1/16 Sveriges största politiska misstag var inte att vi tog emot för många människor. Sveriges största politiska misstag var att vi slutade bry oss om humankapital. Under tre decennier kom migrationsdebatten att handla om antal människor när den egentligen borde ha handlat om människors förutsättningar. Politiker, journalister och debattörer talade ständigt om demografi, arbetskraftsbrist och behovet av fler skattebetalare. Betydligt färre ställde den avgörande frågan: vilket humankapital tillförs ekonomin?
2/16 Det är egentligen märkligt. Humankapital är en självklar variabel överallt annars. Ingen investerare köper ett bolag utan att bedöma ledningens kompetens. Ingen styrelse rekryterar en VD utan att väga erfarenhet, utbildning och prestation. Ingen elitklubb bygger ett lag genom att bara räkna spelare. Men när migration diskuterades skulle plötsligt allt fungera ändå. Antal människor blev viktigare än människors faktiska förutsättningar.
3/16 Om antal människor vore nyckeln till välstånd skulle Indien, Pakistan och Nigeria vara rikare än Schweiz, Singapore och Sverige. Så fungerar inte världen. Det som skapar välstånd är humankapital. Kunskap. Kompetens. Innovationsförmåga. Förmågan att fungera i avancerade institutioner och på avancerade arbetsmarknader. Det är därför vissa samhällen blir rika och andra förblir fattiga trots stora befolkningar.
4/16 Trots detta byggde stora delar av svensk migrationspolitik på antagandet att fler människor automatiskt skulle stärka ekonomin. Resonemanget lät enkelt: fler invånare ger fler arbetande, fler skattebetalare och därmed starkare välfärd. Men den ekvationen fungerar bara om de människor som kommer snabbt kan etablera sig på arbetsmarknaden och skapa betydande ekonomiskt värde.
5/16 Här börjar verkligheten bli obekväm. Sverige tog under lång tid emot stora grupper från regioner där utbildningsnivåer, läskunnighet, kvinnligt arbetskraftsdeltagande och andra centrala humankapitalindikatorer i genomsnitt låg långt under svenska nivåer. Det betyder inte att alla individer följer samma mönster. Men politik måste utvärderas på gruppnivå, inte genom att lyfta fram undantagen.
6/16 Det märkliga är att detta ofta behandlades som en förbjuden observation. Samma personer som i alla andra sammanhang betonade utbildningens betydelse ville plötsligt inte diskutera utbildningsnivåer. Samma personer som talade om kompetensförsörjning ville inte diskutera kompetens. Humankapital försvann nästan helt ur debatten.
7/16 Resultatet ser vi i dag. Stora skillnader i sysselsättning. Stora skillnader i självförsörjning. Ett långvarigt utanförskap som gått i arv mellan generationer. Om problemet verkligen bara handlade om språk eller introduktion hade vi sett betydligt starkare konvergens efter tre decennier.
8/16 Och nu blir frågan ännu viktigare. Under större delen av 1900-talet kunde människor med relativt begränsad utbildning ändå skapa betydande ekonomiskt värde. Fabriker, lager, transportsektorn och industrin erbjöd många vägar in. Den världen försvinner snabbt.
8/16 Och nu blir frågan ännu viktigare. Under större delen av 1900-talet kunde människor med relativt begränsad utbildning ändå skapa betydande ekonomiskt värde. Fabriker, lager, transportsektorn och industrin erbjöd många vägar in. Den världen försvinner snabbt.
10/16 Det innebär att Sverige står inför en dubbel utmaning. Samtidigt som arbetsmarknaden kräver allt högre kompetens har vi redan stora grupper som står långt från den. Och varje år som går utan att problemet löses blir avståndet större snarare än mindre.
11/16 Det är därför argumentet att Sverige behöver fler människor blir allt mindre övertygande. Sverige behöver inte främst fler människor. Sverige behöver fler människor som snabbt kan skapa högt ekonomiskt värde i en avancerad ekonomi. Det är två helt olika saker.
12/16 Kanske är det därför så många väljare till slut tappade förtroendet. De såg att prognoserna inte slog in. De såg att vårdköerna växte, att kommunernas ekonomi försämrades och att utanförskapet bestod. Men när de ställde frågor om orsaker fick de ofta höra att frågan inte borde ställas.
13/16 Det kanske största misstaget var att förväxla människovärde med humankapital. Alla människor har samma människovärde. Men alla människor har inte samma utbildning, kompetens eller förutsättningar att omedelbart bidra i en avancerad ekonomi. Det borde vara en självklar observation. I stället blev den kontroversiell.
14/16 När man ignorerar humankapital blir nästan alla prognoser fel. Man räknar människor men inte produktivitet. Man räknar befolkning men inte försörjningsförmåga. Man räknar intentioner men inte utfall. Till slut kommer verkligheten ikapp.
15/16 Därför handlar migrationsdebatten egentligen inte om migration. Den handlar om något mycket större. Hur ett högteknologiskt kunskapssamhälle ska kunna upprätthålla välfärd, konkurrenskraft och social sammanhållning när skillnaderna i humankapital är stora och arbetsmarknaden blir allt mer krävande.
16/16 Sveriges stora problem är inte att vi diskuterat migration för mycket. Sveriges stora problem är att vi under tre decennier diskuterade migration utan att diskutera humankapital. Och det är därför så många av de prognoser och löften som dominerade debatten visade sig vara fel.
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
