,
39 tweets,
5 min read
Read on Twitter
polismästaren tog emot i skjortärmarna.
det var till och med uppkavlade till armbågarna. på benen hade han ett par ljusa chinos. hans handslag var fast och markerade åt august att sätta sig i stolen framför det nästan helt tomma skrivbordet.
polismästaren rundade ivrigt det egna bordet och slog sig ner i stolen bakom det. lutade sig fram med de kraftiga, bara underarmarna mot det ljusa björkträet under. nickade åt august.
plötsligt var det som att han kom av sig. hans blick följde augusts som hade glidit ut över rummet och fastnat vid ett par skidor som stod lutade mot väggen bakom skrivbordet. polismästarens läppar delades i ett varggrin.
"vasaloppet!" utbrast han. "tjugoförsta året!" han nickade åt skidorna. "jag tänkte ta en tur runt kaknäs sedan. det finns elljus där!"
august nickade tveksamt. både som barn och vuxen hade han åkt mycket skidor, men det var för transport när det inte gick att gå. att åka runt på måfå utan anledning fann han vettlöst.
polismästaren lyfte handen. blond krull fyllde handlovarna. han höll upp fyra fingrar. "skidåkning nu på vintern" ett finger ner. "sedan löpningen. den är grunden!" august nickade igen. historien om polismästarens pappa var välkänd. han hade varit friidrottare. "så simning!"
ett finger kvar. polismästaren log. "tennis!" utropade han. "du ska väl se australiensiska nästa vecka? wilander!"
august hann inte svara (vilket var tur för om wilander hade han bara hört namnet) innan polismästaren plötsligt räckte över en bunt papper. det var tydligen slut på kallpratet. med stigande förvåning började han bläddra bland blanketterna.
polismästaren refererade i staccato i samma takt osm august hann läsa. tjänstledighet från nuvarande kommissarietjänst vid stockholmspolisen. samtidigt en ny position - kommissarie med särskilt tjänsteställning, lönen var kraftigt påverkat - på rikskriminalens våldsrotel.
"jag ska till rikskrim?" frågade august förvånat. det hela verkade osannolikt. vem skulle vilja befordra någon några månader innan pensionen? dessutom till en helt annan avdelning?
polismästaren nickade. sa att han förstod att det framstod som konstigt. men byråkratin var klar. inklusive den fackliga. det här var ovanligt men det var viktigt. om august tackade ja skulle fler än polismästaren bli tacksamma.
plötsligt reste sig den andre och gick raskt bort mot fönstret. ställde sig med ryggen mot august. en uppenbart tränad posering. august förväntade sig en förklaring. men polismästaren stod tyst länge.
"vad tror du händer med den här stan?" utbrast polismästaren plötsligt. "med det här landet? vet du att inom 10 kilometers radie från den plats vi befinner oss har några av europas farligaste terrorister funnit sin fristad?"
han vände åter om. "palestinier. tyska extremister. kurder. diverse separatister från jugoslavien. muslimska fanatiker. krigsförbrytare från libanon. alla kommer hit. vi tar emot dem alla."
plötsligt ändrade polismästaren återigen sitt fokus. återvände till sitt skrivbord. "det finns förstås en tanke bakom det här" sa han. "det är ett alldeles speciellt ärende. du har säkert hört talas om det. det har några år på nacken. men du känner till orten."
august nickade. han insåg genast vad det var frågan om. hans hembygd var inte känd för någon mer avancerad kriminologisk historia. efter att han flyttat fanns det bara en sak som rikskriminalen hade uppmärksammat där uppe.
"roger mattsson" konstaterade han. länspolismästaren nickade. sedan började han återigen skumma igenom sina papper. stötvis kom alla punkterna som august redan kände till trots att han själv aldrig hade jobbat med ärendet.
roger mattsson, född den nittonde oktober 1969, hemmahörande i mellansel i det som numera var örnsköldsviks kommun. han bodde tillsammans med sin mamma i tre rum och kök i hsb-husen vid skolgatan, centralt i samhället.
en knapp vecka efter sin sin elvaårsdag - fredagen den 24 oktober 1980 - hade mellanstadieskolan han gick i stängt på grund av att lärarna skulle fortbildas. meningen var att roger skulle vara ensam hemma under dagen.
sedan skulle hans pappa - som var bosatt i örnsköldsvik ungefär tre mil bort hämta honom på eftermiddagen så att de två skulle tillbringa helgen tillsammans. så hade roger gjort varannan helge ända sedan föräldrarnas separation fyra år tidigare.
mammas lämnade hemmet på skolgatan vid åttatiden på morgonen för att gå till sitt arbete. roger var då vaken och satt vid frukostbordet. nästa person som såg roger den dagen var en granne som såg honom utanför husets port vid tiotiden på förmiddagen.
roger ska då enligt vittnet ha sett "konfunderad" ut.
denne granne var också den sista personen som såg roger den här dagen och faktiskt över huvud taget. sedan dess var roger spårlöst försvunnen.
redan nu fem år senare hade ärendet trätt in i den svenska kriminalhistorien. förutom det djupt i obehagliga i att ett barn gått ett okänt - men antagligen grymt - öde till mötes hade det inte saknats ytterligare skrämmande detaljer.
föräldrarna bodde på olika håll och en av moderns tidigare partners - i pressen kallad "styvfadern" - hade upprepade gånger hotat att göra roger illa, i någon slag bisarrt missriktad försök att återigen närma sig modern.
försvinnande hade dock gjort att föräldrarna återförenats och när polisen inte tog misstankarna mot den tidigare partner på allvar hade de tillsammans med en av landets mest kända brännvinsadvokater hotat att väcka enskilt åtal mot denne.
örnsköldsvikspolisen hade tämligen omedelbart fått förstärkningar både från omgivande polisdistrikt och från riksmordskommissionen för att skapa klarhet kring det mystiska försvinnandet. mellansel - ett samhälle med ungefär 1000 invånare - hade mer eller mindre vänts upp och ner.
när barn utsätts för brott i sverige återfinns nästan alltid gärningsmannen i närståendekretsen. självklart hade alla vuxna personer i rogers närhet skärskådats in på bara skinnet.
bistra utredare från övik och stockholm hade föga respekt för bygdens hemligheter. missämja, skvaller och misstankar tillbaka till 50-talet hade plockats fram och genomgåtts. ingenting sparades.
skallgångskedjor med hemvärnsmän, föreningsfolk och frivilliga hade systematiskt sökt igenom myrar och skogar. otaliga sjöar hade draggats. men ingenstans fann man något spår efter roger.
allt detta visste förstås august i egenskap av barnfödd och i egenskap av polis. som den senare visste han också att fem år gamla ärenden ofta är hopplösa. ändå satt hans högsta chef nu här och ville att han under sina sista månader som polis skulle jobba med just det.
han sa det inte direkt så, men nästan. inlindat. vad skulle han kunna göra nu? visste förresten polismästaren att han hade några månader kvar till pension.
den sportige polismästaren nickade. det framgick förstås av papprena. den 1 mars nästa år skulle august vara en fri man. polismästaren skrattade. men det var några månader kvar dit. ville han inte göra en god sak den sista tiden?
så log polismästaren brett. själv hade han många och långa år kvar till pensionen. han sneglade mot skidorna som stod lutade mot sin vägg. men lite avund kunde han ändå känna mot august. snart var hans gärning över.
"så länge ingenting väldigt ovanligt och oväntat händer kommer du att kunna tacka för dig nästa år!" sade polismästaren. "det kan jag lova dig!" en hand sträcktes fram som om allt var klart fast ingenting var det.
polismästaren rabblade snabbt vilka av sekreterarna han behövde prata med. vilka papper som skull skrivas på. hur han skulle briefas. allt skulle få sin förklaring. några månader till. en sista tjänst för kåren.
"du är pensionär i mars" sa polismästaren. "det kan jag lova dig!" han visade august mot dörren och tillade en sista sak. med förbindlig och trygg röst.
"så länge inte himlen faller ner över oss alla..." sa han. "så länge inte himlen faller ner över oss före den 28 februari nästa år!"
