Varför gör man inte fler tester? Nu pratar vi alltså om tester som påvisar coronaviruset i svalget eller näsan
Coronavirus påvisas med PCR (polymerase chain reaction). Man tar ett prov, extraherar virusets genetiska material, som består av RNA. Med virus-RNA som mall tillverkar man en kopia i form av DNA
Sedan körs själva PCR-reaktionen. I omgångar (cykler) tillverkar man fler och fler kopior av DNA-sekvensen. Mängden kopior mäts och speglar hur mycket virus som fanns från början. De flesta som är infekterade av corona har mycket höga nivåer av virus i näsa och svalg.
PCR-analyser för coronavirus körs på de kliniskt mikrobiologiska laboratorierna i Sverige. Det finns 24 sådana, se listan. De hör till sjukvården i respektive region och har ingen gemensam organisation. Om de alla analyserar coronavirus vet jag inte
folkhalsomyndigheten.se/slim/laborator…
folkhalsomyndigheten.se/slim/laborator…
SciLifeLab är ett nationellt labb som bekostats av statliga medel för att fungera som en resurs för medicinsk och naturvetenskaplig forskning. De har satt upp corona-PCR och har, enligt sin hemsida, kapacitet att köra 5000 prover om dagen
Den som är klinisk mikrobiolog (läkare, BMA eller mikrobiolog) har som arbetsuppgift att sätta upp de analyser som behövs i vården. Samt att kontrollera att testen fungerar som den ska. Man ska visa att man inte får positivt utslag om det inte finns något virus i provet, >
>att testet är tillräckligt känsligt och att man får samma resultat om man kör samma prov många gånger. Denna process kallas validering
Olika labb kan köra olika metoder på olika apparater. En del använder färdiga kit, andra har satt upp metoden själva. Att metoderna har ungefär samma prestanda kontrolleras genom årlig ackreditering av en oberoende instans, Swedac. Ungefär som en revision.
Om efterfrågan på en analys ökar mycket kan man behöva byta metodik. Man kan oftast inte köra 1000 tester åt gången på samma sätt som man kör 20. Man använder andra apparater och så vidare. Byter man apparat eller gör om metoden måste man validera på nytt
Men detta hör till vardagen på ett kliniskt mikrobiologiskt lab. Man sätter ständigt upp nya tester och validerar dem. Byter apparater, får nya reagenser för att tillverkaren slutat tillverka dem som man brukar använda
En viktig uppgift är att försöka göra testerna enklare och billigare. Man kanske inte behöver extrahera virusets RNA, utan kan köra PCR direkt på provet. I sådana fall sparar man tid och pengar, för extraktionen är ofta en flaskhals
Labbet bestämmer också hur provet ska tas. Till exempel med en tunn metallpinne med en bomullstuss, som körs in genom näsan tills den kommer emot bakre svalgväggen (nasofarynxprov).
Det är ganska obehagligt och svårt att göra själv om man inte är tränad. Kör man inte in pinnen tillräckligt långt kan man missa att få med sig slem från näshålan och provet blir negativt fast det finns virus, så kallat ”falskt negativt” prov
Man tar ibland en pinne i svalget, ett ”svalgprov”. Det är också lite obehagligt och utlöser en kräkreflex när man kommer åt bakre svalgväggen
Personer som är infekterade av corona har höga nivåer av virus i saliven. Det betyder att man förmodligen kan använda saliv som provtagningsmaterial och slippa pinnarna.
Om man byter provtagningsmaterial, från nasofarynxpinne till saliv, så måste man validera sin nya metod och skriva om provtagninsanvisningarna. Det hör också till den kliniska mikrobiologens jobb
Allt inom sjukvården är väldigt reglerat och standardiserat. Står det att det ska vara en nasofarynxpinne och en särskild typ av sterilt rör måste det finnas sterilt förpackade provtagnings-kit som innehåller just denna pinne och detta rör
Därför är det lika viktigt att de kliniska mikrobiologerna anpassar provtagningsmaterial och provtagningsinstruktioner för att göra provtagningen smidig, som att de sätter upp själva analysen på labbet.
Under en pandemi när det råder brist på det ena och det andra är det förstås extra viktigt att förenkla provtagningen så mycket som möjligt. Helst ska personen kunna fixa provtagningen själv, så att det inte behövs särskild personal för detta
Till exempel att spotta i en mugg, suga upp spottet med en pipett och föra över det till ett rör och sätta på en kork
Men kliniskt mikrobiologiska analyser handlar inte bara om själva metoden för att påvisa bakterien/viruset. Det handlar också om hela kedjan från provtagning, transporter, analyser, till att svaret lämnas ut på ett integritetssäkert sätt och även hamnar i sjukvårdens datasystem
Att provtagningen för coronavirus är underdimensionerad i dagsläget kan bero på en kombination av ointresse från sjukvården i de olika regionerna, och att deras kliniskt mikrobiologiska labb inte jobbat tillräckligt med att förenkla och skala upp sina analyser>
så att det är smidigt och enkelt för sjukvården att provta
Om det blir för jobbigt att ta proven, så kan det hända att man hittar på svepskäl att slippa.
I dagsläget behöver man regelbundet analysera personal i sjukvården, på äldreboenden och i hemtjänsten. Att regionerna påstår att de inte har ”behov” av mer testning är uppåt väggarna
Brist på provtagning ger risk för smitta inom vård och äldreboenden. Liberal, enkel och effektiv testning är viktig för att hålla epidemin stången
Precis som sjukvården, som är regionaliserad och alltså inte styrs centralt av staten eller någon statlig myndighet, hör de kliniskt mikrobiologiska laboratorierna till respektive sjukvårdsregion. Staten kan tjata och vädja men kommer ingenstans om regionerna maskar
Det är frapperande att medan vården på ett närmast mirakulöst sätt lyckades trolla fram 500 nya intensivvårdsplatser (och personal till dessa) på ett par månader, har man inte lyckats lösa ett långt enklare problem – att ta prover och analysera dem i den omfattning som behövs
Den ena möjliga förklaringen är att sjukvården har mindre kontroll över labben än över verksamheten på vårdavdelningarna. Man kan för lite om och kan därför inte ställa krav och syna korten.
Den andra möjligheten är att vården inte begriper hur viktigt det är att testa. Inte ens att testa sin egen personal. Det låter osannolikt, men man vet aldrig
