Allt prat om FK och långtidssjuka och dylikt river upp så många tankar. Jag är så less på att vara sjuk. Nu är visserligen den medicinska biten bättre, tack vare min underbara läkare, men allt annat... Framför allt >
samhällets syn på oss sjuka. Människors attityd.
Jag har snart levt i 50 år och jag har varit sjuk alla dom åren och det går fortfarande knappt en dag då jag inte blir ifrågasatt på ett eller annat sätt.
Jag är dödens less på det. >
Man blir ifrågasatt. Man blir misstrodd.
Folk tror man överdriver eller rent av ljuger.
Man är "besvärlig" för att man inte kan vara och göra som friska är och kan. Man är "besvärlig" och "jobbig" och "grinig" för att man behöver anpassningar och framför allt för att andra >
Tänk dig att du krockar, lägg sedan på influensa, träningsvärk i alla muskler i kroppen, stukade hand- och fotleder, tandvärk, magont och en utmattning som ofta gör dig inkapabel att ta in information och ofta tvingar dig till vila vare sig du vill eller inte.
Ungefär så kanske.
Prova det vettja.
Sluta gnäll när jag och andra ibland gör saker vi mår bra av (stickar, bakar, målar, syr eller vad som helst) trots smärtan.
Vi måste för att stå ut och du har fanimej ingen aning om vad vi krigar mot i våra kroppar, VARJE MINUT AV VARJE DYGN, ÅR EFTER ÅR.