Thread by @HALLONSA

1981 27/10 gick den sovjetiska ubåten "S-363" in i Gåsefjärden, Karlskrona. Få insåg att norra Europa stod på randen till krig, ev. m kärnvapen. 
De svenska myndigheternas förnuftiga agerande & sovjeternas samarbetsvilja löste konflikten, trots att d gick nära överstyr flera ggr>

Till en början visste ingen i Sverige vilken ubåt de hade att göra med, så den kallades för "U 137" och det namnen används ofta i historiska material. Man erkände dock att den sovjetiska ubåten av Project 613 (enligt NATO-whiskytyp) olagligt opererade i svenskt territorialvatten

Sovjet kallade den "S-363"  Teoretiskt sett fanns det ingen risk för kontaminering efter eventuell skada på kärnreaktorn. Men, som det visade sig senare, hade "S-363" förmodligen kärnstridsspetstorpeder med en kraft jämförbar med bomben som släpptes över Nagasaki 1945. >

Vad värre är, sovjeterna fick order om att spränga ubåten och skulle därmed förstöra allt inom en radie av flera kilometer.
Spänningarna mildrades inte av den internationella situationen i regionen i samband med strejkerna från fackföreningen "Solidaritet" i Polen och de stora>

övningarna iom "Zapad-1981" där över 100 000 sovjetiska soldater deltog. Svenskarna följde noga dessa händelser och hade noterat en markant ökning av det sovjetiska flygvapnets och flottans aktiviteter.
>

Man tror att de sovjet ofta och under lång tid penetrerade den svenska kusten och försökte hitta säkra passager i snåret av öar och grund, som till vardags bara är kända för den svenska marinen. Orsaken till kollisionen med berget kan ha berott på ett fel på en av >

navigationsskyltarna i farleden, vilket svenskarna själva märkt några dagar före olyckan.

Efter händelserna 1981 lyckades svenskarna följa ubåten "S-363" rörelser FÖRE och efter olyckan, bla via analys av radiotrafik. Ubåten deltog i "Zapad-81"-övningarna, återvände till sin >

hemmabas i Baltikum. Därefter beordrades den att åka längs den polska kusten och lasta på kärnvapenammunition samt lämnade annan mtrl i DDR. För att därefter börja patrullera norra Östersjön öster om Bornholm.
>

De svenska und/säktjänsterna medgav aldrig att de dekrypterat signalerna f/t ”S-363”. Men den 24 okt ändrades ubåtens uppgift. Den skulle samla in data om provskjutningar med den senaste svenska antiubåtstorpeden, typ 42. Via annan form av spioneri fick Svojet troligtvis reda >

på att svenska helikoptrar från 13:e hkpskvadronen och ubåten ”Neptun” (Näcken/A14) den 27:e.

Men Sovjet kände inte till testplatsen, en insatsstyrka skapades, där det troligen tre medelstora ubåtar och minst en miniatyrubåt deltog. Alla dessa enheter kunde inte ligga under >

vatten hela tiden på grund av den svåra svenska kustlinjen, full med öar, vikar och undervattensklippor. Därför körde de på natten ofta upp till ytan, startade dieselmotorerna och tände navigationsljusen så att de skulle tolkas som fiskefartyg från stränderna.>

Radarsystemen då var analoga och gav ingen automatisk spårning av detekterade ytobjekt. Det fanns få strandradarenheter och ingen övervakning inne i Karlskrona skärgård. Dessa var heller inte resistenta mot aktiv störning.
>

Det tog 14 timmar innan sovjeterna larmade.
Till en början försökte besättningen dra loss sig från klipporna på egen hand. Reversering gjordes först på elmotorn. När det misslyckades slogs dieselmotorerna igång 20:35, vilket inte bara ökade kraften, utan framför allt laddade >

batterierna innan den förväntade flykten i nedsänkningen. Operationen slutade i misslyckande och sovjeterna förstod att svenskarna snart skulle upptäcka deras närvaro.
Klockan 21.00 skickade det sovjetiska fartyget en lägesrapport med sin position, intressant nog, >

gjordes ett misstag på ca 3,5 kilometer. De övriga ubåtarna inkl en närliggande sovjetisk miniatyrubåt seglade snabbt söderut, den senare plockades upp av spaningsfartyget "Muna". Ett radioreportage nära de egna gränserna slog dock inte larm i Sveriges radios bevakningstjänst.>

Ett radioreportageteam nära Muna slog dock inte larm till Sveriges radios bevakningstjänst.
Den sve patrullbåten "Smyge" var först med att bekräfta att en sovjetisk whiskyubåt satt fast i ett militärt område nära ett fjärraktiverat minfält. 18 min senare var ÖB & Föstab inform.>

Till en början litade int Sthlm på fuppgifterna.

Men snart nådde värre info Sthlm om ett sovjetiskt "räddningsteam" som närmade sig Sverige (Här namn enligt NATO-standard:) en Kashin, en Kotlin, två Nanuchka, två Riga och ett okänt antal bogserbåtar.
>

Än värre var att några av de sovjetiska fartygen innehöll marinsoldater och Spetznas från Östersjöflottan. Då visste man int hur Sovjet skulle agera. Skrämma Sverige genom att ta svensk mark med våld?
>

Idag vet man att räddnignsexpeditions uppgift var att gå ombord på S-363, lyfta den från klipporna och bogsera ut den till internationellt vatten.
>

Svenskarna bluffar och vinner första matchen

Den svenska regeringen beslöt att till varje pris försvara sitt lands territoriella integritet och ökade stridsberedskapen för kustartilleribatterierna, vars kanoner beordrades att rikta in sig på de inkommande sovjetiska fartygen>

Men det visade sig inte vara fullt så lätt. Den högsta svenska ledningen hade inte koll på sina ekonomiska nedskärningar, vilket gjorde de flesta av Sveriges kustbatterier redan tagits ur beredskap och i vissa fall demonterats. Mobiliseringen kunde givetvis inte meddelas>

insikten för att inte förvärra situationen. Så man började improvisera genom att bemanna befintliga, äldre ej funktionsdugliga batterier med personal ditkörda från halva Sverige.
>

Här kommer dock den svenska bluffen.

Man använde ett helt nytt system i kustförsvarssystemet, ett mobilt batteri med laseravståndsmätare (då helt nytt i världen), ett "TV-system" och en ny generation målpekande radar – resistenta mot fiendens störningar. Svenskarna flyttade >

det förbandet till närheten av Tjurkö så snabbt som möjligt och trots att själva kanonerna inte var utplacerade och kommunikationslinjerna inte sträcktes beordrades de att slå på eldledningsradarsystemet.
>

De lyckades göra detta exakt 15 minuter innan sovjetiska fartyg kom in på svenskt territorialvatten, vilket gav sovjeterna en illusion av att försvarssystemet var mycket mer omfattande än vad det egentligen var. När avståndet till gränsen till svenskt territorialvatten bara var>

700 m gjorde den svenska befälhavaren för försvaret av området något som han formellt var förbjuden att göra. Han beordrade radarn att börja arbeta på frekvenser reserverade för krigstid.>

Bluffen lyckades då befälhavaren för den sovjetiska operationen skickade en rapport till Östersjöflottans kommando att svenskarna var redo att öppna eld. med en begäran om instruktioner. Svaret var kort: "Gör ingenting" och 30 sekunder efter att den svenska radarn växlats till>

krigssfrekvenser saktade de sovjetiska fartygen in och stannade sedan. Det gav svenskarna flera ovärderliga timmar att förbereda sig för sitt försvar. Och den svenska försvarsmakten slösade inte bort tiden.>

Den andra sammandrabbningen mellan Sovjet och Sverige skulle egentligen ske 03.00 genom ett väpnat angrepp på svenskt territorium. Under tiden lyckades svenskarna dock helt aktivera ett nytt tungt artilleribatteri vid Tjurkö. Dessutom samlade de markstyrkor på grannöarna, >

drog ihop sina fartyg och satte sitt eget flygvapen i stridsberedskap. Sovjet började inse att det kraftfulla tagandet av öarna kanske inte skulle bli framgångsrikt.>

En likadan ubåt som den som stod på grund sågs av hop och viskare. Dessutom hade Sovjet kört in en bogserbåt på svenskt vatten. Svenskarna blockerade inloppet till Gåsefjärden genom att sätta en gammal men stor isbrytare "Thule" med ett deplacement på 2 200 ton som stopp.>

Båda sidor stod teoretiskt redo för en konfrontation. Det var dock svenskarna som var mer medvetna om den farliga situation de hamnat i. Två specialister från FOA (Försvarets forskningsanstalt) anlände. Medan de i hemlighet seglade på en av den svenska kustbevakningens kutter >

runt det den sovjetiska ubåten mätte de radioaktivitetsnivåerna med sina mätare och fann närvaron av Uranium 238 i styrbordshöjd av det övre torpedröret. Det kunde innebära att några av de sovjetiska torpederna var beväpnade med kärnstridsspetsar , vilket bekräftades många år>

senare av den tidigare politiska officeren Vasily Biesiedin. Han medgav också att besättningen skulle detonera dessa kärnladdningar om svenskarna med våld försökte ta kontroll över fartyget.
Även sovjetiska stridsdykare från Spetsnaz skulle vara ombord på "S-363". Troligen med >

uppdraget att dyka efter och ta med upp en ny svensk torped - om tillfälle skulle dyka upp.
Svenskarna stod inför hotet att starta en kärnvapenkonflikt.
>

30/10 1981 blandade sig båda regeringarna i händelsen. Utredningen på plats bekräftade närvaron av kärnvapen, vilket officiellt meddelades svenska regeringen den 3/11 av Sovjet. Sveriges statsminister, Thorbjörn Fälldin, informerade allmänheten om kärnvapnen vid en särskild >

presskonferens den 5/11. Det torde också vara orsaken till varför man gick med på att hjälpa den sovjetiska ubåten att lämna svenskt territorialvatten utan några konsekvenser.
Sovjet ställde därmed upp med viss öppenhet. Tex fick en av Sveriges fartygschefer förhöra >>

ubåtskaptenen, som dock var okränkbar med sovjetiska diplomater vid sin sida. Även loggboken och register över navigationsinstrument som det visade sig inte var korrekta.
Nu när ubåtskaptenen var frånvarande skedde den värsta incidenten av alla i den här historien. >

Vid ett uppehåll i vädret skickade besättningen på "S-363" skickade en signal om fara (misstag eller medvetet, är oklart). Svenskarna fruktade att det sovjetiska kommandot skulle skicka fartyg för att hjälpa, då de inte en korrekt bild av situationen. Stormen som sedan kom >

gjorde observationerna mycket svår för de svenska observationsposterna, vars radarer dessutom aktivt stördes av de närliggande sovjetiska ytfartygen.

Det är därför inte förvånande att ett larm utlöstes i Sverige när man under dessa dåliga förhållanden plötsligt såg två >>

oidentifierade fartyg korsa gränsen till territorialvatten i höjd med Karlskrona. Underrättad om detta utfärdade sedan Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin den berömda ordern "Att hålla gränsen" / "Håll gränsen". Ett stridslarm tillkännagavs i kustförband dvs kustartilleri- >

och minstationer, ett spaningsflygplan och attackflygplan med en ny generation vapen i form av Robotsystem 15 skickades i luften.

Spänningen varade i ca 30 min tills flygplanen förklarade att det inte var sovjetiska stridsfartyg utan två tyska handelsfartyg med spannmål.
>

Krisen löstes slutligen 6/11 1981 (idag för 40 år sedan), med hjälp av en svensk bogserbåt. Ubåt "S-363" drogs från klipporna och bogserades ut till internationellt vatten, där togs bogseringen över av den sovjetiska Östersjöflottans räddningsfartyg.

Det finns en trevlig dokumentär om det här. svtplay.se/video/10691723…