Snälla, om du är väldigt psykiskt sjuk, tvätta dig inte innan läkarbesöket.
Jag vet att du kanske vill upprätthålla en fasad av fungerande människa (och jag vet att man inte alltid kan vara det, att det är därför fasaden behövs).
Men jag vet också att din ekonomi står på spel, att Försäkringskassan kan hålla det emot dig om du verkar fungera. Du ska inte pressa tillbaka tårarna, du ska inte försöka kontrollera ryckningarna i händerna. Skammen över en ångestattack måste vägas mot pengarna du behöver.
Detta är situationen dagens sjukförsäkring skapar åt dig. Din ekonomiska trygghet kan riskeras av att du fungerar utanför systemets förväntningar på hur sjukdom ser ut.
När min partner slogs ned av utmattningssyndrom sa hennes handläggare på Försäkringskassan det, att läkaren måste observera den psykiska sjukdomen under läkarbesöket. Dålig hygien, gråt, svårt att hålla en röd tråd när man snackar.
Flera av handläggarna jag har intervjuat berättar samma sak: det ska finnas observationer eller tester som bevisar diagnosen. Man är kanske smutsig, skakig eller totalt förvirrad.
Man kan ju inte sitta där, framför läkaren, psykiskt sjuk utan att det märks. Det måste märkas.
På ett ungefär ett halvår efter att regeringen har gett Försäkringskassan i uppdrag att pressa ner sjuktalet dyker det här upp i myndighetens vägledning för handläggare, kravet på objektiva undersökningsfynd eller observationer.
Det finns inte i lagstiftningen, det finns inte i lagens förarbeten, men det finns numera i hur myndigheten tillämpar lagen. Som Inspektionen för Socialförsäkringen har visat börjar man samtidigt nedvärdera uppgifter från den som är sjuk. Sjukdom måste kunna påvisas med tester.
Men om det inte finns röntgenbilder eller blodprov – och det gör det ju inte för psykiska sjukdomar – så ska läkaren observera sjukdomen under de, tio, femton, kanske trettio minuter ni träffas.
Du sitter alltså inte där för att prata om din sjukdom; i sjukförsäkringssystemets ögon sitter du där för att bevisa din sjukdom – inte i kraft av vad du berättar, utan genom hur ditt beteende observeras.
Den bakomliggande logiken är sjuka inte är att lita på. De kanske överdriver, de kanske bara är ute efter pengar. Därav kraven på bevis, misstro leder till beviskrav.
Problemet är ju bara att det inte alltid är såhär sjukdom fungerar. Man kan ha ångest och exemplarisk hygien, hålla tillbaka gråten under läkarbesöket för att sedan kollapsa hemma på soffan.
Och för att kunna diagnosticera och behandla vissa sjukdomar är det nödvändigt att man lyssnar på och tar på allvar vad patienten berättar. Även om denne inte skakar, lipar och luktar illa.
För människor med psykiska sjukdomar och andra kriteriediagnoser dominerar avsaknad av objektiva fynd och observationer bland avslagsmotiveringarna. För gruppen psykiskt sjuka har avslagen 19-dubblats (förvisso från en väldigt låg nivå) sen regeringen begärde sänkt sjuktal.
Trots att det har kommit två domar från Högsta förvaltningsdomstolen som underkänner det här sättet att motivera avslag så används det fortfarande flitigt. Det är idag svårt att får sjukpenning om man är psykiskt sjuk.
I sjukförsäkringsstatistiken är psykisk sjukdom vanligt. Utmattningssyndromen ökar. Många av er som läser detta kommer drabbas. Så försök komma ihåg, om ni behöver ersättning: duscha inte innan du åker till läkaren. Sätt på dig mascara som rinner.
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
Stort. Högsta förvaltningsdomstolens dom slår fast att tusentals, kanske tiotusentals avslag har saknat lagstöd. När jag började forska om Försäkringskassans rättstillämpning tog nästan ingen de utförsäkrade sjuka på allvar. En del hade svårt att ens tro sig själva.
De forskare som argumenterade för att detta var en pågående rättsskandal fick fram till pandemin nästan inget gehör. Av myndigheten kallades vi aktivister. Av regeringen också, i alla dall fram till 2019. Ändå är det inget mot de konsekvenser som drabbade sjuka.
Inne på myndigheten sitter också personer som försökt driva att FK var snett ute, men påtagliga och inte så trevliga konsekvenser för den egna arbetssituationen.
Diskursen på twitter är att twitter är hemskt å att masochism är bästa förklaringen till vad vi alls gör här. Jag håller inte med. Jag avskyr nog samma grejer som er men tycker också att många saker här har varit fantastiska och viktiga. En lista på sånt jag kommer sakna:
1. Twitter har varit en bra plats för att prata med folk som lever konsekvenserna av politiken jag studerar. Varje gång jag skriver något om sjukförsäkringen delar folk erfarenheter, som sedan kan undersökas systematiskt eller ge uppslag.
2. Twitter har varit en bra plats för att bråka om politik som inte alls tycker likadant som mig. Visst, blocka nötterna, etc., men också debattera och älta och pika och ta emot från nyliberaler, konservativa och andra.
Tycker @DSuhonen sätter fingret på ett karaktäriserande drag för hur ledande socialdemokrater ofta resonerar: makt är maktlös inför omständigheter man inte kan rå på.
Bortsett från att jag tycker att recensentens läsning (som Suhonen alltså svarar på här) är ogenerös (framförallt i hur han tillskriver Suhonen ett personfokus som inte jag ser i boken), så är texten ett uttryck för en arbetarrörelsens resignation.
Omständigheterna går inte att göra något åt. De är en del av spelplanen. Det är slående hur ofta just själva spelplanen tas för given. Suhonens huvudtes är ju att spelplanen kan ritas om (om än jag inte delar hans analys av S möjligheter att göra detta).
Regeringens makt mellan 2019 och våren 2021 förutsatte två saker.
FÖR DET FÖRSTA, att Centerpartiet kunde tänka sig att stödja en regering som också ger Sverigedemokraternas inflytande. Hotet att välja andra laget är januariöverenskommelsens premiss.
Detta är om inte annat Socialdemokratins hållning, som gång på gång låter oss veta regeringens politik varit en uppoffring för att hålla SD borta. Varje gång Löfven upprepar detta säger han också att Centerpartiet, med lite färre eftergifter, hade gått åt andra hållet.
Mästerförhandlaren har valt en samarbetspartner som tillåts utöva utpressning. Smart.
Den här presskonferensen var faktiskt en uppvisning i varför V faktiskt inte kan ha förtroende för Löfven som statsminister. Avsaknaden av kritiska frågor från journalisterna imponerade inte.
Kanske är den viktiga frågan nu hur länge Socialdemokratins spöklika tillvaro som "vänsterparti" ska fortgå. Jag hör bara "vi är ett mittenparti", vilket med dagens politiska klimat betyder "vi är ett högerparti". Men vi vet väl mer efter den där kongressen. Eller inte.
Gaah, att man ska vara DEN statsvetaren. Men i alla fall.
1. Att regeringar faller förekommer och är ingen anomali i demokratiska parlamentariska system. 2. Det sker nästan alltid när de partier som gett regeringen mandat att regera inte godtar politiken. Som nu.
3. Förvåningen nu är antingen spelad eller ett resultat av att man inte har tänkt. Detta har legat i korten från början. 4. Om något var det förvånande att V alls släppte fram den här regeringen.
5. Jag känner inte till någon statsvetare som menar att partier bör eller brukar ge stöd åt regeringar utan att få politik i gengäld. 6. Därmed ska skuldbeläggandet av V förstås som en del av ett politiskt spel, där man försöker öka kostnaderna för V att fälla regeringen.