Thread by @David_M_Bergman

Om inte redan gjort ska ni läsa @eskil_andersson tråd om striden i Chahar Bulak. Det är en stark berättelse av en prestation som förtjänar all erkänsla. Hans berättelse är föredömlig.
Stand by för en lång tråd med min upplevelse av samma händelse.

Försvarstwitter är inte större än att jag deltog i samma mission och upplevde samma händelse ur en annan vinkel. Jag var inte ens i närheten av samma livsfara den natten, låt det vara fullständigt klart, men minnet är starkt av flera andra anledningar. Det här är min upplevelse:

Vi genomför en större operation väster om MeS. På kvällen slår vi upp förläggning vid en afghansk polisstation. Ett litet fort på prärien med höga murar av hescos. Delar av en pluton ska genomföra patrullering med afghanska polisen.

Spårljus och flera detonationer syns vid horisonten norrifrån. Alla i basen stannar upp. Jag får en stark känsla av overklighet. En del av mig inser vad det är, samtidigt ser det ut som vid en mörkerövning på skjutfältet. Min stf ropar ”På med utrustningen”. Antecknar klockslaget

Snabbt får vi en första rapport på radio: IED och Small Arms Fire, ingen svensk skadad. Jag räknar till 8 RPG. Känslan är total maktlöshet, striden är så nära men ändå så långt bort. Min stf rapporterar att kringförsvaret är uppe.

Ljud av enstaka kulkärvar viner ovanför. Hukar mig. Känner igen det från övningar i förbiskjutning men avståndet är för stort. Tvekar om jag verkligen hör rätt. Inser att det sannolikt inte är eld riktad mot oss utan förlöpta kulor. Andra upplever samma.

Resterande delar från skyttet är på väg att hoppa in i bilarna. Efter en kort samverkan med gruppchefen kommer vi överens om att mitt team kvarstannar och jag är chef i basen medan de framrycker norrut mot delarna som är i stridskontakt.

Jag övertar ett centralt parkerat fordon som ledningsplats. Plutonens anropssignal sitter fastklistrad framför mig på radion. I förvirringen svarar jag på den anropssignalen. Blir arg på mig själv. idiot! Skärp dig! Reder ut missförståndet på radionätet, nu är alla med.

Kulspruteskytten rapporterar att två män närmar sig från öster. Det går inte att se mer än konturer. Vår tolk förklarar att bönderna ofta går på åkrarna på nätterna för att leda om bevattningskanaler. Skytten vill skjuta varningsskott men får nej.

Pashto hörs på radionätet. Rösten pratar snabbt och argt. För mitt inre ser jag hur en motståndare tagit radion från någon död svensk. Slutar andas. När tolken översätter inser jag att det är polischefen som ropar på lånad radio. Han anmäler att de har 1 död och 2 skadade.

Två ytterligare personer ansluter till de två på fältet. Min stf anmäler att de börjar gå västerut mot oss och enheten i stridskontakt. Orienterar alla om att det kan vara bönder för att undvika vårabekämpning men ber dem hålla noga koll på vad de gör.

Duty Officer ringer från CNL. QRU är på väg, får order att leda in dem när de kommer. CAS är i luften och anländer inom några minuter. Mobiltelefonens display lyser upp mig som en julgran i den annars nedsläckta basen.

Två F15 flyger över i nordlig riktning. Siluetterna är jättelika mot den stjärnklara natthimlen. De flyger LÅGT. Dånet är öronbedövande. Jag vet inte exakt var men de fäller lys. Flera lokala poliser hurrar. Senare märker vi att stagpinnarna till patrulltälten brutits av.

Rapport om sjv-hkp på ingång, hör den i luften samtidigt. Ser mig om efter någon som kan leda in den men vi är få kvar. Springer själv ut genom murarna till HLS och tar ner helikoptern med IR-strobes. Den tyska CH53 är gigantisk, anropssignalen är Nazgûl.

Det ringer, omöjligt svara i helikopterdånet. Minns att jag undrar vad f-n jag håller på med. Jag ska leda verksamheten på platsen, det kan jag inte just då. En sjv-grupp urlastar innan den lyfter igen. Deras chef frågar vem som är chef på platsen, han blir förvånad då det är jag

Tyskarna bråkar internt. De har fått uppgifter om 3 skadade svenskar. En av dem hävdar att afghaner inte är ISAF:s ansvar och vägrar ta med dem. En hetsig diskussion på tyska utbryter.

QRU anländer till platsen söderifrån. De har verkligen väckt ALLA som tryckt in sig i bilarna. Ordinarie plutonchefen för CQ som legat sjuk är ivrig att komma fram. Sätter in stf skvadronchefen i läget.

De två skadade anländer och tas om hand. De har synliga skador på benen men jag kan inte avgöra om det är av splitter eller kulor. Hjälper till att lasta av en av dem. Förbanden ser ut att hålla men jag blir ändå blodig på uniformen. Någonstans blöder han igenom.

En av de sårade är orolig om ”paketet” sitter kvar. Han vill kunna älska med sin fru igen. Efter han lyfts upp och fått pinka stödd mellan två svenska soldater blir han lättad. Allt verkar sitta kvar och fungera. Han vill dela nyheten med alla. En allmän munterhet sprider sig.

Tyskarna bråkar fortfarande. Läkaren frågar vad jag tycker. Förklarar återigen att eftersom vi inte har några egna skadade att prioritera och ändå helikopter i luften ser jag inte problemet med afghaner i ISAF-helikopter. Läkaren håller med och kör över sina landsmän.

Soldater från skvadronen leder in helikoptern. Sjukvårdspersonalen bär ut de sårade. Springer ut med dem. Den tyske lastmästaren som varit emot transporten går demonstrativt, nästan provokativt, i vägen för mig. Har aldrig varit så förbannad på någon i hela mitt liv.

Resterande delar av skytteskvadronen rullar ut norrut. Kommer nu på de 2 + 2 männen österifrån. Frågar min stf på radio, han skrattar och säger att han aldrig sett någon springa så snabbt som de gjorde när vår CAS flög över. Har än idag ingen aning vilka de var.

Tänker först under natten på att avlösa posterna. Ingen av oss har varken ätit eller druckit sen allt började. Skäms för det, hur kan jag glömma det absolut mest grundläggande? En sjukvårdare ger mig en kexchoklad, äter den i två tuggor. Beordrar viss personal i vila.

Händelsen blev en väckarklocka för många, inte minst mig. Basker av, hjälm på. Inser att motståndaren måste fått information från någon jag eller skvadronens befäl haft möte med senaste veckan. Borde jag märkt nåt?

Känslorna dagarna efter.
Frustration: Att vara så nära men inte kunna göra mer.
Självklandring: borde jag ha märkt något i samtalen med locals dagarna innan?
Skam: Så många idiotiska fippel-misstag med småsaker.
Stolthet: Alla skötte sig så oerhört bra, vår utbildning fungerar!

På begäran min beskrivning av striden i Chahar Bulak samlade i en tråd
threadreaderapp.com/thread/1115932…