Seriöst A*na Bj*rklund är krönikör i Aftonbladet mm i princip enbart för att hon är tjej.
Ja, jag sa det, men det är fan så det är.

Sexismen i det dock är att ingen som publicerar skiten hon säger tar henne på allvar, hon ses som kuriosa. Lite fräck, edgy Sthlmskulturmiljö-chey som häver ur sig saker som kanske är lite "olämpliga" men kittlande kontroversiella. Men hon kan ju inte göra skada "på riktigt" så hon får hållas.

Hade hon vart snubbe hade hon ju som bäst fått skriva för Bulletin eller Nyheter Idag.

Hej frens! Är ni redo för långtråden om varför den pågående krisegrejen kring Ryssland bär potentialen på att vara den definitiva början på slutet för svensk borgerlighets nykonservativa era, den Sverigevänliga rörelsens plats i finrummet och post-Tankie TAN-vänstern samtidigt? Och att det enda “vi” (i någon sorts brett-definierad typ av “vänster”) egentligen bara behöver göra är att peta i getingboet tillräckligt mycket och tillräckligt ofta tills det vänder sig in mot sig själv och drar ner hela skiten?
Är ni taggade?

Det kanske bästa illustrerande exemplet över vart vi faktiskt är i den offentliga debatten i vår tid som jag kan komma på, är när SDs Mattias Karlsson häver ut sig antisemitiska konspirationsteorier, direkt hämtade ur nazismen, i SVT, och Anna Hedenmo svarar med "Men, Pizza?" Det är inte upp till varje enskillt journalist, politiker, debattör eller någon som på något sätt har makt över och i det offentliga samtalet att veta allt i alla lägen. Särskillt den radikala högern har ett helt system för att förvilla och prata förbi eventuella kritiker

Alltså det finns så OERHÖRT mkt att säga om RUS/FF och "sexarbetar"-lobbyn, både i sig och i relation till "Hela Malmö hatar torskar"-kampanjen att det nästan är lite svårt att veta vart man ska börja. Men en vinkel på det som verkar mindre påtalad det politiska narrativet här Så det tänkte jag, som ändå har följt både de politiska diskurserna och metanarrativen kring det ett par år nu försöka reda ut, kanske lite hattigt, på arbetstid (så det kan ta en stund mellan tweetsen i denna tråd).

När man kollar på den något unika situation som Ludvika kommun hamnat i så blir det väldigt tydligt hur trubbiga de invanda antifascistiska strategierna är för att förstå och agera utanför en strikt urban kontext, men det är oerhört intressant att följa Ludvikas exempel. Svensk antifascism, och hela autonom förståelse för politik och rörelse, är helt och håller orienterad kring, både teoretiskt och praktiskt, ur ett stads eller storstadsperspektiv. Det är en politisk idé som bygger kring en flyktighet och osynlighet som direkt upphör utanför