Thread by @sticklingens

Allt prat om FK och långtidssjuka och dylikt river upp så många tankar. Jag är så less på att vara sjuk. Nu är visserligen den medicinska biten bättre, tack vare min underbara läkare, men allt annat... Framför allt >

samhällets syn på oss sjuka. Människors attityd.
Jag har snart levt i 50 år och jag har varit sjuk alla dom åren och det går fortfarande knappt en dag då jag inte blir ifrågasatt på ett eller annat sätt.
Jag är dödens less på det. >

Man blir ifrågasatt. Man blir misstrodd.
Folk tror man överdriver eller rent av ljuger.
Man är "besvärlig" för att man inte kan vara och göra som friska är och kan. Man är "besvärlig" och "jobbig" och "grinig" för att man behöver anpassningar och framför allt för att andra >

behöver anpassa sig för att man inte ska skada sig, bli sjuk, få en reaktion på något som slår ut en, kunna sova så kroppen får den vila den behöver osv osv.
INTE populärt.
Sjuka människor är så besvärliga! Kan de inte bara sluta gnälla och kräva och be om ditt och datt? >

Vi sjuka borde skärpa oss och inte vara så lata, besvärliga, omständliga och negativa. Vi borde ju bara hålla tyst och nöja oss med ett liv i marginalen och acceptera att vi inte är värda att andra gör anpassningar för vår skull.
>

Så ont kan man inte ha. Och man kan definitivt inte ha så ont hela tiden.
Så länge kan man inte vara sjuk. Det måste ju bero på att den sjuka inte gör sin del, inte tänker positivt nog, inte skärper sig, för så länge kan ju ingen vara sjuk? Speciellt inte när det inte syns >

utanpå. Och speciellt inte när det innebär att andra människor, friska människor, De Som Räknas, påverkas.
Gud förbjude!
>

Vi sjuka har alla möjliga synliga och osynliga problem och symptom. Vi har problem och symptom som är lätta att påvisa och eventuellt kan förstås av andra. Vi har också problem och symptom som för friska låter helt galna. överdrivna, påhittade. >

Det *kan* vara ok att man har det, så länge det inte påverkar andra. Möjligtvis.
Fast tro oss behöver man inte oavsett.
Och göra anpassningar? Nä det är för mycket begärt.
>

Att vara sjuk med alla dessa problem och symptom och komorbiditeter sliter på en. Det sliter nåt fruktansvärt på en. Hela tiden. Dygnet runt, år ut och år in.
Samhällets och omgivningens gaslightande, oförståelse, ointresse och "men sluta gnäll för fan!" sliter lika mycket.
>

Lägg ihop dom och det blir en övermäktigt, man orkar inte.

Det är mer än nog att ta sig igenom varje dag utan att behöva kämpa mot fördomar, ointresse och rent ut sagt jävla skitattityder.
>

Vi blir inte friska av att straffas med dålig ekonomi eller ingen alls. Vi blir inte friska av att piskas runt i FK, AF m.fl, med tidspress och deadlines.
Många av oss KAN inte bli friska.
Vet ni vad som faktiskt hjälper? >

Att människor slutar se oss som en belastning. Att människor slutar misstro oss. Att männskor, både samhället i strt och människor omkirng oss, lyssnar, tar in, stöttar och anpassar sig.
(Varför är det alltid sjuka som ska anpassa sig?)
>

Ja det var mycket mer jag ville säga och mycket mer konkreta sakr men nu tog hjärnn slut oh nacken md.

Vasrsåogda för "gnäll".

Liten fortsättningn:
När bpde samhället i stort och människor omkring en säger att man är ingenting värd om man inte skärper till sig, om man inte slutar vara "lat", att man minsann kan om man bara vill...det är farligt. >

När sjuka människor tvingar sig att göra mer än kroppen orkar, för att försöka passa in, för att man inte orkar med människors attityd, då blir det farligt.
Man gör mer än man borde och skadar sig, man gör mer än ens sjuka kropp klarar och så blir man ännu sjukare. >

Man slutar berätta hur ont man faktiskt har, man talar inte om riktigt hur dåligt man mår. Man drar sig undan.
Man orkar inte vara den som alltid är till besvär, den där besvärliga, den som behöver hjälp, den som behöver att andra anpassar sig efter vad man >

blir dålig/sämre av.
Man orkar inte "men x orkar du minsann" och "förra gången kunde du ju" osv osv.
Man orkar inte försöka förklara igen och igen och igen. Man orkar inte med människors reaktion på vad man behöver, inte kan, inte tål, inte orkar. >

Vi är många som har så många symptom och problem och följd-/samsjukdomar att vi själva tycker det låter helt galet. Det ÄR helt galet! Men det betyder inte att det inte är så, på riktigt.
Jag önskar människor kunde försöka förstå det.
Bara för att du tycker att en av alla >

konstiga grejer är knäpp och overklig betyder det inte att den inte existerar och orsakar lidande.
Hur du bemöter en sjuk människa och vilka anpassningar du gör för den personens skull gör enorm skillnad.
>

Som tonåring var jag aktiv i flera sporter, jag var superaktiv på fritiden, pluggade hårt i skolan med bra betyg, engagerade mig i en massa saker. Pushade mig långt bortom vad kroppen *egentligen* borde stå ut med. Varför? För att jag så ofta fick höra att jag bara var lat,>

när jag sa att det går inte, det gör för ont.
Samma när jag var 25, 25, 35. Av vården och av människor omkring mig.
Jag är så trött på att ses som "besvärlig", trött på att liksom vika mig själv både på längden och tvären för att inte vara till besvär. Det kostar. >

Och där tog hjrärna slut ign. Tvärsttopp. Häpp.