Thread by @cj_akerberg

Tråddags igen.

En av de stora diskussionspunkterna under nya coronavirusets härjningar är det faktum att svensk äldrevård drabbats hårt av detta. Och detta är något som många både beklagat och pekat ut som kanske Sveriges största misslyckande än så länge i pandemin.

Men det finns de som upplever att det inte bara är ett komplext system där sjukdomen lyckats ta sig in på grund av väldigt många faktorer.

Istället målas bilden upp att systemet och samhället "inte bryr" sig och ägnar sig åt ättestupa.

Detta tänk har förts fram både inom etablerad media men även bland gemene man online. Palliativ vård har blivit ett skällsord och något man hotar sina gamla släktingar med.

Men hur har det sett ut då?

Vi har ett antal exempel på artiklar där en person legat för döden och sjukvården """gett upp""" men man räddades och nu är man redo att ta sig an Livet (TM)!

Nu börjar det dyka upp rapporter från äldrevården som diversifierar bilden och bidrar med viktig info, men som också kräver att man står ut med den fakta som levereras.

Nu senast är det en artikel i Läkartidningen med rubriken: "Närmare två tredjedelar av covid-sjuka på SÄBO överlever - Ett fåtal av de som kommit till sjukhus har tillfrisknat".

Slutsatserna skiljer sig markant från det pågående narrativet.

Till att börja med: SÄBO (särskilt boende) har en hög grad av multi- och kroniskt sjuka (cancer, kognitiva). Det innebär att man har en hög dödlighet hos de boende som det är. Särskilt lyft är att det är kortare överlevnadstid i Sthlm jämfört med resten av riket.

Sen har det varit väldigt mycket diskussion kring det faktum att gamla har "förvägrats" syrgas (dvs. bilden att de får ligga och långsamt kvävas).

Detta trots att vi vet att -upplevd- andnöd inte är faktiskt syrebrist i vävnaden och att mer syrgas inte avhjälper detta.

Istället vet man att andnöden kan kopplas samman med ångest, något som man kan behandla även med låga doser av morfin. Något som studerats och prövats tidigare.

Sen ett viktigt perspektiv kring (numera utskällda fenomenet) palliativ vård kontra att köra iväg den covid-sjuke till sjukhus, kosta vad det kosta vill.

I rapporten i Läkartidningen konstaterar man att 1) vården i livets slutskede har varit god på många SÄBO.

Den sjuke har blivit omhändertagen av ett team, ett team som är än viktigare om personen har nedsatt kognitiv förmåga (map. stress/förvirring/ångest t.ex.)

2) De som tagits till sjukhus har haft låg överlevnadsgrad. Något som läkare på bl.a. Twitter vittnat om, tyvärr efter att närstående krävt sjukvård istället för palliativ vård.

Betyder detta att allt är guld och gröna skogar och att det är en massiv framgång? Nej, det är fortfarande väldigt hög dödlighet på svenska äldreboenden och att viruset kom in i den grad den gjorde lär nog ses som ett misslyckande.

Däremot borde vi hyfsa debatten rejält. Att prata om ättestupa när palliativ vård diskuteras borde innebära automatiskt matchstraff.

Att hävda att Sverige är unika i världen med situationen på SÄBO borde kräva att man tittar på t.ex. hur Kanada drabbats: news.yahoo.com/canada-ranks-w…

Polariseringen i debatten och den näst intill uttalade viljan att Sverige SKA ha fel är så fruktansvärt frustrerande. Tyvärr ser man fortfarande hur detta tänk kryper in i narrativet även hos svensk media.

Vi behöver hyfsa, tänka om och breda vyerna. Ur flera aspekter.

Och, kanske viktigast av allt, tänka på, hålla kontakten med och ta hand om våra äldre släktingar och de i vår närhet.

(Länk till Läkartidningens artikel föll bort vid idogt skrivande. Här är den: lakartidningen.se/klinik-och-vet…)

(Och som så ofta när trådar skrivs ser jag smärre skönhetsfel med texten, komplett med en smärre felstavning. Jag skyller på ålder och dödshettan som råder)