Att se @JBruchfeld på @Nyheterna berätta om att långtidssjuka som inte har vårdats på sjukhus får sämre resultat på fysiska tester än patienter som legat inne på sjukhus…Det framkallar en känsla som är svårt att beskriva. Glad, ledsen.. ett tack, kanske -->
Jag tillhör den gruppen som i mars 2020 blev sjuk. Jag var då 37 år, pigg, i bra form & hade inga underliggande sjukdomar. I början trodde jag att jag var magsjuk, men rätt snabbt så kom symtomen ett efter ett. Något var väldigt fel i kroppen. Jag tog kontakt med vården —>
Träffade läkare efter läkare & fick ”just-nu”-diagnoser. ”Kräkningar, klump i halsen, ont i nacken, ländrygg, stickningar, pulsproblem, hjärtklappning, höftproblem, rodnader, lukthallucinationer..” Symtomen tog aldrig slut, de bara fortsatte, smärtor flyttade runt —>
Min personlighet präglas av problemlösning. Jag började skriva dagbok varje dag & gjorde under en lång tid för att kunna visa upp & hitta mönster. Jag finkammade nätet & hittade andra som beskrev sina problem med samma ord som jag, i samma mönster & vi började kommunicera—>
Detta gjorde mig rädd. Vi var så många. Jag blev aldrig så sjuk & hamnade på sjukhus, men tillräckligt dålig för att varje dag kämpa hårt. Vara normal försvann. Varje dag var det något nytt. Jag orkade inte promenera, hade svårt att äta, kunde inte ens diska utan att vila efter—>
Att umgås med barnen & göra normala saker blev svårt. Något var väldigt väldigt fel. Min kontakt med VC samt olika läkare ledde bara till ångest. Det var ingen som trodde på mig. Att visa upp mönster var helt uteslutet. De var helt ointresserade. —>
De ville endast veta vilket problem jag hade exakt just nu. Jag tappade förtroendet rätt snabbt & blev ledsen, arg samt frustrerad. Ändå kände jag att jag klarat mig bra, för jag var ju som sagt inte inlagd på sjukhus…—>
Jag har hela tiden arbetat. Mycket sängliggande med laptopen på magen & jag har aldrig heller sökt läkarkontakt för att få bli sjukskriven. Jag ville bara få hjälp & bli frisk. Jag fick heller aldrig testa mig för covid-19 då jag blev sjuk för tidigt..—>
Som ni förstår är denna historia otroligt lång & är svår att sammanfatta här & nu. Ljuspunkten är att min vändning kom 48h efter andra sprutan vaccin, 1.5 år senare. Det var som att kroppen helt plötsligt gjorde sig av med 90% av allt som varit fel.—>
Idag orkar jag promenera, hänga med barnen, gymma lite lät. Känner mig mycket piggare & börjar nu förstå hur illa det egentligen varit. Att sakta bli sämre under långt tid förblindade mig själv på ett otäckt vis. Jag glömde bort hur det är att vara frisk.—>
Läkare som påstådde att jag led av psykiska besvär, skrev ut ångestmedicin, skrattade åt mig på mottagningen, berättade för mig att jag hade helt fel, det har satt sina spår. Min puls pendlade mellan 42 -236 & det var tydligen endast stressrelaterat.—>
Nej, detta är något jag aldrig vill uppleva igen. Jag hade fruktansvärt ont varje dag. Överallt. Jag var inte en bra familjefar, klagade, var arg & ledsen på vården, tappade vänner som sa åt mig att jag överdrev & inbillade mig. Blev snabbt ett samtalsämne i negativ bemärkelse—>
Att inte bli trodd har varit värst. Så många blev sjuka samtidigt, med samma symptombild & inte heller de blev trodda på. Att sedan följt @Folkhalsomynd och @socialstyrelsen s syn på #långtidscovid har varit som att bli sparkad på i fosterställning. —>
Mitt förtroende för er är noll! Min nollförtroende baseras på erfarenhet. Uttalanden som gjorts, förnekandet av långtidssjukas existens. Er kunskap. Skäms på er! Skäms på er då ni aldrig redovisar underlag för era påståenden. Skäms på er för er pågående hantering! —>
Någon gång ska jag sammanställa min dagbok. Senare. Först ska jag leva igen, för min egen skull men framförallt för min familj. Jag är inte helt frisk ännu, men det är mer än hanterbart. Jag mår bra, de flesta sår är läkta, men ärren på insidan finns kvar. Tack @JBruchfeld
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
