Andreas Thörneby Profile picture
Jul 2, 2020 35 tweets 5 min read Read on X
Några reflexioner om vårt kollektiva förhållningssätt till mäns mående.

[varning: evighetslång tråd]
Jag skriver utifrån personliga erfarenheter i mitt arbete som allmänläkare, inte utifrån djup, specialiserad kunskap eller forskning. Jag har jobbat med patienter sedan 19 år och medverkat i tusentals samtal.
Ämnet ”mäns mående” tangerar jämlikhet, könsidentitet och andra potentiellt känsliga frågor och brukar inbjuda till mer eller mindre medvetna feltolkningar. Jag är medveten om detta. Om du inte kan tänka dig att läsa tråden med vänligt hjärta kanske du skall hoppa över.
Som allmänläkare möter vi människor i alla åldrar och med alla typer av krämpor. En del handlar om väldefinierade psykiatriska sjukdomar, men mycket psykiskt lidande kan också beskrivas som normala reaktioner på påfrestningar av olika slag. Inte sällan rör det sig om både-och.
Jag kommer skriva lite om främst depressioner, men resonemanget är till stora delar överförbart på andra psykiatriska sjukdomar.
En sk egentlig depression kan vara det jävligaste en människa tvingas genomleva. Självförakt, självklander, påträngande känsla av skuld och mindervärde är vanliga och kan bidra till att man inte förmår söka hjälp eller stå på sig mot omgivningen eller sjukvården.
Ett konstaterade tycker jag är att mäns och kvinnors upplevelse av depression, om man skrapar lite på ytan, inte verkar vara så olika som ibland görs gällande. Jag tycker mig däremot (på gruppnivå) se skillnader i vad som märks utåt och vad som är "kulturellt tillåtet" att visa.
Nu följer några generaliserande observationer utifrån egna erfarenheter. Ta det för vad det är, inte objektiva sanningar. Och tänk på att de skillnaderna mellan enskilda individer ofta är större än skillnaderna mellan män och kvinnor som grupp.
- Män söker senare i förloppet än kvinnor, och mer sällan på eget initiativ.
- Män upplever och/eller presenterar i högre utsträckning andra symtom än ”nedstämdhet” som sökorsak. Ibland är det symtom direkt relaterade till depressionen och dess konsekvenser, ibland är det medvetna eller undermedvetna förevändningar för att söka.
- Män ”självmedicinerar” i högre grad med till exempel alkohol.
- Män arbetar i högre utsträckning trots depression och är mindre sjukskrivna, även vid uttalat nedsatt funktion- och aktivitetsförmåga.
- Män berättar i lägre utsträckning än kvinnor om identifierbara trauma.
- Män tar i högre utsträckning sitt liv (mer än dubbelt så ofta).
Om vi leker med tanken att ovanstående observationer stämmer, helt eller delvis; Varför söker männen inte tidigare, eller inte alls? Varför söker de med andra symtom som förevändning? Varför arbetar de fast de ibland inte borde? Varför självmedicinerar de?
Jag tror att det handlar - åtminstone delvis - om vårt kollektiva förhållningssätt till män som mår dåligt eller som inte uppfyller förväntningarna.
Begreppet ”toxisk maskulinitet” handlar om internaliserade förväntningar och är en komponent, men jag pratar inte bara om det, utan om att det dessutom finns en strukturell diskriminering (i brist på bättre begrepp) av män när det gäller psykisk hälsa.
Medveten om att ovanstående åsikt säkert provocerar en del. Don’t @ me.
Mäns livsförutsättningar, till exempel våldsutsatthet i nära relationer, och mående studeras inte lika konsekvent som kvinnors. Statistik om psykisk hälsa utgår ofta från kvinnan som norm. Kunskap saknas alltså. Men: >
Med diskriminering menar jag dock i första hand att många av oss, inte bara män och i synnerhet inte bara stereotypt manliga män, faktiskt genom vårt agerande visar att det inte är förenligt med manlighet att må dåligt eller att misslyckas med att prestera.
Man kan se det som att den känsla av mindervärde som är så vanlig vid depressioner hos män ofta är extra förstärkt av en högst reell möjlighet att inte bli tagen på allvar enbart på grund av sitt kön.

Det är inte "bara" en känsla, det är en realitet.
Åtskilliga gånger har män jag träffat börjat gråta av lättnad när deras fasta övertygelse om att bli avvisade inte infrias.
Öppen rasism, funkobofi, transfobi och misogyni beskrivs ibland visuellt som toppen av ett isberg eller en pyramid, där uppenbart oacceptabla beteenden möjliggörs av mer låggradiga mikroaggressioner.

Bilden visar att vi måste arbeta med hela isberget för att komma åt toppen.
Jag anser förstås att samtliga uppräknade missförhållanden är av avsevärt större betydelse i samhället än misandrin, men det betyder inte att den inte finns.
Jag tror att bilden av isberget går att applicera även i detta sammanhang, och att den dolda/socialt accepterade delen av isberget kan spela roll och bidra till att vidmakthålla vårt förhållningssätt till män som mår dåligt.
Bakgrunden till dessa mikroaggressioner är förståeliga och förklarliga ur ett jämlikhetsperspektiv, eftersom kollektivet män såväl historiskt som i nutid utsatt/utsätter kollektivet kvinnor för så mycket större orättvisa och lidande än tvärtom.
Den som har maktövertag får tåla lite, typ.

Det finns en klar poäng med det synsättet, och majoriteten av män biter ju faktiskt ihop också.

Men just idag handlar det om mäns mående, inte kvinnor. Min tråd, mina regler.
Osäkra eller socialt klumpiga män förefaller vara det värsta vi vet. Det har till och med blivit ett folknöje att publicera screenshots på mäns tafatta kontaktförsök på sociala medier. Den som försöker problematisera detta får bereda dig på en shitstorm.
"Den sköra manligheten” är ett populärt begrepp avsett att förlöjliga män som tar illa vid sig, underförstått för småsaker.
Ni har säkert sett bilder som denna. En man som gråter är det ömkligaste som finns. Image
Oönskade sociala beteenden som finns representerade hos båda könen, men där det bedöms finnas en manlig övervikt får roliga namn som ”mansplaining” och ”manspreading”.
Vi får ofta höra att det är väldigt lätt att vara man. På gruppnivå stämmer det nog, men vi är ju individer med våra alldeles egna förutsättningar och inte sällan görs bedömningen av någon som faktiskt inte är man.
Jag anser utifrån ett jämlikhetsperspektiv att det är korrekt att prioritera kvinnors mående. Jag tror att det kan finnas anledning att fundera över förbättrade strategier för män som mår dåligt också.
Vem vet, ett mer tillåtande och mindre hånfullt samtalsklimat kanske skulle göra nytta för både kvinnor och män i slutändan?
Alltså @threadreaderapp kan inte du göra en sån däringa unroll kanske?

• • •

Missing some Tweet in this thread? You can try to force a refresh
 

Keep Current with Andreas Thörneby

Andreas Thörneby Profile picture

Stay in touch and get notified when new unrolls are available from this author!

Read all threads

This Thread may be Removed Anytime!

PDF

Twitter may remove this content at anytime! Save it as PDF for later use!

Try unrolling a thread yourself!

how to unroll video
  1. Follow @ThreadReaderApp to mention us!

  2. From a Twitter thread mention us with a keyword "unroll"
@threadreaderapp unroll

Practice here first or read more on our help page!

More from @thorneby

Oct 7, 2023
Enkelt uttryckt är huvudproblemet med den utomlänsersättningsbaserade digitala vården (alltså inte ”bara” de så omskrivna ”nätläkarna” utan även nischade enfråge-appar osv) följande:

De levererar en produkt som inte har beställts av den som måste betala.

🧵
En del kanske inte känner till detta, men det saknas alltså direkt avtal mellan kunden (dvs regionen, som betalar, med skattemedel) och leverantören (Dr Glad & co).

I alla andra fall krävs ett avtal för att få betalt för att bedriva sjukvård. Det här är undantaget.
Hur tusan kan det gå till? Svaret är underleverantörsavtal.

Allt en hugad digital utomlänsvårdgivare behöver göra är att leta upp en tillräckligt skrupelfri vårdgivare (oftast en vårdcentral) som HAR avtal med en region enligt LOV (som ger etableringsfrihet) och göra en deal.
Read 14 tweets
Apr 15, 2023
De flesta yrken innehåller många moment som nästan vem som helst kan göra. Det är oftast inte för dem man behöver sin utbildning och erfarenhet, utan för de andra, specifika momenten. Och när omständigheterna inte är standard, t.ex när det skiter sig.
När det gäller mitt eget jobb som allmänläkare så skulle nog de flesta kunna prata hjälpligt en stund med någon som mår dåligt, eller bedöma allmäntillståndet hos en lindrigt förkyld 4-åring såsom ”icke livshotande sjuk”.
På motsvarande sätt kan nog nästan vem som helst lära sig reglera hastigheten på ett välfungerande tåg, utan incidenter eller problematiska omständigheter, efter en kort introduktion.
Read 4 tweets
Apr 15, 2023
Nu har jag läst debattartikeln av Toivo Heinsoo och Roger Molin lite noggrannare. För ett otränat öga kan den nog uppfattas som klok och utvecklingspositiv. De är skickliga skribenter.
Ska vi kika lite närmare?
(🧵 endast för specialintresserade)

svd.se/a/69yyj3/heins…
Inledningen tecknar en dyster och svepande problembild, men det går inte att invända i sak. Uppfattningen om landstingens oförmåga att utveckla vården delas av många (inkl mig). Image
Problembeskrivningen kring tillgänglighet och framför allt kontinuitet och därmed även patientinvolvering och prevention är korrekt, även om orsaksanalysen sviktar.
Att bristerna skulle bero på otillräcklig digitalisering är inte uppenbart, för att uttrycka sig diplomatiskt. > Image
Read 21 tweets
Apr 14, 2023
Alltså de här förslagen som devalverar betydelsen av professionell kompetens (”minskade legitimationskrav”, ”kortare utbildningar” etc) som duggar tätt nu;
säger de inte i första något väldigt intressant om dem som lägger förslagen? >
Jag föreställer mig att bara personer som aldrig haft behov av någon riktig kompetens eller expertkunskap i yrkeslivet,
utan har klarat sig fint med kontakter och munläder,
kan uppamma arrogans nog att påstå att vem som helst kan göra vad som helst med minimal introduktion. >
Vad är t.ex de formella kvalifikationerna för anställning på Timbro? Grundskola + LinkedIn Premium? Jag bara ställer frågan.
Read 5 tweets
Apr 2, 2023
Det många inte verkar tänka på
(illustrerat t.ex av debattartikeln om utökat öppethållande på vårdcentralerna häromdagen)
är att primärvårdens uppdrag ”att tillhandahålla akuta bedömningar av små och stora hälsoproblem” bara är ETT av flera parallella uppdrag. >
Det betyder att om primärvården, givet samma personella resurser, skall öka sin tillgänglighet för t.ex Karls onda öra 22.30 på lördagkväll eller Sofias envisa ryggskott på söndag förmiddag så innebär det definitionsmässigt att tid som läggs på de andra uppdragen minskar. >
(Den som funderar på att skriva ”men jobba smartare/effektivare istället” får gärna göra det. Men det blir block direkt.)
Read 15 tweets
Mar 4, 2023
Arbete kl 8-14, varav 1,5 tim rast = effektiv tid 4,5 timmar fördelade på nio besök à 30 min.

Medelålder 74 år (spännvidd 57 – 101).

Relationskontinuitet 7-18 år.

Medelantal aktuella kroniska sjukdomar: 4,5 st (3 – 6).

Separata frågor därutöver avhandlade: 1,4 st (0 – 3).
Om varje sjukdom/fråga istället skulle avhandlats vid en separat kontakt hade det rört sig om cirka 50 kontakter istället för nio.

Det hade av en del beskrivits som ”högre produktion”.

(”Varför har läkarna i Sverige så få besök?”, ni vet)
Några av dessa hypotetiska fragmenterade 50 kontakter hade definitivt kunnat ske på distans, men inget av dagens nio i sin helhet.
Read 6 tweets

Did Thread Reader help you today?

Support us! We are indie developers!


This site is made by just two indie developers on a laptop doing marketing, support and development! Read more about the story.

Become a Premium Member ($3/month or $30/year) and get exclusive features!

Become Premium

Don't want to be a Premium member but still want to support us?

Make a small donation by buying us coffee ($5) or help with server cost ($10)

Donate via Paypal

Or Donate anonymously using crypto!

Ethereum

0xfe58350B80634f60Fa6Dc149a72b4DFbc17D341E copy

Bitcoin

3ATGMxNzCUFzxpMCHL5sWSt4DVtS8UqXpi copy

Thank you for your support!

Follow Us!

:(