Här i Svartöberget i Luleå bygger vi nu ett pilotvätgaslager som en del av Hybrit-initiativet. Vattenfall, SSAB och LKAB ska testa hur vi kan lagra vätgas som ska användas i tillverkningen av järnsvamp. Följ med ner i en studiebesökstråd!
Pilotlagret ska bli på 100 kubikmeter, bara en tusendel av vad en riktig anläggning kan hamna på, men det räcker för att testa tekniken. Vi hade pressträff idag, därav nyfikna journalister i bild!
I det här rummet ska en ståltank placeras och sedan gjutas in i betong, så den kan motstå trycket från vätgasen. Det behövs, för trycket ska bli 250 bar (det är mycket). Vitsen med det är att gasen tar mindre plats då, när den komprimeras.
Gjutningen kommer att bli en utmaning, för den ska ske när utrymmet är förseglat. Och den måste bli perfekt på första försöket. Därför ska flera kameror lämnas mellan tanken och bergväggen för att man ska kunna se betongen sprida sig. Kamerorna blir sen kvar! Stackars kameror.
Dessutom ska betongen tryckas in nerifrån i utrymmet, så det gäller att ståltanken inte flyter med uppåt. Tanken är fyra meter bred, bergrummet är fem meter brett och elva meter högt.
I pilotlagret ska vi sen undersöka till exempel tätheten på materialet i tanken (en speciell sorts stål) (fråga inte vilken sorts stål, det är hemligt), återkommande ökning och minskning av tryck, med mera.
Kolla vilket snyggt sprängjobb! Man ser tydligt den yttersta kransen av borrhål, salvan har varit precis lagom stark för att knäppa lös berget utan att trasa sönder ytan. Bra berg är det också, dvs fast och fint. Lagret ligger cirka 30 meter under markytan.
Vätgasen ska tillverkas vid Hybrits pilotverk för järnsvamp nere på SSAB:s område, tre km bort. Sen leds gasen i en underjordisk ledning upp till lagret. De hundra kubiken räcker till cirka ett dygns drift av pilotanläggningen.
Verket gick för full drift i den pågående provkampanjen när vi besökte det. Allt som hördes var det ihållande regnet. Ett vätgasjärnsvampverk är nästan helt ljudlöst. Och har inte någon bolmande skorsten. På bild behållaren där järnsvampen trillar ner, då fortfarande i kulform.
Att lagra stora volymer vätgas betyder att vi får en energibuffert som funkar väldigt bra i kombination med tex vindkraft. Vi fyller lagren när det blåser och använder gasen när det är vindstilla.
Här i pilotverket ska gasen från lagret sen alltså nyttjas. Vätgasen tar bort syret ur järnmalmen och som restprodukt bildas vatten! Till skillnad från när man använder kol i en masugn, då det bildas koldioxid.
LKAB:s plan är att lägga om all produktion av pellets till järnsvamp. Därmed kan vi kapa de globala koldioxidutsläppen motsvarande två tredjedelar av hela Sveriges utsläpp.
Det beror på att våra kunder idag använder kol (koks) för att ta bort syret ur våra pellets och göra järn. I framtiden ska de få järnsvamp, dvs färdigt järn, utan syre, som de kan smälta till stål i elektriska ugnar.
”Jamen, stål innehåller ju kol”, tänker du nu. Jo, det stämmer. Det kolet ska tillsättas järnet, men det måste inte vara fossilt. Det kan vara biokol, som ju är förnybart. Dessutom binds kolet i stålet, så det funkar som en kolsänka. Poängen är att det inte ska bildas koldioxid.
Här ligger pelletsen som används till järnsvampen. Det är samma typ av pellets som vi säljer till kunder som gör järnsvamp med naturgas i den process som kallas direktreduktion. Den är fossil, men orsakar i alla fall 30 % lägre koldioxidutsläpp än med kol.
Och här är den vätgasproducerade järnsvampen! Kulorna som trillade ner i behållaren har tryckts ihop till brikettform. Det som hänt i processen är att vätet (H) bundit syret (O) i järnmalmen (Fe₃O₄) och skapat restprodukten vatten (H₂O).
Kvar blir rent järn (Fe).
Slut tråd.
Share this Scrolly Tale with your friends.
A Scrolly Tale is a new way to read Twitter threads with a more visually immersive experience.
Discover more beautiful Scrolly Tales like this.