på det.
när jag träffade honom satt "p" i ledningen för ett företag ni helt säkert känner till. han och familjen bodde i stocksund med utsikt över vattnet. månaderna som värnpliktig hade han för länge sedan lämnat bakom sig.
ändå verkade han aldrig tveka att berätta för mig. det var som att han bara hade väntat på chansen. som att han levt sitt liv bara för att en gång få frågan.
"officiellt tillhörde vi de andra förbanden. samma grundutbildning. vi hade övningar tillsammans med dem. allt för att det skulle se normalt ut. samtidigt höll vi på med... vårt."
de hade hållit till på järflotta i ett komplex av bergrum som tillhört ett nedlagt ka-batteri som nu aktiverades igen. officiellt för att vara alternativ stabsplats för södertörnsbrigaden. i verkligheten platsen för en hemlig utbildning ingen av deltagarna fick prata om.
"hur hittade du mig?" frågade han första gången jag kontaktade honom. jag kunde inte bränna göran som källa men pockade inte på fler svar när jag svarade undvikande.
kan man kalla det utbildning förresten? det var uppenbart även för de unga värnpliktiga då att det knappast handlade om utbildning.
det var ett experiment. de var försökskaniner.
"vi kunde få ekvationer att lösa enskilt. de var extrema. värre än de jag någonsin stötte på senare, när jag pluggade. vi satt och räknade med papper och penna. det var klart att de inte behövde få några ekvationer lösta. de ville testa oss på något vis."
"sedan var det fysen. vi var ju alla vältränade men det var också extremt. jag minns att vi skulle springa kilometrar under tre minuter och sedan sitta och vila någon minut. och så om igen."
jag nickade. så långt hade jag ockås förstått. extrema intellektuella och fysiska krav. och en grupp som kunde uppfylla en del av dem. men de skulle ändå pressas till gränsen.
"ni måste ha pratat om det?" sa jag. "om vad poängen var? varför ni skulle göra allt det där?"
det var klart att de hade. han fnös. de var ju inga idioter. de förstod ju att någon var väldigt speciellt.
och de hade också fått en slags förklaring.
"de sa att vi var del i ett forskningsprojekt. vi kunde inte få veta exakt om vad eftersom det var så hemligt att rikets säkerhet skulle ävertyras om för många visste, men att det var viktigt."
då fnissade han. sa att de förstås hade köpt det. de var ju lydiga killar. sådana som gjort alla läxorna och sprang sina kilomtetrar på två och femtiofem om de fick order att göra det.
"det var ny, hemlig forskning" fortsatte han. "det gällde saker som kommit väst till del efter sovjets sammabrott. nu gällde det att vi fortsatte utveckla det. mer än så fick vi inte veta."
de hade snackat om det i gruppen. någon hade hört att sovjet på allvar försökt komma långt inom viss psykiatrisk forskning. om sådant som inte ansågs möjligt i väst. de andra avfärdade det. men ingen visste riktigt.
sovjet hade just fallit. det hade varit något extremt. det var inte omöjligt att i deras kaos av planekonomi, rymdforskning och total likgiltighet inför mänskligt lidande hade det kunnat hittats något ingen annan funnit. så gick snacket.
"vi var arton år. nitton kanske. vi visste inte. vi gissade." han suckade. det verkade säkert fånigt i efterhand. men de var barn av en tid då imperier föll samman i direktsändning. hela världen var i gungning. allt tycktes möjligt.
även det omöjliga.
det var en sak till jag ville fråga om. det var lite känsligt, men jag var nästan helt säker på sin sak. ingen hade varit lika öppen som "p" men jag hade fått tillräckligt med antydningar för att i alla fall gissa.
"ni var arton eller nitton" sa jag. "jag tänkte på det. ni hade mycket gemensamt. intellektuellt. socialt. ni var liksom en homogen grupp."
han nickade.
"jag antar att ni pratade som man gjorde i den åldern?" jag sökte hans blick men den hade han vänt bort. "jag vet ju själv hur det var. ni måste ha kommit varandra nära?"
jag lirkade lite till utan att få någon respons. till slut ställde jag frågan rakt ut. då ryckte han bara på axlarna och sa att det var klart de hade pratat. de var ändå ganska många. det var lite konstigt att de gällde dem alla.
"men så var det" sa han. "för oss allesammans. jag har alltid funderat på om det skulle kunnat varit någon del i urvalsprosessen. men hur skulle det kunnat vara det? hur skulle de kunnat veta?"
det kunde jag bara hålla med honom om. men ändå, vad var chansen att alla i gruppen?
"någon av oss räknade till och med ut en sannolikssiffra" sa han. flinade. "det var ju sådant vi kunde. alltså sannolikheten att samtliga i gruppen. jag minns inte vad det landade på, men det var ingen hög sannolikhet."
jag nickade. det var klart han hade rätt.
det kunde inte varit en slump.
nej. inte en chans att det var en slump. men hur fan kunde de som skötte urvalet veta det?
vi kommer härifrån...
