Idag tror jag det jobbigaste som någonsin hänt mig hände.
Det har pågått en socialtjänstutredning utifrån oro som funnits för mitt barn.
Det i sig är fint, och jag uppskattar att människor är oroliga för andras barn. Hellre en utredning för mycket än en för lite.
Idag fick jag ta emot den färdiga och utskrivna utredningen, och har ägnat kvällen in på natten att läsa den om och om igen för att se om jag missförstått något.
Att Pappa(jag)….har ett gränslöst/normbrytande beteende ökar risken för att (barnet) själv ska få ett sånt beteende i framtiden.
Barnet…kan riskera att bli udda eller utsatt av omgivningen.
Mitt normbrytande beteende är och grundar sig i att jag är ADHD kombinerad form. Lite mer framåt, intensiv, utåtriktad än andra kanske. Och kanske lite mer inkluderande.
Jag får alltså veta att, gud förbjude, om mitt barn liknar mig när hon växer upp så är det synd om hen.
Jag har gråtit så hårt som jag aldrig för har gråtit. Jag tror aldrig jag känt så spottad på. Så lite värd som jag känner mig just nu.