Många twittrar om vad man bör rösta på. Jag kan inte ge några sådana tips för inget parti driver frågan som engagerar mig mest. Jag ska istället skriva några tweets om kommunpolitik. En självupplevd berättelse om effektiviseringskrav och i förlängningen om stress. Läs om ni vill.
Ett gäng år sedan och jag hade ganska nyss gått med i ett politiskt parti. Engagemanget var ganska lågt i partiet men mitt väldigt stort så i den mån man kan stiga i graderna i ett litet kommunparti gjorde jag det. Den här historien handlar om mitt första budgetmöte.
Det var nykomlingen från maskrosgänget (jag), två vänsterpartister och några rutinerade rävar från S som skulle träffa ekonomichefen för att få veta förutsättningarna inför nästa års budget. "Det finns inga pengar att satsa" sa ekonomichefen. Bistra miner. Sånt vinner inga val.
Den socialdemokrat som varit med längst rynkade pannan och frågade "finns det någonting man kan göra"? Ekonomichefen nickade och svarade lugnt "ja det finns det". Några klick i excelfilen och plötsligt fanns det 10 miljoner till "politiska prioriteringar"
Nöjda miner i församlingen. Tio miljoner är inte massor av pengar för en kommun som drog runt någonstans runt en och en halv miljard men det var mycket mer än noll. Som ny i spelet kände jag inte riktigt till reglerna så jag frågade. "Vad var det som hände"?
Ekonomichefen förklarade kortfattat, som att det var det mest naturliga i hela världen, att skolans effektiviseringskrav bara höjts med ett gäng tiondelar så nu kunde vi politiker använda de pengarna till satsningar på skolan. Inga konstigheter.
Jag tyckte väl ändå att det var lite konstigt men sa inte ifrån. Ingen annan reagerade ju. En dag på kontoret. "Vi har alltid effektiviseringskrav, det är vårt uppdrag att ge incitament för lärare och rektorer att göra skolan billigare". Jaha.
Vet ni hur vi använde de här tio miljonerna? Jo nu ska ni få se hur finurlig styrningen av skolan är. Vi tog de tio miljoner vi stulit från skolan i effektiviseringskrav och gav tillbaka dem till skolan i form av pengar som lärare fick söka för skolutvecklingsprojekt.
FÅR MAN GÖRA SÅ? Tänker kanske ni. Klart man får. Nio av tio kommuner sparar på välfärden under 2018. Men de gör det oftast i toner av satsningar. MEN MÄRKER INTE OPPOSITIONEN DET? Nej de gör oftast samma sak. Så var det för oss. Ingen frågade något. Lärarna var helt ovetande.
I budget och i tidningen stod det att vår kommun satsade på skolan. Bland annat i form av 10 fräscha miljoner för skolutvecklingsprojekt. Det var skolans pengar som vi tagit och gett tillbaka. "Politiska satsningar". Nej. Politiska nedskärningar. Projektpengar tar slut.
Sensmoralen är inte att kommunpolitiker är svin för det är de inte. De gör sitt bästa för att skolan ska bli så bra. Det är så här styrningen uppmuntrar dem att bete sig. Det är New Public Management. Det är incitament till effektivisering. Ansvarsfull hantering av skattepengar.
När jag började berätta om det här i olika forum och sammanhang var det inte så många som orkade lyssna/läsa och inte heller så många som trodde mig. Det låter helt enkelt för cyniskt för att vara sant. Man kan köpa att det skärs ner i nån kommun här och nån där men systematiskt?
Det är heller inte förstesidestoff för dagens klickbetesmedia. För att visa på att det här är vad som sker måste man läsa budget grundligt och ofta räkna själv på nämnders ramtilldelningar. På hur mycket löner kompenseras med. På om inflationen kompenseras. Det tar tid.
Efter 4-5 år i kommunpolitiken tog allt plötsligt slut. Jag hade jobbat heltid som lärare, varit pappa, man, tränat grabbens fotbollslag, blivit ordförande i samma förening och samtidigt fått för många politiska uppdrag. Idiot. Kroppen gav upp. Speciellt hjärnan.
Om det här kan och bör berättas massor men inte ikväll. Men när jag låg hemma och inte orkade resa mig ur sängen såddes ett frö som lite legat och grott och växt i ca sju år nu. Intresset för stress, vad som händer i kroppen när man stressar och varför folk stressar allt mer.
För här finns ett samband. Folk som suttit väldigt länge i tysta rum på universitet har kommit fram till att stressrelaterade sjukdomar som tex utmattning skapas när människor lever länge med glapp mellan krav och resurser. Det är oomtvistat.
Men hela den politiska styrningen av välfärden bygger på att politiker ska pressa vård, skola och omsorg till att prestera mer till billigare pris genom att SKAPA sådant glapp mellan krav och resurser.
I teorin ska medarbetare hela tiden hitta på effektivare arbetsmetoder som täpper igen glappet. Så att det kan öka igen. Så att det kan täppas igen av ännu mer effektiva arbetsmetoder. Så att det kan öka igen osv. Det här är ansvarsfull politik enligt rådande paradigm.
De flesta som jobbat som lärare under en längre period har samma upplevelse. Arbetsuppgifterna ökar hela tiden i omfattning. Allt färre blir andningshålen i schemat. Lite mindre tid till förarbete. Lite mindre tid till efterarbete. Lite fler ansvarsområden utanför klassrummet.
Det är ingen slump att lärare känner så. Det är meningen. Precis som vi tillverkar allt bättre och billigare produkter i tillverkningsindustrin är det tänkt att välfärden ska producera allt billigare och bättre vård, skola och omsorg. Det är tillväxt i välfärdsindustrin.
Så nej. Jag kan inte tipsa om något parti att rösta på. Jag kommer såklart att rösta på det parti jag tycker har bäst politik överlag men inget politiskt parti har i ord och handling visat att de vill ändra på den här styrningen. Än.
Jag och @asaplsnr skulle kunna skriva hundratals inlägg i valrörelsen om kommuner som sparar på skola och omsorg och landsting som sparar på vård men vi har bestämt oss för att inte göra det. Valrörelsen är inte rätt tid för systemkritik. Den skulle bara missbrukas.
I en kommun skulle alliansminoritet använda det mot rödgrön majoritet och i en annan skulle en rödgrön minoritet använda det mot en alliansmajoritet. Det skulle gillas och delas och spridas men när valet var över skulle möjligen majoriteten ha förändrats, men inte politiken.
Jag vill avsluta med några ord till bla @vardforbundet, @vision_fack, @lararnas, @FacketKommunal, @Lararforbundet, @akademssr. I den mån ni alls vet vilka vi i @tsbalans är vet jag att ni tycker att vi är lite jobbiga.
Jag förstår er. Det är ok. Vi är jobbiga. Men vi är jobbiga för att ni inte är det. Om ni hade gjort ett gott jobb med att lyfta styrningens påverkan på era medlemmars arbetsmiljö hade vi inte haft ett existensberättigande. Ingen hade lyssnat på oss om ni redan sagt samma sak.
Klockan är mycket och folk sover. Klokt. Jag är inte så bra på det och har inte varit på sju år. En av grejerna som gick sönder även om det sakta rättat till sig en aning. Ni ska vet att det är väldigt mycket som ändras när man kraschar. Inte så många till det bättre. Gonatt.
