min först fråga till "k" - eller vad fan, hon heter karin - var givetvis "hur fan vet du allt det här?"
när hon hösten 2017 plötsligt tog kontakt med mig hade ytterligare en förändring skett. den tidigare tillförsikten var borta. vanorna var tillbaka. men hon berättade med en öppenhet hon inte visat tidigare.
hon och hennes bror hade haft en närmare relation än någonsin framkommit. hon visste en hel del av vad som hade hänt från det att han i augusti 1993 ryckte in som plutonbefälselev vid ka1 i vaxholm.
och hennes vidare öden hade fört henne in i en del av stockholms skuggigare miljöer där det visade sig att en del annan information fanns.
i samband med det som medierna kallade "porrkriget" under 1990-talet hade en del kriminella intressen från öst - i tidningarna talade man om "ryska maffian" försökt etablera sig i stockholm. det gällde klubbverksamhet där såväl droger som prostitution fanns bland inkomstkällorna.
det var i den miljön karin hade levt sina sena tonår. och eftersom det var en värld där kvinnor oftast betraktades som stumma och dumma inventarier hade hon fått reda på ett och annat.
"men vad fan tog de hit?" frågade jag när vi i oktober 2017 träffades på en obemärkt plats i stockholms utkanter.
hon hade sedan senast utvecklat ett stort säkerhetsmedvetande. på vägen dit dirigerades jag av henne och hon såg till att ingen följde efter min bil. samtalet skedde sedan intill en kaj där vinden från havet i alla fall försvårade för alla eventuella mikrofoner.
"jag vet inte det" sa hon. "men jag tror jag vet vad det användes till."
jag hade ju anat en del. inte minst "p":s berättelse hade givet många ledtrådar. extrema krav, kontinuerlig medicinsk övervakning. de fick springa, räkna, lyfta. kjs:s förhörstränare var där och körde hela programmet med dem.
"jag tror det var till och med värre än vad det brukade vara" sa hon. "det kan knappast varit lagligt. de höll på länge. flera dygn. och de brukade våld. riktigt våld. knytnävar. brorsan såg ut som han gått femton ronder mot tyson."
nej, det var klart det inte var lagligt. inte heller ett dygn utan ens vätska. eller två dygn i kylskåpskyla. sådant fanns inte i svenska försvaret på 1990-talet. något var jävligt speciellt den gången.
jag insåg redan första gången jag träffade karin att hon rimligtivis var övervakad, hur väl hon än försökte värja sig. trots att hon använde en anonym mejladress går det knappast att hindra att ens digitala signatur lyser igenom. som en jävla fyr i natten.
sverige må ha rustat ner försvaret till utplåningens gräns men alla vet att det finns ett område där vi fortfarande tillhör världseliten. det går inte att gömma sig på nätet från dem som sitter på lovö. karin hade underskattat dem.
det kändes plötsligt som om allt hade blivit bråttom nu. saker och ting skedde snabbare. i ungefär samma veva fick jag veta att min tjänst på timbro skulle ta slut under nästkommande vår. jag skulle alltså snart stå utan försörjning.
jag hade gjort ett förnyat försök att bolla med några redaktörer jag kände om att försöka ge offentlighet till det jag hade tagit reda på. intresse hade funnits, men man sa att jag behövde hyfsa det hela. hitta en röd tråd. hitta "en narrativ ingång" som en sa.
jag tog återigen kontakt med göran. tanken var att försöka konfrontera honom med uppgifterna jag fått från karin och se om han eventuellt satt på mer information som han ännu inte avslöjat för mig.
det ledde till att det hela tog ytterligare en dramatisk vändning.
när varken mejl eller telefon fungerade bestämde jag fick att försöka söka upp honom. det var inte helt lätt att göra det, men jag hade ju både för och efternamn. en socialtjänst i en kommun söder om stockholm hjälpte till på ett sätt som inte är helt kosher.
sverige är ett land som internationellt sätt har mycket låg grad av korruption. men vädjanden, lögner och krav i rätt kombination kan ibland lyckas. särskilt när vissa kommunalt anställda inte är så noggranna med att logga ut från sina datorer.
sverige i oktober. träden har förmultnat till skelett av svarta grenar. loftgångarna har feta kakor av fukt i betongen. några hundra meter bort bygger jm "morgondagens förstad". i ett centrum där handeln flyttat till kungens kurva förfaller gårdagens.
lukten eller åsynen? det går knappt att välja. dörren var i alla fall öppen. hade måste ha pissat eller spytt över reklambladen i hallen. en fuktig mönja av icareklam och brev från postkodslotteriet.
lägenheten hade bara ett rum och kök och hall och badrum. ändå var den som ett myrbo att överblicka. skiten som krälande gångar.
jag var rädd att han skulle ligga i badkaret. med den yttersta huden som glänsande kronblad kring den vita ruttnande kroppen. men där fanns bara ytterligare spyor.
överallt tomma benzokartor. de hade räckt för att lugna en miljöpartikongress inför nästa opinionsmätning.
men han levde. gud han gjorde det. på madrassen på golvet. de sista spyorna hade innehållit så mycket blod att det inte gått in i tygen utan låg ovanpå som en ogräddad svart kaka.
på ks i huddinge sen sa de att man egentligen inte skulle överleva. organen var så sköra att blodet egentligen hade krossat dem som crepepapper. levern mörkbrun. bukspottkörteln som en ballong. när de lyckades tråckla ihop blödningarna i magsäcken var det för att ge honom respit.
respit. inget mer. dagar, veckor och månader. knappast år. inte när det gått så här långt.
han tackade mig förstås inte. i alla fall inte på något normalt sätt. men jag bad honom om en sista hjälp kunde han faktiskt leverera.
då kunde han bara viska. när jag frågade honom om kamerorna nickade han bara först. sedan undrade han hur jag visste. jag sa att karin hade berättat.
"ni hade sjöövervakningskameror överallt på den tiden" sa jag. "det blev känt när några värnpliktiga använde dem för att kolla på tjejer som badade nakna. jag vet att ni fick bilder. någon av nätterna."
han nickade.
"både 86 och 93. det finns rapporter om båda. jag behöver se filmerna. och vad som hände ute vid strömskär. alldeles vid norrudden."
då tittade han på mig som jag sagt något olämpligt. huden som satt spänd över det som kvar av hans utseende var blåvit. ögonen flackade bakom tunga rynkor.
"jag vet det också" sa jag. "något smällde. precis som när den där ryssen gick igenom mineringen vid mälsten 82. då måste kameran ha aktiverats."
han nickade. kanske gav han någonstans upp det sista. det hade funnits någon slags lojalitet fram tills nu. men det var slut. nu fick jag namn och en del ord och siffror jag skulle använda som referenser när jag frågade.
på krigsarkivet var det som de hade väntat på mig. göran hade haft bundsförvanter. som att en hel apparat fanns redo att hjälpa mig. som om de alla hade bestämt sig för att allt en dag skulle komma fram. bara någon frågade.
jag var tillbaka hos göran redan samma kväll. hans tillstånd hade försämrats. nu pratade han knappt. viskningarna var hesa.
någon hade i alla fall sett till att filmen hade digitaliserats. så att den skulle sparas för eftervärlden. men knappast tittat på innehållet. i så fall hade den inte hamnat i en semioffentlig del av riksarkivet.
jag satte datorn på bordet intill hans säng. (samma dator jag skriver det här på.) vi tittade tillsammans på de suddiga bilderna av en mörk fjärd i skymning.
träden närmast hade tappat sina löv. havet var blygrått. långsamt blev allt mörkare. himlen djupnade i svart. horisonten snörptes samman till ett diffust band av dunkel.
vi tittade under tystnad. såg hur dyningarna blev allt slöare i mörkret. snart fanns inget mer än grå nyanser kvar. hav, land och himmel knappt möjliga att skilja från varandra.
en minut gick. en timme. utanför sjukhuset mörknade en annan höstdag 24 år senare. han andades tungt. jag kände hans lukt. antiseptisk. hans ögonvitor lyste gula i det svaga skenet från lampan brevid sängen.
så såg vi det.
han hade väntat sig det men ryckte ändå till så att sängramen gungade. tejpen som höll droppet kvar vid hans handlov slets av.
jag kunde bara stirra rakt fram.
filmen var 24 år gammal.
det spelade ingen roll.
det hade kommit och gått på en sekund. kanske mindre.
klockan i bildens nederkant räknade metodiskt sekunderna vidare. jag behövde bara dra lite bakåt för att sekvensen skulle återkomma.
i helvete jag tänkte göra det.
i helvete jag behövde göra det.
jag tänkte viska något som "vad i helvete var det???" men insåg att det bara blev en ilande tanke inne i mitt huvud.
det gick inte att viska längre.
vattnet hade varit stilla. dyningarna dött ut. mörkret nästan totalt.
i början fanns ingenting ovanför. allt man såg... var under ytan.
nej, man såg inte. man... visste.
24 år senare på skrämen av en macbook pro där nästan allt var svart så visste man ändå.
så bröts ytan. krusade sig. vattnet som maskar som krälade. mörkgrönt, slemmigt. det var som om vattnet försökte fly från det som var på väg upp.
det som reste sig var enormt. växande. en explosion av svart massa som liksom pressade bort resten av världen. den breda fjärden var som ett litet dike som plöjdes upp.
en svart massa som slök allt i sin väg. men även om det inte gick att se något annat än det svarta såg man ändå... man såg, man kände man var man det kom upp som...
fragment. en kropp. liten och benig och ihoppressad. ett svultet barn. ett desformerat foster. ett skimmer av blank hud och knotiga ben. som bara växte.
armar ben fenor lår polyper armar ben... de växte ut från det mörka. en spindel av ruttnande koagulation av kropp som inte längre var kropp. en föruttnelse som gått bortom det som är möjligt.
en sekund bara. men hur det växte. upp ur vattnet. högre än vattnet. en förtorkad groda som pressar sig mot en, hoppar in bakom kläderna och sylvasst gnager ens hud. vassa myggor som täcker ansikte och handflator som bildar en myllrande filt av naturvidrig insiktskropp.
allt det här är ord. de är ord som inte räcker. en kropp som växer. benen, knotorna, armarna, hur allt bara blev längre. det skulle inte gå att fly. hur fort man än sprang skulle armarna hinna växa i kapp en.
och ansiktet...
det vita.
hon som kommer över isen...
hom som aldrig mättas...
jag såg det på film. ett kvarts sekel senare.
hade jag sett det ske hade jag förlorat förståndet.
det är allt som återstår. det vanvettiga skrattet. att kasta sig ner i elden. i avgrunden. i djupet. att överge allt.
bara för att slippa se.
gud.
jag vet vad jag såg. jag förstod vad som hände.
ögonen. hon hade inte ens öppnat dem.
jag såg henne bara en sekund och hon hade inte ens öppnat ögonen.
därför kan jag berätta.
för när HOIN väl öppnar sina ögon är det
...då finns inget mer.
