De senaste månaderna har lärt mig massor om ett ämne jag trodde jag redan kunde: Flykt. Jag inser nu att jag inte kunde något alls om detta. Någon vecka efter att talibanerna tog Afghanistan sitter jag och äter lunch med en god vän. En vän som jag har träffat regelbundet och ->
-> ätit luncher och middagar med under tre års tid. Jag lämnar bordet och när jag kommer tillbaka är han borta. Jag går ut på gården och där står han med en axelväska framför en bil. ”Jag ska bli evakuerad.” ”När?” ”Nu. Varför tror du bilen står här?” Jag kunde inte ta in det. ->
-> Någon vecka tidigare hade han fastnat i en byggnad under tung beskjutning, och huset där han bodde hade tagits över av talibaner. Men visst skulle han väl komma tillbaka? ”Ja, ja, om några veckor.” Veckorna gick. Förra veckan kom beskedet: ”Jag kan inte komma tillbaka.” På ->
-> liknande sätt försvann alla jag kände. Beslutet de behövde ta, att evakueras, togs på några minuter. De klev bara rakt ut på gatan och lämnade hela sina hem och alla sina saker bakom sig. Jag satt aldrig själv på något evakueringsplan men jag vet av de som gjorde det att ->
-> många bröt ihop när hjulen lyfte från Kabul. I de trånga kaninerna där de satt på golvet höll de för sina ansikten med händerna och grät och grät. De visste inte ens till vilket land de skulle. Nu är de utspridda över jordklotet. Många kan inte resa på minst fem år eftersom ->
-> de befinner sig i asylprocess. De är i Mexico, Ukraina, USA, Turkiet, Irland och många andra länder, även i fattiga länder i Afrika. Många hade höga positioner i Afghanistan, nu har de en ny: flykting. Familjemedlemmar och vänner kan inte träffas eftersom de är i olika ->
-> världsdelar. En kvinna ber fortfarande om hjälp med att vattna sina blommor – i Kabul. Hennes lägenhet finns kvar, inredd med vackra möbler och personliga tillhörigheter, precis som när hon bodde i den, men hon kommer aldrig se den igen. Ändå klarar inte hon av att låta ->
-> krukväxterna dö och frågar ständigt hur de tar sig. Själv förstår jag inte ens hur mina vänner klarade av att fly. När jag själv ställdes inför valet – evakueras eller stanna – så klarade jag inte ens av tanken. Att bara resa mig upp och lämna från en minut till en ->
-> annan? Jag har i krig mött människor som har valt att stanna. Som till och med har bott kvar vid fronter. Som har fått springa förbi krypskyttar för att handla mat. Jag har alltid tyckt att de har varit fullkomligt galna. Nu förstår jag att de inte alls var galna. De kunde ->
-> bara inte lämna det som de älskade.
• • •
Missing some Tweet in this thread? You can try to
force a refresh
