Thread by @TouristInSpace

Jag står inte ut med rasismen och förtrycket i det här landet längre.

I över 30 år har jag blivit systemstiskt avhumaniserad för min färg och etnicitet.

Men nu får det vara nog. Jag orkar inte mer.

Det här är min berättelse. Det här är mitt trauma.

1/25

Det började 1986. De var fångar i en brutal diktatur präglad av religionstvång, förföljelse och kvinnoförtryck.

Mina föräldrar.

Efter flera år av krig mot Irak och sedan en ettåring i famnen tog de det overkliga men oundvikliga beslutet:

Vi måste lämna vårt liv i Iran.

2/25

Flykten var livsfarlig och för komplicerad för att på ett värdigt sätt kunna återge den här.

Men de lyckades. De var framme. l det lilla, för dem okända, landet Sverige.

Från mångmiljonstaden Tehran med puls och nattliv i världsklass (innan islamisterna tog över) till...

3/25

...motherfucking Säffle. I december.

Kyla. Snö. Butiker som stängde klockan fyra. Folktomma gator.

Kontrasten var brutal. En chock.

Men det spelade ingen roll. De skulle lära sig älska det ändå. För nu var de fria. Från förtrycket och förföljelsen.

Trodde de.

4/25

Förtryckets bittra smak hade knappt hunnit lämna mina föräldrars gommar. För att redan på flyktingförläggningen ta över smaklökarna igen.

Eftersmaken av saffran var borta. Ersatt av en kraftig underton av barrskog efter en nattskur.

För förtryck var det. På svenskt vis.

5/25

De rasbiologiskt skolade pursvenskarna på förläggningen låtsades inte dölja sitt rasistiska hat:

”Välkomna till Sverige. Här får ni husrum och mat samt en liten peng till kläder och andra nödvändigheter.”

Orden som skulle initiera ett livslångt trauma hade yttrats.

6/25

Tolken, som förläggningen bekostade, var helt obekymrad. Trots vad som precis hade hänt. Vilket bidrog till traumat.

Den svenska statens hjärntvättsanstalter måste trumfa den iranska regimens allra ondaste ministerier, tänkte mina föräldrar. Allt annat vore orimligt.

7/25

Förläggningens personal fortsatte:

”Ni kommer få flytta till hus eller lägenhet så fort det bara går, så att ni ska kunna komma in i det svenska samhället. Under tiden får ni gratis språkkurser.”

Av rädsla för att bli fängslade valde mina föräldrar att tiga.

8/25

De hade en liten son. Det fanns inget utrymme för att göra motstånd just nu.

Skakade och uppgivna gick de till sitt tilldelade rum för att smida planer. De måste fly igen. Det här är inte ett liv.

Men först åt de sig mätta på mat finansierat av den svenska regimen.

9/25

Nästa dag knackade det på dörren.

Några regimlakejer ville informera om ”fritidsaktiviteter”.

Det fanns bland annat olika lag som spelade fritidsfotboll på helger, hette det.

”En strategi för att identifiera arbetsföra kroppar till svenska arbetslägrena” tänkte pappa.

10/25

Att tacka nej skulle leda till döden. Så pappa startade ett eget lag med folk från förläggningen.

”Är vi flera på arbetslägret tillsammans så ökar vi chanserna för att kunna rymma.”

Men regimens utpost i Säffle hann aldrig skicka pappa till arbetslägret.

11/25

För nu hade flera månader gått. Med gratis husrum, mat och språkkurser.

En av regimen utsänd tjänsteman knackade på.

”Ni ska få flytta till Stockholm. Eller, precis utanför. På Ekerö. Vi har skaffat en villa åt er i ett område som heter Träkvista.”

12/25

Avhumaniseringen var total. En villa? I ett lummigt område med närhet till både dagis och mataffär?

Mina föräldrar kunde inte tro sina öron. Med gråten i halsen packade de sin enda väska och åkte dit i en statligt finansierad abonnerad minibuss.

Som de vore små kräk.

13/25

På Ekerö var rasismen utbredd och förtrycket en del av vardagen.

Redan första veckan blev föräldrarna inbjudna till en ”grillfest” av grannarna i huset bredvid.

De somriga brisarna av lavendel och kaprifol hade inte en chans mot den strukturella rasismens vidriga stank.

14/25

Det bjöds på stek, sallad och saft.

De genetiskt överlägsna vita barnen fick till och med närma sig mig och leka – om de vågade.

Leken var dock bara en täckmantel för att få studera ett genetiskt underlägset exemplar som jag.

Mina föräldrar fick spela med – eller dö.

15/25

Efter sommaren skulle jag bli inskickad till en regimanstalt för studier och indoktrinering av utlandsfödda barn.

”Barnomsorg” hette det, fick mina föräldrar lära sig. Ännu ett ord på nyspråk.

16/25

Anstalten var noggrant planerad. På ytan såg det ut som ett dagis. Utrustning och skyddskläder för studier och ingrepp hade undangömts.

Forskarna kallades för ”fröknar”. Min övervakare hette Inga. En äldre dam med ett varmt leende. Alltid glad att få se mig varje morgon.

17/25

Hur kunde man inte vara glad av att komma över ett barbariskt och genetiskt underlägset exemplar som jag? Som nu kunde studeras i flera år.

Mina föräldrar lät sig inte luras. Men risken för motstånd var fortfarande för hög.

Nu hade de tid till att smida på flyktplanen.

18/25

Medan jag studerades så bearbetades mina föräldrar med full kraft av regimen.

Språkkurserna gav dem språket. Med vilket de hjärntvättades till att känna sig välkomna i landet. För nu kunde de inte längre se rasismen och förtrycket.

De blev avväpnade. Psykiskt mördade.

19/25

Vid sexårsåldern blev jag transfererad från ”barnomsorg” till vad som kallades ”förskoleverksamhet”.

Ett indoktrineringsläger där jag bland annat blev tvingad att lära mig pursvenskens koloniala alfabet och siffersystemet som de iskallt stulit från araberna.

20/25

Indoktrineringen gick ut på att få mig känna mig inkluderad och accepterad. Som om jag var likvärdig med pursvenskarna.

Lektioner, mat, mellis, pyssel, utflykter, kalas. Allt de fick, fick jag med.

Vidrigt. Cyniskt. Förnedrande.

21/25

Vid det här laget var regimens plan genomförd och klar. Ännu en familj från fjärran land, färdigprocessade av ministerierna.

Bostad, språk, arbete, skolgång och ett skyddsnät i världsklass.

Nu kunde pursvenskarna förtrycka oss livet ut utan att vi ens skulle fatta det.

22/25

Härifrån gick det bara nedför.

Föräldrarna släpptes in på arbetsmarknaden. Jag slussades vidare till universitetet. Arenor skapta för förtryck och rasism. Kryllandes av färdigprocessade individer från fjärran länder.

Lika bra att samla oduglingarna på en och samma plats.

23/25

Vi är alla vid liv än idag.

Jag fick dessutom en syster när jag var i slutfasen av indoktrineringslägret.

Vi har inte berättat för henne om vad vi gått igenom. Bättre att hon får leva i lögnen. Den om att vi är jämlikar.

Att allt inte är en pursvenskarnas ploj emot oss.

24/25

Vi kämpar på.

Förtrycket fortsätter. Rasismen genomsyrar vår vardag.

Men vi kommer inte låta oss tystas.

Nu måste jag gå. Mitt barn har en 3-årskontroll inbokad på regimanstalt.

”Det bekostas med skattepengar” sa damen i luren.

Förtrycket tar aldrig slut.

25/25