Vem är denna dåre som skriver långa inlägg om budgetar? är det rimligt om några av er undrar. Helt oombedd ska jag berätta varför i en lång och säkert för utelämnande rant om utmattning, politisk styrning och facklig kamp. Klicka bort om ni tycker nån av de grejerna är jobbiga.
"Vi måste prata mer om psykisk ohälsa". Ok. För några år sedan var jag ett twittertroll. Då var det lätt. Nu kommer det att bli svårt. Jag har nått som kallas hjärntrötthet. Min hjärna är skadad av stress och kommer nog aldrig att bli hel igen. Att leva med sådan är en UTMANING!
Man kan drabbas av hjärntrötthet när man har fått en stroke. Det har inte jag fått. Jag har fått väggen. När man får väggen kan man om man har otur också drabbas av hjärntrötthet. Det är ett bra namn för man är trött i hjärnan nästan jämt när man har hjärntrötthet.
Trött när man vaknar (vilket man ofta gör för tidigt), trött när man somnar (vilket ändå inte är lätt) och trött ganska ofta däremellan. Stackare, tänker kanske de av er som har lätt för empati. Det finns många som har en tuffare version än mig, men ja. Det är inte alltid kul.
Jag fick den här väggen efter att ha gjort för mycket under några år. Nej det var ingen ond chef i välfärden som förstörde allt. Det var jag själv. Jag höll på med kommunpolitik och många saker till utöver det och fattade inte att orken var begränsad. Så, pang.
Några saker är jobbigt med utmattningsversionen hjärntrötthet, utöver detta att det inte går över, en av dem är att det inte syns på något vis. Man är trött men ögonen är inte trötta. Hjärnan är trött. Den kokar ibland så man undrar om det ryker ur öronen. Men inget syns.
En bra sak är dock att man kan bli bättre på att hantera hjärnans trötthet och lära sig vad det är som triggar den. Jag har blivit hyfsat bra på det. Därför kan jag nu sitta här på twitter (troligen ensam) och gå över till den politiska delen av ranten. Varför budget?
Jag klantade till det som politiker och fick väggen, men innan det lärde jag mig en hel del om hur välfärdens styrning funkar. Eller inte funkar. Budget är ALLT! Text och fina fraser och löften hit och dit men inget betyder något om det inte finns täckning i budget.
Jag tjatar om de där effektiviseringskraven och att inte kostnadsökningar som löner kompenseras osv och jag gör det av en orsak. Om inte utrymmet finns i budget för att öka kostnader kommer några någonstans att få göra lite fler saker det kommande året. Oavsett fina ord.
När jag fick väggen slutade jag med politik. Och jag slutade vara ordförande i fotbollsklubben. Och jag slutade vara fotbollstränare. Och jag slutade med extraknäcken.
Men jag slutade inte med facket!
Men jag slutade inte med facket!
Jag kommer aldrig få ett dubbeluppslag i Amelia där jag berättar om den framgångsrika vägen tillbaka från utmattning. Det finns ingen väg tillbaka. Det finns vägar till andra ställen dock. Jag tänkte att om jag orkar hänga kvar vid facket kan jag hjälpa andra att klara sig.
Min väg till ett annat ställe blev att försöka använda de där sakerna jag lärt mig för att se till att folk undviker att drabbas av stressrelaterade grejer. Ingen har bättre förutsättningar att göra det än fackföreningarna men de kan för lite om budget. Och budget var ju allt.
Jag förstår att andra tycker olika men från mitt perspektiv, att försöka få folk att sluta gå in i välfärdsväggar, är det fullständigt oförklarligt hur man som fackförbund kan lägga tid och resurser på att prata om saker som profession, karriär och löneglidning. Prata om budget!
Stressrelaterad ohälsa skapas av obalans krav <=> resurser. Staten har krav på välfärden. I budget anger huvudmännen egna mål samt vilka resurser som finns för att nå statens krav och huvudmännens mål. Om resurserna inte är tillräckliga för att nå krav och mål uppstår obalans.
Som politiker var jag med och la effektiviseringskrav i budget (har en kul historia om detta men den är för lång). De flesta kommuner och landsting kör med sånt. Varje år måste välfärden spara någon eller några procent. Varje år. Varje!
Tanken är att det här ska UTMANA organisationen att förändra sitt arbetssätt så att den producerar (ja det ordet används) välfärd lite billigare och lite bättre. Det funkar inte. Istället stressas organisationen att arbete lite fortare. Varför problematiseras intre detta mer?
Och varför (förlåt jag måste) är inte det är det viktigaste på agendan för välfärdsfacken? Slår man samman mina erfarenheter från politik, fack och att jobba som lärare är slutsatsen att det årliga effektiviseringskravet är det enskilt farligaste i hela arbetslivet.
Om en kommun bestämmer sig för att spara 20 % på tex skolan vore det oerhört tungt för de som jobbar i skolan i den kommunen. Men det hade inte gått utan att vara tydlig med att nu sänker politiken kraven. 20 % är massor. Det hade inte gått att komma undan det politiska ansvaret.
Men om man varje år, under 20 års tid, minskar budget med en procent jämfört kostnadsökningarna kommer politikerna att säga att det här är ett rimligt effektiviseringskrav. En procent är ingenting. Det går att klara plus öka kvaliteten.
Men på 20 år är det (ungefär) 20 %!
Men på 20 år är det (ungefär) 20 %!
Därför skriver jag budgetgranskningar. För att varje nytt års budget över tid skapar enorma besparingskrav. För att kunna hänvisa till att förra året skedde samma sak. För att senare visa att nästa år sker samma sak. Och nästa. Och nästa. Medan folks förväntningar bara ökar.
Det är inte rimligt att det ska vara förenat med fara för den egna hälsan att jobba med att hjälpa andra människor. För ett gäng år sedan var det inte det. Sedan kom NPM. Nu är det det. Och det kommer att bli värre om vi inte gemensamt gör någonting åt saken.
Jag har varit fackligt engagerad så länge jag minns och är övertygad om att facklig solidaritet är bästa sättet att bekämpa arbetsrelaterad ohälsa. Jag tror att det @tsbalans gör är viktigt och att det vore bra för alla om det vi gör fick mer uppmärksamhet. Även av facken.
Men jag är trött. Lärarjobbet gör mig trött. Kanske för trött. Vi får se hur det går.
Tänk på budget. Det är viktigt.
Gokväll
Tänk på budget. Det är viktigt.
Gokväll
