Thread by @Skolinkvisition

Januarigänget ska utreda hur elever lättare ska kunna stängas av eller omplaceras och att ingripa vid ordningsstörningar. Med anledning av det vill jag delge några erfarenheter jag fått genom skolpolitiskt och fackligt arbete som kanske kan erbjuda annan infallsvinkel.

Fyra helt andra trender i skolpolitiken - som till stor del överlappar varandra - tror jag är större förklaring till våld, stök och ordningsproblem än att det inte finns juridiska möjligheter att stänga av eller omplacera.

1. Inkluderingstanken

Jag minns nämndmötet (typ 2010) när någon på förvaltningen förklarade för oss politiker att lärare enligt nya pedagogiska rön kan förväntas klara av alla situationer i klassrummet och att det är det bästa för alla elever att man gör så.

Detta skedde under punkten "resursskolor" och beslutsförslaget var att lägga ner de två resursskolor kommunen hade samt avbryta alla köp av platser på skolor utanför kommunen.

Många av eleverna som gick på de här skolorna var ordentligt utåtagerande och hade placerats i andra skolformer än den vanliga kommunala grundskolan för att de helt enkelt inte fungerade. Det kunde bero på diagnoser eller på annat.

Vilket leder oss till 2. Effektiviseringskrav

Det är mycket billigare att låta alla elever gå i vanlig undervisning. Egna resursskolor och köpta platser kostar massor. Så vårt politiska beslut att lösa allt i klass berodde på ekonomi, men vi angav inkludering som skäl. Förstås!

Det blev kompetensutveckling i storsal om inkluderande pedagogik och om lågaffektivt bemötande och om andra saker som säkert fungerar jättebra under kontrollerade former men vars former inte blev så himla kontrollerade när plötsligt klasserna fylldes med utåtagerande elever.

Innan resursskolor stängdes och platser slutades köpas vanns centrala pengar för att finansiera behovet av skolplatser för elever som inte riktigt kunde vara i sin vanliga skola. Efter skollag 11 infördes istället "tilläggsbelopp".

Vilket är punkt 3. Finansieringsmodell

Först användes tilläggsbelopp eftersom elever som nu kom tillbaka till vanlig grundskola ändå ansågs behövas lite assistens i den. Tilläggsbelopp kunde sökas och fås. Till en början var tilldelningen ganska givmild.

Mer och mer blev dock de här tilläggsbeloppen också utsatta för effektiviseringskrav. Fler ansökningar fick avslag och summorna minskade. Till på köpet hade vi inte längre råd med förvaltningscentrala buffertar så det fanns inga extra pengar att söka för rektorer.

För några år sedan beslutade sig politikerna i den kommun där jag jobbar fackligt att inte längre dela ut tilläggsbelopp efter ansökan utan att dessa smetas ut i den ordinarie skolpengen. Varje elev har således i praktiken ett tilläggsbelopp med sig.

Rektorer får lägga ihop alla sina elevers tilläggsbelopp och använda till de elever de anser behöver dem bäst. Det är dock många fler elever som behöver tilläggsbelopp än vad resurserna räcker till. Men alla pengar är utdelade i skolpengen. Det finns inga mer att söka.

Så när nu den pedagogiska vinden har vänt något - och egna resursklasser, resursskolor eller köpta platser börjat bli ok - finns inga resurser för detta på skolorna. Ingen central buffert. Inga tilläggsbelopp att söka. Allt är utdelat och det räcker inte.

Överallt i skolans värld växer samtidigt 4. Tystnadskultur som konsekvens av marknadstänk och varumärke. Lärare/rektorer som känner att här är en situation jag faktiskt inte klarar utan vill ha hjälp med - en hjälp som skulle kunna vara omplacering - törs inte säga det.

Istället är styrningen ovanifrån sådan att allt som sägs om den egna arbetsplatsen och egna arbetsmiljön ska vara positiv. Det får inte ges signaler till föräldrar att på min förskola eller skola är det problem. Det är inte positivt för varumärket och inte bra för kundrelationen.

Och i den här soppan får det här januarigänget - som helt allvarligt inte överhuvudtaget tycks intresserat av verkligheten - för sig att det handlar om juridiska frågor som gör att elever som ställer till stök inte stängs av eller omplaceras.

Jag blir trött.

Problemet är att vi sparat in oss i ett hörn där pengar inte finns för att låta elever som av olika skäl kostar mer - kosta mer. I symbios med detta har den pedagogiska övertygelsen att lärare klarar allt i klassrummet växt sig stark. Tillsammans skapar de väldigt stora problem.

Det finns inte heller en fungerande fördelningsmodell där resurser säkras för att elever som plötsligt behöver kosta mer - ska få kosta mer. Alla pengar är utdelade. Lösningar utanför klassrummet har ingen finansiering.

Och mitt i allt ihop konkurrerar alla skolor om föräldrars och elevers gunst där det starkaste kortet för att vinna konkurrensen är ett starkt varumärke.

Unroll please @threadreaderapp