med anledning av recent event funderar jag lite på det renhetsideal som börjat prägla debatten.
så här: i takt med att debatten allt oftare hamnar i dimensionen ond/god skapas också nya förutsättningar för diskussionen som helhet. på den tiden det handlade om rätt/fel fanns ganska tydliga möjligheter för ompositionering. man kunde också ha "lite rätt och lite fel" men >
> men man kan knappast vara "lite god och lite ond". och det blir också konstigt att växla mellan lägren. hela den normala apparaten för samhällsdebatt blir liksom obsolet när vi bytt förförståelse för vad debatten egentligen handlar om.
inte minst för att vi människor tenderar att hyckla. det är inget konstigt. alla gör det, jag med. det är egentligen inte så jävla förkastligt heller. man kan hålla sig med normer och ideal, men man är bara människa. man gör ibland fel.
man faller för frestelser, man tar den lätta vägen, man tar snedsteg från den rätta vägen. det gäller alla. både individer och organisationer.
vi vet inte hela historien om den GODA advokatbyrån med den GODA delägare som plötsligt gjort en OND sak. kanske finns viktiga saker som påverkat hur man handlat som vi inte känner till?
eller så kanske det begåtts en genuin oförätt. jag vet inte, bara att det framstår som jävligt. men när det GODA och ONDA blir så viktigt skapas ett renhetsideal som jag skulle säga är ganska osunt.
vi är alla syndare. ingen tjänar på att någon av oss framställs som fullständiga och rena. vi ska vara försiktiga med människor som inkläder sig den rollen, men också ha överseende när de snubblar. kanske lär de sig till nästa gång.
och ambitionen att vara god är förstås inget förgripligt. det är utmärkt. man kommer antagligen sällan lyckas och ibland är man rentutav ond men det är ju bättre att sikta högt än lågt.
kan man liksom inte bara när nästa GODA aktör kommer in på scenen bara liksom ha lite... överseende. säga "okej, grabben. det låter bra. ta det lugnt bara. tänk på att många andra försöker vara goda också"
jag tänker det är ett bättre sätt istället för att som man hittills gjort bekräfta lätt grandiosa självbilder om moralisk överlägsenhet. uppmuntran, men ingen tillbedjan. riktigt god blir man nog förresten inte förrän man själv snubblat i leran några gånger.
