Vid min förra omröstning så blev det tydligt att ni ville ha mer nordisk folktro, och jag insåg att vi aldrig kört ett renodlat avsnitt om just svenska väsen …
Därför handlar dagens myttwitter om kända varelser från svensk folktro! 
Jag tänkte börja med lite akademiska om hur man analyserar sådana här berättelser
En vanlig tanke man hör när man pratar om tex näcken är att det finns en tydlig funktionell bakgrund till dem, typ: föräldrar hittade på näcken för att skrämma sina barn från att gå ner till vattnet
Detta synsätt på mytologi/folktro/religion kallas för FUNKTIONALLISM det vill säga, att mänskliga trosuppfattningar har en bakomliggande funktion
Disclousure: Jag är inte funktionallist, ibland tror jag det kan finns element av sådana ”praktiska motiv” bakom vissa företeelser men generellt är jag snarare STRUKTURALIST
Strukturalismen betonar istället att människan fungerar på ett sådant sätt att vissa symboler och företeelser väcker vissa känslor och associationer i oss
Det mest klassiska absolut vanligaste exemplet är följande: Vi människor tenderar att dela in vår värld i olika kategorier, typ ”Djur” ”Frukt” ”Människor” osv
När en varelse, ett föremål går emellan två kategorier, det vill säga, inte passar in i våra klassifikationer, så blir det avvikande och konstigt för oss
Vi reagerar då på det på olika sätt, med rädsla, avsky, men möjligen även med fascination
Jag tror jag har kort dragit detta tidigare men det är så oerhört grundläggande i religionsstudier så jag tar upp det ändå igen
Upprepning är lärdomens moder osv!!
Iallafall, för att då återkomma till svenska väsen, många mytiska varelser passar väldigt bra in på strukturalismens idéer om att vi är rädda för det som är annorlunda från vår vanliga uppdelning
Den stämmer även överens med den generella uppdelningen som vi människor gör i ”det civiliserade – där vi bor” och ”vildmarken – det skrämmande – där ute”
Det finns en rätt vanlig missuppfattning kring detta när det kommer till andra mänskliga kulturer
Vi som tycker att Vi, civiliserade, vanliga människor, vi bor i byar, städer, våra tomter - däremot ”naturfolk”, de primitiva, de bor ute i naturen, i det vilda
Och vi tror att De uppfattar sig själva på samma sätt, men det är fel, även andra mänskliga kulturer tycker att de är en civiliserad kultur som skiljer sig från den vilda naturen – även de som bor i djungeln
Jag säger detta för att det spelar så stor roll för hur idéen om VAR de mytiska mystiska varelserna finns någonstans – det är alltid ute i skogen, inne i berget, nere i bäcken
I de mystiska farliga trakterna där vi människor inte bor, ute i det vilda
Och som jag sa ovan, det vi tycker är mest skrämmande är ofta det som går emellan två kategorier, som glider mellan vår värld och den farliga vildmarken
Mitt bästa exempel på detta är ursprunget till ordet ”Häxa”, i många nordiska germanska språk är ordet väldigt likt, det tyska moderna ordet är ”hexe”
Det kan finnas flera ursprung men det vanligaste som nämns är Hagazussa, som ordagrant betyder ”rider på staket/gärdsgård”
Gärdsgården var förr i norra Europa ett klassiskt sätt att ringa in sin tomt, sin gård, för att markera gränserna mot naturen, skogen, där utanför
En kvinna som ”red på gärdsgården” var en obehaglig figur som satt precis på gränsen mellan människornas domän och den vilda naturen – en häxa
Keep this in mind när vi pratar om lite olika väsen i folktron! Hur dessa passar in i vår skräckblandade förtjusning inför dels det vilda bortanför oss och dels de varelser som går emellan det och vår värld
Först ut skogsrået!
Skogsrået är ett så kallat ”Rå” eller ”Rådare”, det är en varelse som i gammal, svensk folktro hörde ihop med en viss plats eller ett visst föremål och vakade över detta
Det känns ju spontant inte så långsökt att denna föreställning är en rest från vårt hedniska förflutna med spiritualistiska föreställningar
Det vill säga, tron på en besjälad värld, en andevärld där naturfenomen har en andlig motsvarighet
Dessa rådare kan vara en utveckling av denna föreställning, men mystisk delvis andlig varelse som hör ihop med en viss miljö
Detta stärks av att det förutom skogsrå på andra platser i Sverige har funnits myter som bergsrå, sjörå, gruvrå osv
Skogsrået är en av de med starkast identitet och som kanske flest känner till idag
Hon förekommer i berättelser och folktro i framförallt södra och mellersta Sverige, i norr glider hon ihop med den där vanligare varelsen ”vittran”
Hon kallas vid olika namn i olika delar av landet, bland annat skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan
Hon är ett klassisk feminint väsen som anspelar på rädslan som finns i patriarkala samhällen för den vilda otyglade kvinnliga sexualiteten
Skogsråets påverkan handlar i regel om sexuell påverkan på män och vad som riskerade hända män som var i skogen (som jägare och skogshuggare) och var intima med henne på olika sätt
Skogsrå lockade ensamma män på olika sätt, om en man varit med henne kunde han bli fåordig, tyst, förändrad, hans själ var tagen
Men man kunde även få stor jaktlycka av att hålla sig på god fot med skogsrået, hon kunde se till att ens vapen alltid prickade
(detta är också ett vanligt tema i svensk folktro, att man på olika sätt kan ingå förbund med övernaturliga väsen och även djävulen själv för fördelar – det hade dock också stora risker)
Skogsrået hade naturligtvis också något som visade och markerade att hon var mänsklig men ändå inte, att det var något med henne som avvek
I vissa berättelser har hon en rävsvans (hon går emellan kategorierna djur och människa) eller så hade hon en ihållig rygg eller en rygg gjord av trädbark
Många gamla illustrationer av henne visar just svansen som utmärkande drag
Det andra av våra mest kända väsen som jag tänkte ta upp här är näcken
Näcken är en väldigt gammal varelse, det finns äldre källor på detta manliga väsen än på det kvinnliga skogsrået som verkar ha varit populärast på 16/1700 talet och framåt
Näcken förekommer redan i fornnordisk diktning
Näcken är även ett väsen som skulle kunna ha en lite mer funktionallistisk förklaring, det finns en tydlig moral i berättelser om näcken att akta sig för att gå för nära vatten
Även om beskrivningen av honom också stämmer överens med de klassiska strukturalistiska teorierna om hur mytiska varelser är uppbyggda
Han är en manlig figur som är kopplad till vattendrag, åar, floder, sjöar, dammar, enskilda platser med stark symbolisk betydelse
Ordet ”näck” - nykr i fornnordiska källor, kommer förmodligen av samma ord som fornengelska nicor och forngermanska nihhus, de betyder lustigt nog ”flodhäst” men även ”krokodil”
En tolkning av det är väl helt enkelt att ordet har stått för ”sjömonster” i största allmänhet, (som ju både flodhäst och krokodil är i allra högsta grad) och översatts till typ ”skrämmande sjövarelse”
Näcken finns i hela landet men till skillnad från skogsrået förekommer han även i Norge och andra nordeuropeiska länder som delar av Tyskland
På svenska omnämns näcken även som älven, bäckamannen, strömkarlen, forskarl och kvarngubbe
Näcken kopplas även ihop med andra mystiska och farliga varelser i vattnet, som vattenormar och bäckahästen
Näcken var ett tämligen illvilligt väsen som drog ner människor i vattnet och dränkte dem
I vissa delar av landet och i vissa tider berättades det att han spelade på en fiol och lockade med vacker musik, i andra är han tystare och mer lömsk
I vissa berättelser är Näcken en vacker ung man, då finns ett element av farlig sexualitet riktad mot kvinnor i berättelsen, i andra är han snarare en vresig och farlig gubbe
Bilden av den unga spelande näcken har vi framförallt fått från Ernst Josephssons berömda nationalromantiska målning av honom
I södra Sverige betonas hans spelande, där finns även berättelser om hur man kunde göra ett avtal med näcken för att bli övernaturligt skicklig på att spela
I dessa berättelser finns också den dubbla farligheten med att sluta avtal med övernaturliga varelser för att få fördelar
Som att de som spelade näckens musik ibland inte kunde sluta spela och åhörare inte kunde sluta dansa, vilket är motivet i den kända statyn ”näckens polska” av Bror Hjorth i Uppsala
Både med näcken och skogsrået kan man notera några likheter: 1. de visar på den farliga vildmarken och vad som finns där och glider emellan det vilda och vår värld
2. Det finns en rad regler kring hur man ska förhålla sig till dem som anspelar på folklig magi, typ bind det onda med stål, tygla det onda genom att veta dess namn, ramsor och trollformler
3. de har delvis en funktionalistisk funktion i att de visar och varnar för det som är farligt
4. de anspelar ofta på rädslan för den otyglade sexualiteten
Såhär kan man analysera en rad andra intressanta svenska mystiska väsen, men vi nöjer oss här för denna gång! tack för att ni hängde med i dagens #myttwitter - nu tar vi helg!
