Thread by @epicacipe

Vi var iväg och bowlade igår. Om detta ska jag nu berätta. Typ.

Men först ska jag återge en annan händelse. Eller två, faktiskt. För att ge lite bakgrund till förväntningarna kring bowlingen.
Det är exakt samma personer i två av händelserna, delvis samma personer i den tredje av dem.

Först ska jag berätta om varför vi, min son och jag, inte längre spelar minigolf.

Vår första minigolfrunda tillsammans utspelade sig i Danmark, vid Legoland. Den berättar jag inte mer om än att det visades ganska mycket humör vid varje hål, samt att mitt tålamod redan då fick sig en rejäl utmaning.

Sonen var då bara fem år, om jag minns rätt. Den rundan strök minigolf från listan över tänkbara aktiviteter för en lång tid framåt. Ungefär tre år, närmare bestämt.

Så… I år var det dags igen. I maj, närmare bestämt. En solig och långsam dag bestämde jag att det var dags. Vi behövde något att göra, en utflykt med löfte om glass och aktivitet. Min son var med på noterna.

Och någonstans längs vägen fick vi med våra nära vänner, för dagen en skara på fyra, en pappa, en mamma, en son på sju år, en son på fyra år.

Min egen son var jag, naivt nog, inte så orolig för. Han brukar vara stabil och inte bry sig så mycket varken om utgången av tävlingar, sport och spel eller om eventuellt psykande snack inför och under aktiviteten (oj, vad jag bedrog mig).

Vännernas barn, däremot, är som hämtade ur en surrealistisk kaoskomedi...

Varken sexåringen eller fyraåringen verkar höra vare sig instruktioner eller förmaningar, ord som skulle kunna göra deras upplevelser i livet både bättre och roligare för dem själva (och för andra). Samt något lärorika.

Sexåringen klarar inte av att förlora, att vara sämre än någon annan på något eller att ha fel, och har ingen förståelse för konsekvenser av sina egna handlingar. Han förstår därmed sällan att han gör sig själv olycklig i sina…uttryck.

Fyraåringen skiter i det mesta, men är labil, och kan balla ur när något inte blir som han tänkt sig. Exakt vad som inte passar honom vet man aldrig på förhand. Däremot märker man det efteråt.

Då försöker han slå ihjäl sin pappa i största allmänhet (för han är dum), med eller utan tillhygge, och skriker sig hes tills han ligger och kippar efter andan.

Det var alltså dessa barn jag var orolig för inför vår dag på minigolfbanan. Föga anade jag att min egen son skulle balla ur vid hål 5, slänga klubban och lämna banområdet för att sätta sig på en cykelväg, i vredesmod och tårar...

...efter att fyraåringen högt och glatt räknat upp min sons slag till åtta när han bara slagit fem. Det är tydligen ok att psyka och håna, men inte att bli psykad och hånad…

I den självvalda hata-allt-och-alla-exilen förkunnade min son också att han aldrig mer ville ha glass. Eller spela minigolf, för den delen. Alla kunde dö, vad honom anbelangade.

Jag är själv inte jätteförsonlig med orimliga reaktioner, så jag lät honom sitta där och sura, efter några försök att resonera och lirka och förklara.

Vid hål 6 ballade nästa barn ur. Sällskapets sexåring. Kaos, ilska och tårar. För att det inte gick bra. För att brodern gjorde något. För att pappan var dum. För att det blev för många slag. Måtte djävulen ta allt.

Föräldrarna tröstade, lirkade, förklarade, resonerade, tjatade, för att till slut ställa ultimatum om skärpning. Hörbarhet nolla och utvisning från spelet. Under skrik, gråt, snor och förbannelser. Alla var dumma och orättvisa.

Sexåringen repade sig lite vid hål 14, och tjatade sig till att få vara med i spelet igen, men då var det någon (min son, som kommit in i spelet igen) som skrattade åt något, vilket misstogs för hånande, och så var sexåringen kränkt och harmsen igen, arg och ledsen.

Ord utdelades, klubbor flög åt alla håll, och plötsligt var två arga och grät. Fyraåringen skrattade glatt och passade på att håna sin bror. Som man ju gör i ett sådant läge.

Ungefär här någonstans frågade jag om ett annat minigolfande sällskap ville byta sin käcka collie och ärtiga västgötaspets mot tre barn, men de tackade konstigt nog nej…

Vid hål 16 kom sexåringen in i matchen igen (jag vet inte riktigt hur), och då hade fyraåringen tappat fokus och lekte istället ninjamusikal med sin klubba, och lyckades bland annat träffa sin pappa på pungen med en klubbsving.

Med en halft golvad pappa och en sexåring som arg som ett bi och i tårar vägrade be om ursäkt för saker han sagt tidigare, och därmed uteslöts igen, harvade vi på, och tog oss i mål. Eller vad det nu heter på minigolfspråk.

Efter att vi andra avslutat vår något ofokuserade runda, till banpersonalens och de andra (flyende) gästernas stora lättnad, avslutade sexåringen de hål han missat under dramat i bästa Kim Jong-Il-stil - spik på alla hål. Påstod han själv, åtminstone. Vi andra åt glass.

Så… Med denna härliga lilla sommarupplevelse förkunnade jag i bilen hem för min son att minigolf efter detta var uteslutet för vår del framöver. Och så blev det. Hela två månader dröjde det innan vi hamnade i ett minigolfläge jag inte kunde avstyra.

(Minns nu att denna tråd egentligen skulle handla om gårdagens bowling. Jag kommer säkert dit så småningom. Först ska jag natta min älskade son. Ni vet, han som inte bryr sig så mycket om han förlorar eller vinner. Typ.)

En underbart varm och vacker sommardag frågade några vänner oss om vi ville följa med på en dagsutflykt till Käringön, en pittoresk liten ö i Bohuslän. Bad, krabbfiske, glass, klippspringande, gräsfotboll och varm korv lockade, så vi hängde med, såklart.

På Käringön hade vi sedan en underbar dag med allt ovan nämnt. Tre familjer med totalt fem vuxna och fem barn, varav en bebis, en fyraårig pojke, min åttaårige son, en nioårig flicka och en tolvårig pojke.

När dagen väl närmade sig sitt slut, ville vi tajma en färja från ön så att dagen blev lagom lång för de minsta. Därför hamnade vi nära hamnen med lite för mycket tid över innan färjan väl skulle gå. Vad skulle vi göra med den tiden?

Vi hade ju gått förbi den där minigolfbanan, och barnen tjatade redan där och då om att få spela minigolf, något ingen av oss vuxna var särskilt sugna på med en lång dag bakom oss, mycket sol och hav, en bra stund från senaste måltid.

Dessutom rådde ju för min son och mig "minigolfförbud". I familjen med flickan och den tolvårige pojken gällde något liknande. Flickan råkar vara den sämsta förloraren denna värld har skådat, medan pojken inte bryr sig alls, men vinner allt. Med ett oskuldsfullt änglaleende.

Den tredje familjen råkar bestå av personer som begåvats med oändligt tålamod, åtminstone gentemot barnen och deras upptåg (mellan pappan och mamman är tålamodet inte lika stort), så de var inget problem.

Tanken på att slå dank i en timme med tre hungriga och sysslolösa troll som bar dagssamlat groll till varandra för småsaker under dagen lockade inte, så… Det blev minigolf. (Det finns en logik där, men just nu ser jag hur dumt det verkar.)

Med hårt sammanbitna käkar ställde vi oss i kön till uthyrningen av klubbor och bollar. Det började redan där. Flickan fick inte den färg hon ville på bollen och ställde sig vid ett pittoreskt litet hörn och mördade alla omkring med blicken. Hon tänkte inte vara med.

Det var fyraåringen, som inte brydde sig om något särskilt, som norpat den sista bollen med den färg hon ville ha. Och nu var den bollen väldigt viktig för honom. En skön start med medlingsförsök mellan barn och föräldrar.

Själv var jag ganska nöjd ännu. Jag hade briefat min son, påmint honom om hur det gått förra gången vi spelat, och förklarat att det var en oacceptabel utgång för dagens spel. Vi var överens. Då.

Spelet började. Flickan, ännu sur över att hon fick spela med fel boll, maxade antalet slag på de första två hålen, och fick därmed sin far att blunda och be till högre makter om mirakel.

Miraklet kom. Hon fick byta boll! Och efter det gick det…lite bättre. Men ändå tillräckligt dåligt för att hon skulle samla på sig humör.

Samtidigt gick min son runt banan och mulnade alltmer för varje hål. Jag försökte några gånger ge honom instruktioner, små saker som skulle kunna göra det lättare och därmed roligare, men i egenskap av pappa kunde jag dra åt helvete och hålla käften. Sade han inte högt.

Jag försökte också påminna om vårt samtal och vad som hänt förra gången, men han hade redan slagit in på den vägen igen. Det var för sent för honom att vända om nu.

Just det, i början av rundan räknade min son slag. Åt andra. Högt. Något som inte ofta uppskattas, särskilt inte av sura barn som inte vill bli påminda eller hånade.
Och precis som under rundan i maj blev detta det han själv föll på. Flickan började räkna hans slag. Högt.

Plötsligt hade vi två psykande, ilskna barn som spelade uselt och som när som helst riskerade att brista ut i tårar. För min son tror jag det hände vid hål 10. Ganska sent, ändå. För flickan tog det stopp vid hål 12.

Jag vet faktiskt inte exakt hur, men rundan tog till slut just äntligen slut. Med tre barn som vägrade prata med varandra, eller med någon annan. Med två föräldrar som vägrade prata med sina barn. God Ton och God Stämning, som det heter.

Någon räknade ihop poängen (varför?) och det visade sig att tolvåringen vunnit. Överlägset. Han var glad. Hans syster tyckte att han kunde dö. Och för övrigt hävdade hon med demonisk blick omkring sig att hon vunnit. Och att alla som inte förstod det kunde gå och dränka sig.

Min son, en rättvisans liten man, upplyste henne sakligt och bestämt om att hon hade fel, att hon inte vunnit, och vi vuxna tog skydd medan hon exploderade i ursinnestårar. Det är kul med barn. Och minigolf.

På färjan hem satt jag för mig själv. Min son stod på akterdäck. Flickan stod uppe på övre däck. Hennes far satt i salongen, för sig själv.

Inget mer minigolf för oss, således.

Men bowling, då?

Vi har bowlat tillsammans några gånger, min son och jag. Det har gått bra. Om vi räknar bort två gånger.
Vi har däremot inte bowlat med familjen från det först återberättade minigolfäventyret förut...

Nu är jag helt mentalt utpumpad av att minnas och återberätta minigolfupplevelserna, så jag håller lite på det som skulle vara huvudämnet i denna tråd, nämligen just bowlingen.
Jag behöver äta choklad och se en film.

To be continued...

Jo, i förrgår var det alltså dags för bowling. Det är ju jullov. Man vill ju koppla av lite, göra något kul med barnen, vår framtid. Ni vet, de vi lånar planeten av?

Den här gången måste jag erkänna att jag själv råkade försätta mig i ett inte så avspänt tillstånd redan på förhand. Vi hade egentligen all tid i världen att hinna till vår utsatta och bokade tid, men jag valde att drälla hemmavid, och… Ja, vi fick stressa.

Så, väl framme vid bowlinghallen var jag en smula darrig av irritation över mottrafikanter, avstängda avfarter, avsaknad av spolarvätska (bilen har ju bara varnat i någon månad), rödljus, dålig skyltning och brist på p-platser. Som vilken farbror Melker som helst.

Hur som helst, vi kommer in i bowlinghallen och möts av pappan i vänfamiljen. Han ser trött ut och signalerar "skjut mig". Hans barn har hittat spelhörnan. Och tjatar om att spela. Allt. Samtidigt.

I spelhörnan finns något slags "sparka-hårt-på-en-fotboll-maskin". Den sparkar sjuåringen på, allt vad han kan. Den är inte igång, men det spelar ingen roll. Här ska du få. "Pappa!! Pappa! Pappa!?"

Femåringen (de har båda fyllt år sedan förra berättelsen) står med sin mamma vid ett whack-a-mole-spel. Han bankar allt vad han kan med klubban. Mamman förklarar att det inte startat än. Femåringen skiter högaktningsfullt i henne.

Whack-a-mole-spelet startar. Femåringen ägnar första halvan av speltiden åt att banka sig själv i huvudet med klubban. Skrattar. Mamman slår några mullvadar och försöker i mental motvind förmå femåringen att göra likadant. Till slut lyssnar/förstår han och börjar slå. Mullvadar.

När femåringen väl fått upp farten och whackar mullvadar med liv och lust, är spelet slut. Och alla kan dra åt helvete i största allmänhet, mamman i synnerhet. Det var ju hennes fel. Allt. Han hann ju inte spela något!?

Vår bowlingbana är nu redo för oss. Sjuåringen vill spela airhockey mot min son, men vi hinner inte. Då vill han sparka på fotbollen istället. Men vi har ju inte tid. Då vill han spela airhockey. Bara en gång. Han vill ju! Pappa är elak.

Jag blundar och försöker hitta mitt zen, men inser att jag inte fått något zen påfyllt sedan 2013, så istället låtsas jag att jag inte känner några av barnen, och går och letar klot vid bowlingbanan. Då kommer de. Ungarna.

Lånekloten ligger alla snyggt och stilla uppradade i hyllor. Innan ungarna kommer. Alla barnen ska ha "det bästa" klotet. Alla vet att de bästa kloten är gröna (?), och av dessa finns det bara två. Barnen är som bekant tre.

Klot faller till golvet och missar med hårsmåner barnatår och huvuden (jo, kloten bärs omkring i huvudhöjd också). Minstingen får nöja sig med ett gult klot efter lite pedagogiska lögner om vilka klot Ninjago-hjältarna har. Alla någotsånär nöjda.

"Lägg ifrån er kloten här när ni inte spelar!", försöker jag några gånger. Alla barn förstår att jag bara försöker lura dem, och bär istället omkring på sina klot. Hela tiden. När de inte tappar dem i golvet, vill säga. Jag andas i fyrkant och tänker på Mia Törnblom.

Av någon anledning är det jag som ska börja bowla. En sjuåring har redan dragit fram något slags barnhjälpmedel för att sikta och rulla klotet in på banan. Jag försöker förklara att det inte är hans tur. Han tittar inte ens på mig. Ser han mig? Vet han om att jag är där? Hör han?

Nu råkar sjuåringen tillhöra det lag jag tränar i fotboll, så jag skärper tonen (vilket han reagerar på genom att "frysa fast" och stirra på ingenting särskilt men ändå inte lyssna eller göra som jag instruerar) och uppmanar honom frostvänligt att flytta sig för helvete.

Fast filtrerat för barn, såklart. Han lyder. Kanske ser han mina knutna nävar och vitnande knogar. Eller hör mina tänder gnissla.

Jag kastar två snabba klot i vardera rännan och sätter mig sedan och andas lite.
Nu är femåringen framme och ska bowla. Det är dock inte hans tur, så hans storebror knuffar bryskt undan honom. Klot tappas i golvet. Det skriks något. Lite snor och spott flyger.

Så börjar det. Vi bowlar. Barnen dissar naturligtvis den där sikta-prylen och bowlar fritt. De inser snabbt att de kan utnyttja de små staket som fälls upp för att hindra deras klot att hamna i rännorna, och dönar kloten i sidled för att valla dem framåt.

Staketen verkar konstigt nog hålla för detta.
"Det är något i mitt klot", förklarar min son och uppmanar mig att känna efter med fingret i ett av hålen. Tror han att jag är dum i huvudet?

Min son går till de andra barnens mamma. "Det är något i mitt klot", förklarar han för henne och uppmanar henne att känna efter med fingret i ett av hålen.
Hon råkar bli lite dum i huvudet och känner efter.

Hon drar sig snabbt åt sig fingret. "Det var något där i!? Något mjukt och lite fuktigt!", säger hon med äcklad min och ser skändad ut. Hon håller fingret i luften som vore det oerhört haram. Vilket det sannolikt nu också är.

De barn som inte är framme och bowlar sitter på en träsoffa med sitt klot i famnen. När de inte dönar det i golvet. Eller snurrar det allt vad de kan på golvet framför oss alla. Ibland springer något barn ut på banan för att… Ja, vem vet varför barn gör som de gör…?

I vägen är de, i alla fall. Och blir kränkta när de blir upplysta om det. Då lämnar de sakta banan, med sitt klot i famnen, för att döna ner det i golvet med full kraft några millimeter från någons tår.

Humöret kring själva spelet är dock på topp. Min son verkar inte bry sig så mycket om själva spelet, utan koncentrerar sig mer på segergester; flossande och dabbande, framförallt. Och att "slajda" snyggt på banan. Den är ju så hal och bra.

Sjuåringen frågar hela tiden vem som leder, om han ligger före någon, hur lillebror ligger till, hur min son ligger till, om han leder, om poäng, tittar på poängtavlan, leder han…? Han leder inte. Det är lite bekymmersamt för honom.

Sjuåringen klarar som bekant inte av att förlora. Eller att ha fel. Eller att vara dålig (sämre än andra) på något. Det väcker flyktbeteende och jag-bränner-ner-huset-snart-vibbar.

Femåringen är som ett yrväder. Och bowlar mycket bättre än de andra två barnen. Det är bekymmersamt för hans storebror, som bestämmer sig för att ta hans klot, det gula. Varvid det tredje världskriget startar. Vi hör åtminstone något som låter som ett flyglarm.

Nu följer en stunds tåtassande pedagogiska försök att övertala femåringen om att alla måste få använda alla klot. Om att vi är här för att ha kul. Om att dela med sig. Och så vidare.

Det slutar naturligtvis i att han står och skriker rakt ut, tills han blir hes. Samtidigt vevar han med armarna som en liten väderkvarn för att döda allt och alla som står i vägen.

Den enda som ställer sig i vägen är hans egen far, som vill ingripa mot dessa orimliga galenskaper.
"Det är ingen idé du ens försöker slå mig!", är det sista vi hör från pappan innan han får en liten knuten näve på pungen och viker sig i ett väsande "åååh…..din lille fan…".

Femåringen känner sig uppenbarligen nöjd med sin utdelning av vevandet, och sätter sig på golvet med ett klot. Han vägrar vara med och bowla, men ingen bryr sig. Det känns säkrare nu. (Alla hoppas lite på att han ska slå ut sig själv med ett klot.)

Min son är plötsligt vråååltörstig och kräver vätska. Han vill ha vatten. Jag går och fixar dricka åt alla, vad vill alla ha? Beställningar om "KOOKAKÅÅLA!!" haglar från Knoll & Tott. Pappan, som repat sig och nu kan tala igen, önskar en shotbricka och sig själv långt bort.

Jag återvänder med drycker, små petflaskor och några plastglas. Pappan hinner precis kasta ur sig några uppmaningar om att hålla läsken vid bordet och att skruva på korkar efter sig innan han går och hämtar papper att torka upp en halvliter cola från golvet med.

Spelet fortsätter. Femåringen går från klarhet till klarhet och har lika många poäng som vi vuxna. Sjuåringen tycker det börjar bli tråkigt. Han ligger nämligen sist, och det krävs en jävligt slipad fake news-Bagdad Bob för att bortförklara det. Bekymmersamt.

Efter första serien (som har tagit en timme) har jag flest poäng. Sjuåringen hamnade sist och vill nu till spelhörnan istället. Han är ju bra på att sparka på en boll.

Min son inleder nästa serie med att kasta iväg ett klot som träffar den lilla brädan som ska välta omkull kvarstående käglor, den har inte gått upp som den ska, och går definitivt inte upp nu, efter hans träff. Kanske aldrig mer.

Trött personal tillkallas. Mamman hinner därmed hämta mer papper för att torka upp nyspilld cola. Det där med att inte ta läsken från bordet eller att skruva på korken efter sig har inte riktigt sjunkit in i femåringen. Han kan dessutom själv. Damn you all to hell!

Pappan gör ett försök att ta ifrån femåringen colaflaskan vid något tillfälle, men backar strykrädd när femåringen börjar veva med ena handen. En fullträff räcker tydligen för pappan.

Jag hittar mitt zen i bowlingen och får strike på strike i min andra serie. Det sänker sjuåringens livslust helt, och han lägger sig på golvet och drar ner alla jackor för att… För att.

Tiden tar naturligtvis slut innan vi hinner spela klart vår andra serie. Ingen av oss är särskilt sugen på att förlänga tiden för att hinna spela klart heller. Vi har överlevt! Väl?

Nu ska vi bara ta oss ut… Just det, spelhörnan. Det är ju sista chansen att förstöra något, om inte annat någons humör. Sjuåringen tjatar till sig att få sparka hårt på den där bollen. Maskinen visar sig dock bara ta emot gamla hundralappar, så det blir inget. Dumma pappa!

Min son får möta femåringen i en airhockeymatch. Och vinner ganska enkelt. Kanske för att femåringen envisas med att plocka upp den lilla skivan och försöka lobba över den varje gång han får tag i den. Ingen av dem är riktigt nöjd. Tråkig stämning.

Sjuåringen får möta sin pappa i airhockey. Sjuåringen skriker "PAUS!!!!" varje gång pappan är nära att göra mål, och plockar upp skivan/pucken med händerna, samt hänvisar till någon omständighet. Pappan orkar inte längre bry sig. Om något.

Deras match avslutas med att pappan föser ett snärtskott på fingrarna på femåringen, som trots fjorton varningar inte kunnat låta bli att lägga sin hand på spelytan. Detta medför hesa skrik och några vevanden åt alla håll. Jag fnissar förtjust. I smyg. Nästan.

Så tar vi oss ut till bilarna. Trötta, men vid liv.
Pappan rör inte sina barn, mamman får stuva in dem i bilen medan han resignerat plockar loss parkeringsboten från vindrutetorkaren.

Min son sätter sig i deras bil, pappan sätter sig i min.
Och vi drar.
Vi njuter av tystnaden och drömmer båda om en Thelma & Louise-roadtrip.
Med skitig vindruta och utan spolarvätska.