För några dagar sedan utsåg föreningen Vetenskap och Folkbildning författaren Thomas Erikson till ”Årets förvillare”. Efter höstens avslöjanden kring såväl författaren själv, som av den teori han bygger sina böcker och föreläsningar på, var utnämningen ingen överraskning.
Att användandet av pseudovetenskap uppmärksammas är alltid bra, men det stora fokus som just nu riktas mot Erikson, ”Omgiven av idioter” och DISC innebär en risk att alla andra modeller som likt DISC saknar vetenskapligt stöd (läs annan pseudovetenskap) glöms bort.
Eller ännu värre, att man gör antagandet att så länge man inte använder DISC så gör man rätt och därigenom använder andra modeller/läror som till och med kan göra mer skada.
Det är alltså inte en specifik lära eller ett specifikt test som är problemet, utan förekomsten, acceptansen och användandet av pseudovetenskapliga läror/modeller i det svenska samhället.
Inom arbetslivets psykologi (och skolan) finns många sådana pseudovetenskapliga modeller. Bland dessa kan nämnas den så kallade ”Kommunikologin”, som baseras på en avhandling från 70-talet och sedan dess inte finns utvärderad eller beforskad.
Åtminstone inte på ett sånt sätt som gör det tillgängligt för extern granskning. Trots detta har många offentliga instanser, fackförbund & idrottsrörelsen under många år satsat miljontals kronor på utbildning i läran, som av många kritiker benämns som en sektliknande verksamhet.
En annan modell som försäljningsmässigt varit framgångsrik, men som saknar vetenskapligt stöd är ”Förändringens fyra rum”. En svensk modell där nödvändig information för att granska detta påstående hemlighålls av upphovsrättsinnehavarna.
Det går inte att utlämna giganten Meyers Briggs Type Inventory (MBTI), bland skaran av tveksamma modeller. MBTI är den i särklass mest sålda modellen i världen. En modell vars teoretiska grund är avfärdad sedan länge men som lever mycket just på att ”så många använder den”.
Det ska till modellens försvar dock sägas att det forskas mycket på modellen och transparensen är förhållandevis god från producentens sida, vilket åtminstone gör att det är möjligt att själv se modellens uppenbara brister.
Ovan nämnda modeller/instrument är främst kopplade till psykologi i arbetslivet, men det finns även en lång rad modeller som används i kliniska sammanhang och som saknar såväl vetenskapligt stöd som klinisk kompetens/utbildning hos utövarna.
Ett av de mer hårresande exemplen är ”Psykologisk orientering” eller ”Tedestrand-metoden” som upphovsmannen Anders Tedestrand kallar den. En helt hemmasnickrad modell, som påstås bota ångest, oro, utbrändhet, alkoholism och mycket annat, men som helt saknar förankring i vetenskap
Förutom hemmasnickrade modeller finns det inom det kliniska området en rik titelflora, där de självutsedda behandlarna tar sig titlar som påminner om titlar och begrepp som har en samhällelig förankring eller sin bas i modeller som baseras på vetenskap.
Exempel på dessa titlar är ”KBT-terapeut” och ”Samtalsterapeut”. Titlar som inte kräver någon utbildning, men som av de hjälpsökande uppfattas som samhälleligt sanktionerade.
Man kan som lekman ställa sig frågan hur Tedestrand, ”Kommunikologer" och andra kan bedriva sina respektive verksamheter utan att samhället ingriper? Svaret på detta är enkelt:
Hela det psykologiska området, såväl inom det kliniska området som inom arbetslivet är helt oreglerat.
Hela det psykologiska området, såväl inom det kliniska området som inom arbetslivet är helt oreglerat.
I princip kan vem som helst, med eller utan utbildning, sälja vilka psykologiska tjänster som helst, utan att bryta mot några föreskrifter eller lagar. Det innebär att så länge det finns köpare så kan dessa företag bedriva sina verksamheter framgångsrikt.
Att området, åtminstone i delar, behöver regleras är nödvändigt, men sett till politikers intresse så långt är det knappast aktuellt inom överskådlig tid. Därför är det viktigt att köparna blir bättre på att förstå skillnaden ->
-> mellan tjänster och produkter som tagits fram vetenskapligt från sådana som bara är påhitt och skillnaden på utbildade utövare och lekmän.
Det gäller helt enkelt att öka beställarkompetensen hos de som köper produkter som DISC eller Psykologisk orientering, och få dessa att förstå att skillnaden mellan skit och pannkaka. Ett speciellt ansvar har beställare inom offentliga verksamheter som handlar för skattepengar.
Offentliga verksamheter ska naturligtvis ha system som hindrar att man köper pseudovetenskap och dess företrädare tillräcklig medvetenhet, utbildning och kunskap för att kunna identifiera pseudovetenskap innan man skrivit på kontraktet.
Tyvärr fungerar detta inte idag. För att ge ett exempel på detta så kan vi återgå till ”förvillaren” Erikson och den föreläsningsturné som han just nu är ute på. Föreläsningen säljs slut på nästan varje ort och ett stort antal biljetter köps in av offentliga verksamheter.
Exempelvis köpte Umeå kommun 70-talet biljetter till föreläsningen i Umeå i höstas till ett värde av cirka 35000 kronor.
Min uppmaning till representanter för lokala media är att begära in fakturor hos kommunen, landstinget och myndigheter på orten och fråga varför man valt att skicka personal på/köpa in sådant, som de rimligtvis vid det här laget borde förstått inte är annat än pseudovetenskap.
För konstigt nog verkar såväl medvetenhet som beställarkompetens öka när media börjar ställa jobbiga frågor.
Det är dags att samhället börjar välja bort tjänster och produkter som visat sig vara pseudovetenskap.
Det är dags att sluta köpa skit för våra gemensamma pengar!
Slut på #söndagsrant
Retweeta tråden!
#slutaköpaskit
Slut på #söndagsrant
Retweeta tråden!
#slutaköpaskit
