Det här är ett starkare påstående än jag skulle använt: "I consider the lockdown reflex as currently the biggest threat to western capitalist democracies" men det finns en viktig poäng i resonemanget.
De frihetsinskränkningar som gjorts i stora delar av världen under coronapandemin är mer omfattande än något världen har upplevt i fredstid.
Det betyder inte att det är eller har varit fel att vidta dessa åtgärder. Jag säger inte att karantänbesluten, reseförbuden eller stängningar av olika verksamheter har varit dåliga beslut. Eller de lockdown-beslut som fattats i andra länder.
Jag har ingen aning och det har väl ingen annan heller än. Det är dessutom en väldigt komplex sak att utvärdera.
Hur väger vi ett konstaterat dödsfall efter smittspridning på, säg, ett fartyg mot risker för förkortade liv pga ekonomisk kris i ett låglöneyrke till följd av åtgärder mot smittspridning?
Vad vi däremot kommer att behöva diskutera i framtiden är hur lättvindigt många i den offentliga diskussionen tagit på dessa frihetsinskränkningar.
Det har varit förbluffande att så många som vanligtvis antas stå för frihetliga perspektiv till synes utan betänkligheter förordat extrema inskränkningar i rörelsefriheten, mötesfriheten och yttrandefriheten.
För det är just det som det handlat om. Extrema inskränkningar. Möjligen berättigade, eftersom covid-19 är en extrem folkhälsokris, men icke desto mindre är åtgärderna också extrema. Och när man slutar att se det har man svag förankring i demokratiska fri- och rättigheter.
Men systemet stod pall.
Det har varit förvånande att se hur den svenska juridiska strukturen har visat sig bättre än de flesta länder på att försvara dessa grundläggande demokratiska värden.
Vem hade trott att den ständigt bespottade regeringsformen skulle visa sig vara en av världens starkaste rättighetslagstiftningar i denna tid av kris?
Vem hade trott att en svensk myndighet med huvuduppgift att skydda människors hälsa skulle utgöra en motkraft när alla skrek sig hesa för skolstängningar och internering av sjuka?
Det betyder inte att Sverige har gjort mer rätt än andra länder och det betyder inte att svenska beslutsfattare alltid har fattat rätt beslut.
Det jag säger är att den svenska grundlagen i kombination med vår tradition av starka myndigheter har visat sig erbjuda ett unikt skydd för demokratiska fri- och rättigheter när det behövdes som allra mest.
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
Jag har med anledning av Jomshofs besked om att han kallats på förhör sett en massa konstiga saker om hur rättsväsendet borde hantera saken.
"Juristerna ska inte bestämma var yttrandefriheten går!" "Åklagaren ska inte åtala för yttrandefriheten måste vara fri." "I en öppen demokrati är det inte åklagare och domstolar som är svaret på oacceptabla yttranden - de måste bemötas i en öppen demokratisk debatt!"
Men det är inte juristerna som bestämmer. Det är politikerna. Det är inte åklagaren som bestämt vad som är hets mot folkgrupp. Det har riksdagen bestämt. Det är inte åklagaren som bestämmer om han ska åtala. Det har lagstiftaren gjort klart.
Jag har fått en massa medieförfrågningar med anledning av dagens dom i PFAS-målet, men avstått eftersom jag varit anlitad av de som förgiftats.
Det här är ett speciellt mål. Jag anlitas ganska ofta som rättssakkunnig i framför allt tvister. När jag skrivit mitt yttrande brukar jag sällan "känna" så mycket för saken. Jag uttalar mig principiellt i en fråga och sedan släpper jag den.
Det här målet har varit speciellt, eftersom jag har följt det litet i snart tio år och tagit del av många intervjuer med medlemmar i PFAS-föreningen och blivit tagen av hur detta påverkat på ett mänskligt plan.
Det pågår just nu en kampanj mot vår svenska yttrandefrihetstradtion. Då menar jag inte den kampanj som sker från islamister som hatar koranbränningarna i första hand utan från människor som säger att jag är en varm vän av vår tradition av yttrandefrihet men.
Det finns olika uttryck för detta hot mot yttrandefriheten. Det finns de som argumenterar för att fler yttranden ska ses som ordningsstörningar, vilket regeringen är inne på. Det är en inskränkning men enligt min egen mening kanske acceptabel.
Andra vill införa nya stycken i hets-paragrafen eller införa blasfemilagar igen.
Okej så jag såg Gunnar Strömmers presskonferens idag om en nystart i kriminalpolitiken. Det handlade om strängare straff, fokus på vissa särskilda brott som vapenbrott och s.k osjälvständiga brottsformer (försök)
Men det fanns något annat i justitieministerns programförklaring - för jag tror att det är så man ska se det, som en programförklaring - nämligen en fundamental ideologisk omorientering av straffrätten som disciplin.
På ett högt plan kan kanske denna omorientering beskrivas som ett skifte från utilitarism till deontologisk etik. Straffrätten skrivs om i grunden.
I förra veckan kom en tingsrättsdom om statens ansvar för journalisters privatlivsintrång vid journalistik med t.ex. dolda kameror. Det har diskuterats en del men mycket av diskussionen har blivit missriktad. Även @medierna hamnade snett, enligt min mening. Därför en tråd.
Jag börjar med att säga vad fallet handlar om och inte handlar om. Därefter tar jag upp varför jag tycker Medierna hamnade snett. Slutligen, enbart för de verkligt intresserade, utvecklar jag den juridiska bakgrunden.
Fallet handlar om en dokumentär som har gått på SVT. De som gjort dokumentären har wallraffat och använt dold kamera, ljugit om avsikter (som jag förstår det - och jag anser inte att det behöver. vara dåligt).
När någon anklagats för ett brott är statens inställning självklar i en modern demokrati. Staten ska utgå från att personen är oskyldig tills hon med tillräckligt stark bevisning dömts. Men hur bör man som privatperson förhålla sig? Vad är en god moraliskt ståndpunkt?
Det här är moralfilosofiska frågor som inte rör sig i de tillrättalagda tankeexperiment där det finns en sanning att förhålla sig till, typ trolleyproblems. Det handlar om sannolikheter. En anklagelse kan vara sann, och den kan vara falsk men det går inte att säga med säkerhet.
Så här tänker jag. Är den som anklagar någon annan för ett brott en närstående så väger ofta lojalitet tyngst, så länge det inte blir absurt. Om min syster anklagar någon för misshandel så är det min plikt att stå upp för min syster om jag inte är helt säker på att hon har fel.