Thread by @eskil_andersson

Här följer redogörelsen för striden vid Chahar Bulak.

Några klarlägganden först:
Jag gör detta för att ge framförallt militär personal en bild av hur en strid kan upplevas samt vilka känslor som kan förekomma efteråt i olika tidsperioder.

Tråden kommer bli något lång.

Tid: 2009-04-09
Plats: Afghanistan. Några mil Väster om Mazar-E-Sharif. Chahar Bulak.
Trupp: 3.plut (CQ) ur 312.Luftburna skv.
Verksamhet: gruppvis patrullering inom ett större område.
Plutonen grupperad i bas med de grupper som ej var ute.

Under dagen genomfördes samverkan med polis i Chahar Bulak.
Det beslutades om en gemensam patrull mot en mindre byhåla. En grupp ur min pluton mötte upp ett fordon med 5 afghanska poliser efter mörkrets inbrott.
Jag medföljde som stöd till gruppchef.

I täten åkte en Afghansk polis-pick-up.
Därefter jag med en omgång i vit, helt oskyddad, Toyota Landqruiser.
I kön andra omgång med splitterskyddad GW.
Totalt 8 svenska soldater, 1 tolk (i min bil) och 5 poliser (kan varit 4 - jag är lite osäker).

Läget hade varit lugnt hela insatsen. Ingenting särskilt har hänt.
Plutonen har börjat ”slappna av”.
Dock genomfördes förövning sammanstöt inför varje patrull (skvadronchefen var stenhård med detta).

Min befattning var stf plutch men chefen hade jalla och var på campen.

Fordonsparken i stort bestod av dels oskyddade och dels skyddade fordon (splitter). Som chef valde man alltid att åka i oskyddade fordon. Ett beslut som var lätt INNAN första striden men betydligt jobbigare efter man upplevt dödsångest på riktigt.

Vårt förband var även väldigt välövat (med den tidens mått) då vi hade samövat under hela NBG-08-tiden.

Åter till händelsen:

Vi framrycker på en mindre grusväg över ett fält som sträcker sig ett antal kilometer mellan Chahar Bulak och en mindre byhåla.
Övriga plutonen befinner sig ca 45min marsch bort.
Det är mörkt. Afghansk natt.
Idas sommarvisa spelas i bakre fordonet.

Polisbilen når byn och en skarp kurva. Intill vägen är det en grävd vall (2m hög) som går med vinkel utifrån vägen.

Jag sitter höger bak.

Tittar åt höger.

Ser plötligt något i ögonvrån.
Fientlig eld från vänster.
Mycket eld.
Mot polisbilen.

Va? Händer detta?

Föraren släcker ned belysningen. Alla övergår till bildförstärkare.

Jag kommer inte ihåg de exakta detaljerna de inledande minutrarna.

Allt känns overkligt.

Jag känner inledningsvis ingen rädsla.

Alla agerar automatiserat.

Genomför åtgärder sammanstöt.
Enkelt...

Personen höger fram vrålar ”ÄNTLIGEN” och lutar sig framför föraren och börjar avge eld mot fienden.

Ksp90-skytten till vänster om mig besvarar även han elden åt vänster.

Den Afghanska bilen stannar. Kraftigt beskjuten. Skjutavstånd på 25-50m.
Poliserna slänger sig mot skydd.

Jag har just nu bara hörselpropp i ena örat.
Noterar ändå ingen hög ljudnivå.

Säger åt tolken att ta skydd så gott han kan.

Vi börjar backa bakåt.

Jag upplever att fiendens spårsljus kommer även från höger.

”fan. Fiende på båda sidorna!”

Jag spanar efter fi åt höger.

Nu börjar det skjutas mot våra fordon.

Vi har hunnit bakåt kanske 100m. Fienden ligger bakom vallen i flera stridsställningar.

Dock är vallen vinklad mot vägen varvid skjutavstånden ökar ju längre bakåt vi kommer.

Vår uppgift nu är att ta oss ut eldområdet och gruppera.

Vi fortsätter bakåt. 200m. 300m.. fienden fortsätter skjuta mot oss. Han har flera stridsställningar längs vallen.
Skjutavstånden är kanske 100m.
Vi besvarar elden.
Otroligt svårt att identifiera mål.
Ser bara mynningsflammor.

”Men va fan! Vi borde vara ur fi eldområde nu!”

”IED!” Anmäls från bilen bakom.

De är ej utslagna men anmäler att IED exploderat bredvid dom.

Jag börjar känna att situationen urartar.
Fiender från vä och hö(tror jag) samt IED:er.

Swish! En RPG susar förbi precis över motorhuven och slår ned 25m bort.

Fan!

Jag kontrollerar om det finns diken vid vägens sidor. Nej.

Jag spanar efter fi åt höger. Ser inga. Men är säker på att dom måste finnas där.

Spårljus överallt runt oss.
Bilen träffas.

Jag hinner tänka.

Jag tänker:
Om en sådan kula slår in i mig så tar allt slut.
Det kan hända när som helst.

En kall känsla rinner genom kroppen.
Jag gör mig redo att dö.
Min sista tanke (den starkaste känsla jag upplevt) går till min dåvarande fru och mitt barn.

Jag ser en bild av dom framför mig.
Det är som jag i mental tysthet skriker ut till dom.

Känslan av att närsomhelst förvänta sig döden skulle kanske kunna liknas vid att ligga under en bödels yxa utan att veta om han ska hugga eller ej.

Ovanstående känsla varar dock ej länge.

Jag skakar av mig alltsammans. Fokuserar på uppgiften.

Min ksp90-skytt har slutat skjuta.
”vad gör du?” Frågar jag.

Han verkar förvirrad. ”Dom skjuter på mig...”

”Skjut tillbaka då!”

”Ja löjtnant”

Det visade sig i efterhand att en fientlig kula tagit i fönsterkarmen och studsat in i hans handskydd varvid splitter slagit igenom handen.

Vi fortsätter bakåt.

Plötsligt skjuts det bakifrån. Korta skjutavstånd igen.

Nu måste vi agera.

”Avsittning!”

Jag är säker på att möta en fiende. Hinner visualisera hur jag kommer möta en svart siluett. Hinner tänka att det är bara att lägga rödpunkten mitt i och trycka av tills målet faller.

Jag kommer ur bilen. Här är det ett dike!

Jag ser inga fiender.

Dom som gick ut åt vä skjuter

Fienden viker snabbt då vår eld är välriktad när vi är ur fordonen.

Signalisten sitter kvar i bilen på vägen för att säkerställa samband till plutonens övriga grupper som väckts upp.

Övriga grupperar i diket kring fordonen för försvar.

Jag känner inte så mycket längre.

Fiendens eld har avtagit.

Vi får samband med plutonen. Dom andra grupperna kommer om 40-60min.

Jag får samband på mobil(tror jag) med campen. Hela skvadronen väcks upp och sätts på rull. Men det kommer ta flera timmar tills dom är framme.

Jag får samband med polisen.

”Vi blöder” är ungefär det jag får fram.

Vi måste fatta ett beslut.

Vänta tills plutonen kommer med risk att poliserna blöder ut. ELLLER med eget understöd inom grupp ta oss 500m över delvis öppen terräng där IED:er gått och som behärskats av fi.

Jag tittar gruppchefen i ögonen.
Han är lugn.
”J -vi måste göra något.” Säger jag.

”Ja. Vi hjälper dom!” Svarar han med ett leende. Samtliga är glada. Kanske för att vi överlevt den första tillbakaryckningen där alla kände att döden satt med i bilarna.

”Bra. Frr till och omhänderta poliserna med eget understöd.”

Här var jag kluven. Skulle jag följa med framryckande styrka för stötvisa föregångsmannaskap eller skulle jag kvarstanna med understödet för att säkerställa samband mot plutonen och CNL.

Det blev det senare.

Kändes fegt även om jag vet att det var korrekt.

5 soldater påbörjar frr och jag med 2 var kvar. Kändes allt annat än säkert även vid bakre plats.

Fienden hade nu inte visat sig på ett tag men vi kände att han fanns i närheten - numerärt överlägsen.

Främre del når poliserna.
En är död.
2 skadade.
2 oskadda.

Påbörjar omhändertagande.

Plutonen ansluter.

Jag tar mig fram. Noterar att den döde är skjuten rakt genom ansiktet. En osäkrad handgranat ligger bredvid honom.

Det som händer sedan är att massor med poliser ansluter från alla möjliga håll. Stämningen är hatisk.
Skvadronen ansluter.
Vi evakuerar de skadade afghanerna.
Vi och skvadronen kvarstannar i området till nästa dag.
Genomsöker terrängen.

Hittar spår efter fientliga eldställningar längs vallen. Hittar blod från fienden.

I efterhand visade det sig att det som uppfattats som IED var en RPG. Ingen fiende fanns heller till höger. Endast till vänster och bakom.

Vi genomförde avlastningssamtal när vi kom tillbaka. Det var bra. Sedan ut på patrull igen någon dag senare. Det funkade bra men kände mig inte alls lika säker.
Hela skvadronen var mer på spänn.

Vi råkade även ut för mindre problem soldater som ej ville åka oskyddade fordon.

Inför FS22 ville jag inte vara på pluton. Ville inte uppleva den känslan igen.
Erkände inte detta.
Sökte annan befattning som samverkansofficer. Skylde på att det var för utveckling.

Men när en plutch blev avsatt och skvadronchefen bad mig ta rollen som plutch visade sig denna sanna kraften av förbandsanda.
Jag visste att de behövde mig. Att jag var bäst lämpad just då. Att kamraters liv kunde sparas pga mitt val.
Jag sa ja.

Det beslutet var ett av de bästa i mitt liv.
Allt gick perfekt.
Vi var med om flera stridssituationer. Jag kände ett totalt lugn och agerade på ett sätt som kändes bra. Min självkänsla steg med 1000%.

Dessutom kände jag att jag gjorde något för mitt förband och vänner.

Det var egentligen allt jag tänkte säga just nu.

Jag har säkert glömt massa saker. Men jag hoppas ni fått en uppfattning.