Thread by @neo_andreas

kan ni tänka er en bättre miljö att börja en historia än väntsalen på ropstens tunnelbanestation en söndagskväll i slutet av 90-talet?

det är pressbyrå hela vägen nu, men på den tiden var halva lokalen väntsal. en dubbelvänd bänk, tidtabeller mot en vägg och massa tysta människor.

bänkarna var av trä. men det gick att sitta på elementen också. plåtarna slagna i vågmönster var aningen mer obekväma men å andra sidan varma.

varför ropsten? varför inte! det här var före vår tids infekterade strider om vad som var no och och vad som var go, men stockholm bestod ändå av gränsland. inget märktes det så tydligt för oss som växte upp i staden. vissa ställen gick man till. andra inte.

varför söndagskväll? det är än enklare. ta bort laddningen från helgens andra kvällar. ta istället dit det som återstår när den laddningen exploderat eller imploderat. resterna av ett fyrverkeri eller en blindgångare.

för sakkännedom: tunnelbanan kommer och går var tjugonde minut. vissa fastnar här i väntan på buss, andra i väntan på tunnelbana. men mellanskillnaden i tid finns här. en paus. man kan ha eller mista den. men den finns.

varför sent 90-tal? jag är född 20 år tidigare. några år tidigare hade jag inte haft här att göra. några år senare än mindre. men just nu, några år av lucka. när man flytt hemmet tillräckligt för att veckan - och framför allt fredagen och lördagen - ska vara no go-zone.

när ändå en kväll i veckan är go home zone. och det blir söndagen. då man ändå inte har pengar, då man ändå inte har något att göra, då magen maler och ögonvrårna sticker, då man ändå... inser att det är nära.

för ett dygn sedan har allt varit aktivitet och hopp och löften. folk kommer och går. drömmar väcks och besannas. men nu är det ett dygn senare och ett dygn för sent.

kan man inte börja en historia så? på en plats och vid en tid där drömmar väckts och besannats och sedan flytt? är inte det ganska rimligt?

på lidingö kallade man vid den här tiden oftast bussarna för enskilda siffror: "trean går snart!", "jag väntar på femman!", "jag kan ta både ettan och tretton!".

(det är inte viktigt för fortsättningen, men det kan ge lite lokalfärg för den som gillar sånt. det är valfritt.)

annars? sent 90-tal? det är inte fel valt. alla tider är brytningstider, men det här knakar värre än andra.

på handels fick jag i ett annat millenium lära mig att 1997 var brytningsåret. då slog det över. då gick folk från att vara sjukskriva för att allt gick så jävla dåligt, till att bli sjukskrivna för att allt gick gå jävla bra.

så vi är där. kanske något år senare. min och a:s mamma och pappa hade bott själva några år. börjat skapa sina hem som de ville det.

inga småbarn som rev ner, inga tonåringar som röjde. bara våra mammor och pappor och lönen som 40-talisterna börja få vid den här tiden. och dessutom upptäckte att deras villor var färdigbetalda.

träbänken kan kännas hård bakom oss. men den kan ändå avnjutas som mjukt rundad. lite som livet. medelklassunge "utslängd" i ett liv där söndagsmiddagen och cashtillskottet är en bussresa bort. sedan må morgonens ångest riva som den vill.

bussarna kommer och går. vi väntar på tunnelbanan. kanske möter man i det här läget en gammal klasskamrat. varför är inte det här ett lämpligt ställe att börja en historia?

när hon berättar om att hennes pappa är så sjuk och nämner de där termerna vi tycker så illa om, varför ska inte jag börja fundera då?

även fast håller om henne och vi pratar som vi inte gjort på många år - är det så kontigt att jag också börjar tänka på hennes pappa?

är det så konstigt att jag funderar på kontoret på vinden? dit man aldrig fick gå upp för att han skulle bli så störd?

det här är en gammal historia som jag ännu inte bestämt mig för om jag ska berätta eller inte, men ändå... jag kramar henne och vill med det lilla jag har ta bort det onda hon känner... men... men.

jag var upp för den där trappan en enda gång och jag gjorde inte annat än att leta tomma videoband för att vi skulle kunna spea in de tecknade filmerna från godmorgon sverige och jag gjorde inte annat än att tog ner filmerna jag hittade och det var inte meningen att göra något an

det var inte mer än så. hon var också med på det. det var hon som sa att hennes pappa hade fler videoband där uppe dit vi inte fick gå. och jag tog bara ett.

jag tog bara ett!

när vi träffades den gången var det väl inte så jävla konstigt att jag hatade världen för att annas pappa skulle dö men samtidigt tackade något för att han skulle det?

ungefär som ropstens tunnelbanestation en söndagskväll i slutet av 90-talet.

man ville bara älska och krama samtidigt.

anna och jag såg den tillsamamns. jag vet att jag kan vara säker på det minnet.

hade jag inte kommit ihåg det hade jag aldrig kramat henne så hårt den gången.

hade hon kommit ihåg det hade hon aldrig kramat mig alls den gången.

videobandet för er ungdomar hade plats med en ganska stor etikett. det gick att skriva en del.

man kunde exempelvis skriva "krig och hågkomst avsnitt 7" eller "superted, lucky luke, tintin".

kan man börja en historia så? "krig och hågkomst avsnitt 7"? eller "superted"?

på det där bandet jag snodde stod det också något skrivet.

han såg till så att anna inte såg den gången. och vi pratade aldrig om det efteråt.

hade ni också sådana barndomsminnen? att "nu händer det!" när fullkomligt bissara saker skedde?

jag for ner för trappor, fortare än jag trodde det gick, genom rummen, jag minns att jag vrålade efter anna, men det var som om det gick för fort för att orden skulle nå fram till henne.

in i ett baksäte. vrålande motor. utdragen. fortfarande i samma händelse. minns min föräldras carport. (det hette så då.)

jag vet att pappa mötte. greppet mot axeln mjuknade. men för långsamt. som om han ville att smärtan från det skulle smälta samman med åsynen av pappa.

som om hotet och frälsningen skulle flytta ihop. vara en del av varandra.

det var den där filmen. en vanlig vhs-kassett. det var allt jag gjorde.

när jag och anna träffade den där söndagskvällen i slutet av 90-talet hade det gått massa år. hon mindes inget av den.

jag mindes allt. och när hon började snyfta och berätta om sjukdomen som drabbat hennes pappa kunde jag bara tänka en enda sak.

gode gud!

gode gud, varför dröjde du så länge?

vi börjar där. vi får se var vi hamnar.